
Det finns ett antal vetenskapsmän som går emot strömmen och förnekar vad den överväldigande majoriteten av forskarna hävdar. De menar att det inte finns någon konsensus, att frågan inte är avgjord.
De är inte vilka som helst. Deras meriter är ibland imponerande. I deras led hittar man bl a:
En professor i molekylärbiologi vid University of California.
En nobelpristagare i kemi.
En biologiprofessor vid University of Massachusetts.
En tidigare professor i cellbiologi och patologi.
En nu avliden matematikprofessor vid Yale University.
Du hittar fler framstående namn på den här wikipediasidan. Och nej, den handlar inte om kända klimatförnekare, utan om den (mikroskopiskt) lilla minoritet forskare som inte tror att HIV orsakar AIDS.
Det är så här det brukar vara. Forskning utgår från hypoteser, som ibland stärks till den grad att man börjar tala om en konsensusuppfattning. Så var det med teorin om att tobaksrökning orsakar cancer, med hypotesen att det är farligt att andas in asbestfibrer, med det misstänkta sambandet mellan freoner och ozonhålet och med många, många andra teorier.
Men det har hela tiden funnits dissidenter, och vissa av dem har aldrig gett upp sin kritik mot de alltmer etablerade teorierna. Skälen har varierat. De som förnekade sambandet mellan cancer och rökning sponsrades inte sällan av tobaksindustrin, och freontillverkarna var förstås inte alldeles förtjusta i ozonlarmen. Men påfallande ofta har dessutom politiska åsikter spelat in. Som vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik Conway konstaterade i boken Merchants of doubt (Bloomsbury)häromåret: de som är fundamentalistiska motståndare till statliga regleringar vänder sig gärna mot forskningsresultat som tycks visa på behovet av sådana ingripanden.
När det gäller HIV-förnekarna är skälen mer svårförståeliga. I några av fallen tycks det helt enkelt handla om forskare som tidigt bundit sig vid en åsikt – som de sedan haft svårt att överge. Det är i vilket fall svårt att hitta några skumma ekonomiska motiv bakom – utom möjligen då Sydafrikas förre president Thabo Mbeki sällade sig till förnekarna. Bromsmediciner kostar pengar, stora pengar för ett fattigt land.
Det är få klimatforskare som förnekar de stora dragen i teorin om att människans fossila utsläpp orsakat större delen av den globala uppvärmningen. Den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift, PNAS, publicerade 2010 en ambitiös genomgång av forskningsläget. Man fann att 97-98 procent av de mest aktiva klimatforskarna delade konsensusuppfattningen.
Det innebär samtidigt att 2-3 procent av forskarna INTE är överens. Det är svårt att placera dem i en fålla. Alla är inte ”betalda av oljeindustrin” som det ibland påstås. Naomi Oreskes och Erik Conway betonar istället de politiska bevekelsegrunderna. Flera av de mest framträdande förnekarna rör sig hemtamt hos libertarianska tankesmedjor och i republikanska kongresskorridorer.
Men det gäller inte samtliga. Några av dem tycks helt enkelt vara oerhört envisa i sin strävan efter att välta konsensus över ända. De tycker sig ha hittat brister i teorin, och fortsätter att söka efter bekräftelser på att de har rätt. När de blir vederlagda – och det, mina vänner, händer ofta – finns det hela tiden nya oklarheter att gräva i. De har lagt ned oerhört mycket prestige i att motbevisa tesen att människan orsakat den globala uppvärmningen, och de tänker inte krypa till korset.
De sistnämnda är förstås inte lika stolliga som HIV-förnekarna. Men i ett avseende påminner de om varandra – nämligen i oviljan att ompröva sina åsikter, även när bromsmediciner fungerar och Arktis smälter. Akademiska examina utgör inga garantier för ett öppet och kritiskt sinnelag. Ibland har även nobelpristagare helt enkelt fel.
Bodis • 1 oktober 2012 kl. 11:54
Bra artikel. De där med att släppa prestigen och hela tiden ompröva sina åsikter är en nödvändig egenskap om man vi se nyktert på tillvaron. Det är inte helt lätt och man får påminna sig själv ibland ifrågasätta sin egen bild och tänka ”har det kommit några nya fakta som ställer min teori på ända”. Hittills har min tro på hur det står till med saker och ting bara förstärks tyvärr. Jag bär mycket hellre hundhuvudet och har fel än att mina barn får växa upp i en mycket tuffare verklighet än denna.
Urban Persson • 1 oktober 2012 kl. 13:24
Koldioxidmolekylen har vissa egenfrekvenser, som bara stoppar värmestrålningen inom smala frekvensband och där mycket effektivt, vilket betyder att en mångdubbelt högre halt ger en obetydlig temperaturhöjning. Denna blockering är väl känd.
Alarmismen bygger på en självförstärkning, en slags tröskeleffekt. Sådana fenomen är ovanliga i naturen, för annars skulle den inte existera. Naturen är därför normalt stabil och förlåtande. Den hoppar inte runt som en dansande elefant mellan olika stabiliteter. Stora förändringar kommer som regel utifrån och har koppling till vad som sker i solsystemet, galaxen och universum. Allt kommer faktiskt därifrån.
Vidare räknar IPCC med fossila mängder så stora att de omöjligt kan utnyttjas av människan, vilket är ett slags fusk av byråkrater satt i system.
Oavsett detta måste människan förbruka alla naturresurser inkl. atmosfären i en takt som är inbyggd i systemet. Även om man hypotetiskt visste att en temperaturhöjning kommer att höja havsytan betydligt och dränka kusterna och många storstäder så finns inget att göra. Grejen är att allt ska förbrukas. Det är bara ett måste.
Politiska påhitt med ”förnybar energi” och en ”hållbar utveckling” strider mot logiken att hushålla med resurserna och naturens inbyggda ordning med utbytbarhet. Om något tas tidigare än annars, typ att något av stål byggs för att minska förbrukningen av fossila bränslen så uppstår en slags störning, som ger en sämre ekonomi på både kort och lång sikt. Parametrarna hanteras bäst av marknaden.
Än så länge har koldioxiden genom att vara ”maten för växligheten” ökat avkastningen i världens jord- och skogsbruk med i storleksordningen 10 procent. Något annat än business as usual är, återigen, fysiskt omöjligt. Alarmisterna är alltså politiska tramsare. Deras rörelse är ett slags modernt socialpsykologist fenomen.
Johan • 5 oktober 2012 kl. 15:35
Hej Urban. Jag håller inte med dig.
Business as usual innebär att du kör på utan att ta omgivningen i beaktande. Om omgivningen formas på ett sådant sätt att business as usual blir ohållbart i längden måste vi öppna ögonen. När nya styrmedel och beskattningar sätts in kommer bara de företag som anpassar sig till omgivniningen och den nya balansen, som du så fint själv beskriver det, att klara sig. Om en global skatt sätts på koldioxiden måste förändring ske gällande energieffektivitet och hur resurser används. Din tolkning av växthuseffekten är vidare ganska bisarr. Koldioxidmolekylen stoppar inte någon strålning, utan absorberar strålning ur det infraröda spektrat och emitterar den sedan i en slumpvis riktning.
Urban Persson • 7 oktober 2012 kl. 16:05
Johan, möjliga avsteg från business as usual är små. Exempelvis har många länder haft höga bensinskatter och främst av fiskala skäl. Effekten på bilarnas konstruktion och användning har varit marginell. Koldioxidutsläppen i USA är kanske 20 procent högre än om skatten där hade varit på en nivå som i Sverige. På liknande sätt får en hög global koldioxidskatt marginell betydelse för utsläppen. Andra begränsande naturresurser, som exempelvis järnet, skulle bara användas mer. Totalt sett ger det en snedvridning och ett försämrat välstånd, både på kort eller lång sikt, inte minst genom onödig friktion i apparaten i form av byråkrati. Alla vill arbeta och ha det bra och detta kan man omöjligt stoppa. Därför är det bara att gasa på.
Hela samhället kollapsar snart i varje fall av att naturresursernas utvinning inklusive de fossila tar en allt för stor del av BNP. Komplexitetens ökning gör att allt mer pengar tas av staten och nettot blir allt mindre. Atmosfären är ett mindre problem och dessutom är det socialpsykologisk. De kraftigaste förstärkningseffekterna på jorden finns i människans huvud och inte heller detta kan ändras.
Johan • 8 oktober 2012 kl. 10:14
Hej Urban. Håller med om att beskattningen på fossila drivmedel främst i Sverige redan ligger på en sjukt hög i nivå. Ha dock i beaktande att den globala skatt som föreslås är ungefär en tredjedel av vad vi redan skattar på CO2 idag. Det finns en stor potential att effektivisera energiproduktionen genom att dels byta till förnybart bränsle, producera både el- & värme i kraftvärmeverk och byta uppvärmningsteknik i bostäder. Vidare kommer en koldioxidskatt tvinga stora koleldare att nyttja ccs vilket kommer göra den debatten med politiker och gemene invänare mer framgångsrik. Idag, främst i Sverige, straffas hushållen stort av skatterna och för att flytta delar av ansvaret till industrin utan att den flyttar utomlands krävs en global beskattning. Koldioxid är koldioxid och har samma effekt oavsett var i världen eller vem som släpper ut den.
Urban Persson • 10 oktober 2012 kl. 22:23
Johan, jag förvånas lite över ditt ordval. Jag sa inte heller att bensinskatten är sjukt hög. Hur ska då 1/3 av den svenska CO2-skatten få någon som helst betydelse? Det är önsketänkande. Du kan glömma CCS för kolet blir snart för dyrt och verkningsgraden blir på tok för låg. Det är som att slänga pengarna direkt i sjön.
Bäst vore en global mekanism som bevarar naturresurserna och inte bara det fossila i marken ”upstream”. Men sådant strider mot människans natur. Allt måste förbrukas till kollapsen kommer och det är inget att moralisera om. Jag tror att folk börjar förstå detta och det är en intressant utveckling.
Än så längre har koldioxiden förbättrat växternas förutsättningar, speciellt i det här landet. Risken att det skulle bli något stort negativt är närmast försumbar och den vanliga kollapsen kommer i varje fall tidigare.
rusxwylzv • 27 november 2012 kl. 02:01
7VoVAR zsadamgkfhzq, [url=http://wtsnacqmtygz.com/]wtsnacqmtygz[/url], [link=http://zkpfiverxllf.com/]zkpfiverxllf[/link], http://oxmpiltxiqlj.com/
Max • 30 oktober 2012 kl. 08:38
Jag är inte helt hundra men har inte växthusförnekarna ett starkt argument i att jorden fortfarande är påväg ur den förra istiden dvs. att jorden rör sig närmare solen och kommer så att vara i några tusen år vilket i sig innebär att det mesta av polarisarna skulle smälta även om det inte fanns några utsläpp? Jag vet inte vart jag har hört det någonstans men är det någon som vet om detta stämmer?
JonasF • 30 oktober 2012 kl. 15:39
Hej Max! Nej, riktigt så är det inte. Skiftena mellan istider och mellanistider orsakas av rubbningar i jordens bana kring solen samt jordaxelns lutning. Troligen hade vi långsamt, långsamt varit på väg mot en ny istid (om ett antal tusen år)utan de senaste 100 årens utsläpp av växthusgaser. Och de senaste 50 årens uppvärmning har skett TROTS en smula lägre solaktivitet.
Max • 31 oktober 2012 kl. 15:42
Okej! Vet du något ställe man kan läsa om det? Kikade lite på Wikipedia (med diskutabel tillitlighet) men hittade inte något vettigt.
JonasF • 1 november 2012 kl. 09:31
Här finns en genomgång, med länkar till ytterligare material:
http://uppsalainitiativet.blogspot.se/2009/11/om-istider-klimatforandringar-och.html