Det är egentligen ett under. Du vrider på kranen och ut kommer det rent vatten. Du låter kranen stå öppen. Vattnet fortsätter att rinna.

Det är ett mirakel man i stora delar av världen bör vara lite försiktig med att berätta om. Just det där sista – om hur vi ofta låter vattnet rinna – bör kanske utelämnas helt. Fortfarande saknar en miljard människor rent dricksvatten.

Den globala vattenkonsumtionen har ökat drastiskt de senaste decennierna. Orsaken är ändå inte främst att vi vrider på vattenkranarna för ofta. Bakgrunden är istället att intensivare jordbruk kräver mer bevattning. 70 procent av världens vattenanvändning går åt till jordbruket. I till exempel Indien är andelen 90 procent.

Obalanserna håller på att bli stora. Det privata konsortiet 2030 Water Resources Group (där bl a Coca Cola och Mc Kinsey ingår) räknar med att efterfrågan på vatten kan bli 40 procent större än tillgången om 20 år. Klimatförändringar kan förvärra situationen ytterligare. Hoten mot världens livsmedelsförsörjning är akuta.

Vad händer när det blir brist på vatten? Jo, två saker kan ske. Antingen måste vattnet ransoneras eller så blir vattnet dyrare.

Mycket tyder på att vi står inför det andra alternativet. Konsekvenserna för världens fattiga riskerar att bli förödande.

Situationen är egentligen inte hopplös. Smartare bevattningssystem, övergång till grödor som kräver mindre vatten samt minskat slöseri i områden där vattentillgången är god skulle kunna bidra till hållbara lösningar.

Risken är emellertid stor att frågan kommer att lösas på helt andra sätt. Nyligen rapporterade Newsweek från Blue Lake i Alaska. Sjön är stor och vattnet helt rent. Två amerikanska företag har just skaffat sig rättigheter till att forsla 10 miljarder liter vatten i supertankers från Blue Lake till Mumbai i Indien. Där ska vattnet tappas på flaskor för att sedan säljas i törstiga städer i Mellanöstern.

Affären kan synas rätt okontroversiell. För den lilla staden Sitka vid Blue Lake innebär den jobb och inkomster. För Mellanöstern innebär den vatten. Och nej,  Blue Lake riskerar inte att tömmas.

Problemet är bara att det som händer i Alaska inte är unikt. Multinationella företag som Veolia och Suez står redan idag för vattnet till 260 miljoner hushåll världen över, berättar Newsweek. I Kina är det allt oftare privata företag som sköter vattenförsörjningen. I USA väntar man sig en våg av privatiseringar, när gamla rörledningar måste bytas ut till stora kostnader. Ryska entreprenörer vill sälja sibiriskt vatten till Kina, kanadensiska företag sneglar på marknaden i torra sydvästra USA. Överallt är trenden likadan.

Marknadsvänner anser att just detta är lösningen. När vattentillgångarna och vattenförsörjningen privatiseras börjar ägarna att värna sina egendomar. Och först när vattnet blir dyrare upphör konsumenterna att slösa.

Newsweek påpekar dock ett elementärt problem med det resonemanget. Hur mycket vattnet än kostar behöver vi det för att överleva. Vi kan liksom inte gå över till Coca Cola. Mängder av studier har visat att även när vattnet blir mycket dyrare, minskar konsumtionen bara marginellt bland medel- och höginkomsttagare. De enda som verkligen skär ner på konsumtionen i sådana lägen är de fattiga.

Det tycks vara dithän vi är på väg. Vattenkranarna lär fortsätta att stå öppna för oss som har råd. Småbönder och sluminvånare i Syd får se till att spara på dropparna. Det blir kort sagt inte särskilt mycket nytt under solen.