Idag fann jag mig i situationen att det stod ”zucchini” i receptet på dagens middag. Men den zucchini jag hade för mig låg i kylskåpet var på rymmen. Eller uppäten. Eller både och.

Oavsett så gick jag ut till pallkragarna för att drabbas av nästa motgång. Det enda jag fann var ett gäng små zucchinis som såg sjuka, mjuka och ganska sunkiga ut. Muttrande skar jag bort dem och kände mig som en värdelös hobbyodlare. Som en pallkragelandets motsvarighet till en falsksjungande pubtrubadur med förprogrammerad keyboard.

Lyckligtvis vände jag sedan upp några blad och fann en jättelik zucchini. (Och plötsligt förstod jag varför näringen inte räckt till att få liv i de små zucchinistackarna. (Eller om det är så att de inte blivit pollinerade.)) Den var ljusgrön, nästan vit. Men köttet smakade gott. Jag vägde den innan den styckades upp för att yppas in i matlagandet. 1,6 kilo. Vilken bjässe! tänkte jag och ringde mamma för att skryta. (Hon har löjligt gröna fingrar, så jag måste ju hävda mig.)

Plötsligt stod jag inför ett problem: Vad gör man med nästan 1,5 kilo zucchini? Inte går den väl att frysa in? Hur mycket zucchini kan man äta innan man … blir illamående?

Med ett självgott leende på läpparna lade jag in återstoden av zucchinin i kylskåpet med tanken att jag kan lösa problemet senare. I värsta fall kan jag ju äta upp zucchiniskörden. Så mycket zucchini rör det sig inte om. Trodde jag.

Senare ikväll tittade en granne in för att fråga hur det går med potatisen. Vilket ledde till att samtalet helt osökt kom att handla om min enorma zucchini – bättre människa än så är jag inte. Och när jag berättade för min granne levde jag mig så mycket in i historien att jag sträckte mig fram och förde bladen åt sidan som jag gjort tidigare idag.

Och då hittade jag en zucchini till. En. Ännu. Större.

En gigantisk zucchini på 2,875 kilo. Nästan tre j-a kilo.

Sammanfattning: Under dagen har jag gått från usel pubtrubadur till en brittisk countryside-dam vars liv cirkulerar kring att odla fram de största grönsakerna. Inte särskilt rock. Men ändå. Nästan 5 kilo zucchini – är inte det lika mäktigt som de löjligt stora förstärkarväggarna bakom, säg, Slayer?