© Robert Graves och Didier Madoc-Jones.

London står upp till knäna i vatten. Med 7,2 meters havshöjning blir staden i praktiken obeboelig.
På Robert Graves och Didier Madoc-Jones vykort från ett framtida London kan tillvaron te sig på ganska olika sätt. Ett visar risodlingar på Parliament square. Andra visar jättelika shantytowns med klimatflyktingar utanför Buckinghamn Palace eller ett totalfruset Themsen efter att Golfströmmen har rubbats ur sin bana.

Jag har tidigare skrivit om behovet att hitta nya berättelser som kan beskriva både det man det man hoppas på och det man är rädd för. Projektet London Futures, som bland annat kan ses på Museum of London till i mars nästa år, är ett sådant. Att göra bilder av sina funderingar är ett ganska effektfullt sätt att föreställa sig vad dagens handlingar kan leda till i framtiden.
Se fler av bilderna på Museum of Londons Flickr-sida.

I den franska tidningen Libération publicerades nyligen en rad bilder av ett varmare Paris, gjorde av en grupp arkitekter. Men här dominerar snarare teknikoptimismen.

På berättelsefronten finns det svenska exempel. Ett fick jag av den pensionerade arkitekten och forskaren Lena Jarlöv som redan för två år sedan skrev en text om hur den efterfossila staden kan te sig. Ett utdrag:

”Av det som i stadsplanerarkretsar kallades urban sprawl, stadsutglesning, finns nu bara rester kvar. De glesa villaförorterna som alltmer började likna dem i USA med stora hus och dubbelgarage, omgivna av ödsliga gräsmattor, har förändrats. En del förtätning har skett, men framför allt har trädgårdarna odlats upp med grönsaksland, bärbuskar och fruktträd. I många ser man höns, gäss, kalkoner och grisar. Det finns också många växthus. På tak och fasader sitter solfångare och solceller. Även om många hus har tilläggsisolerats och bytt till effektiva uppvärmningssystem med modern teknik är uppvärmningen av stora hus kostsam. Flera av de största villorna har därför byggts om till två- eller trefamiljshus. Flergenerationsboende och kollektivboende har blivit vanligt. Eftersom befolkningsunderlaget ökat i dessa villaförorter har det varit möjligt att förse dem med effektiv buss- eller spårvagnstrafik.”

(Läs hela artikeln här)

Nästa steg tänker jag mig är att bli mer specifik. Hur ser Göteborg, Stockholm eller Skellefteå ut efter oljetoppen? Vad händer med Malmös miljonprogram och Vänersborgs strandtomter i en varmare värld?