Det finns ett antal vetenskapsmän som går emot strömmen och förnekar vad den överväldigande majoriteten av forskarna hävdar. De menar att det inte finns någon konsensus, att frågan inte är avgjord.

De är inte vilka som helst. Deras meriter är ibland imponerande. I deras led hittar man bl a:

En professor i molekylärbiologi vid University of California.
En nobelpristagare i kemi.
En biologiprofessor vid University of Massachusetts.
En tidigare professor i cellbiologi och patologi.
En nu avliden matematikprofessor vid Yale University.

Du hittar fler framstående namn på den här wikipediasidan. Och nej, den handlar inte om kända klimatförnekare, utan om den (mikroskopiskt) lilla minoritet forskare som inte tror att HIV orsakar AIDS.

Det är så här det brukar vara. Forskning utgår från hypoteser, som ibland stärks till den grad att man börjar tala om en konsensusuppfattning. Så var det med teorin om att tobaksrökning orsakar cancer, med hypotesen att det är farligt att andas in asbestfibrer, med det misstänkta sambandet mellan freoner och ozonhålet och med många, många andra teorier.

Men det har hela tiden funnits dissidenter, och vissa av dem har aldrig gett upp sin kritik mot de alltmer etablerade teorierna. Skälen har varierat. De som förnekade sambandet mellan cancer och rökning sponsrades inte sällan av tobaksindustrin, och freontillverkarna var förstås inte alldeles förtjusta i ozonlarmen. Men påfallande ofta har dessutom politiska åsikter spelat in. Som vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik Conway konstaterade i boken Merchants of doubt (Bloomsbury)häromåret: de som är fundamentalistiska motståndare till statliga regleringar vänder sig gärna mot forskningsresultat som tycks visa på behovet av sådana ingripanden.

När det gäller HIV-förnekarna är skälen mer svårförståeliga. I några av fallen tycks det helt enkelt handla om forskare som tidigt bundit sig vid en åsikt – som de sedan haft svårt att överge. Det är i vilket fall svårt att hitta några skumma ekonomiska motiv bakom – utom möjligen då Sydafrikas förre president Thabo Mbeki sällade sig till förnekarna. Bromsmediciner kostar pengar, stora pengar för ett fattigt land.

Det är få klimatforskare som förnekar de stora dragen i teorin om att människans fossila utsläpp orsakat större delen av den globala uppvärmningen. Den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift, PNAS, publicerade 2010 en ambitiös genomgång av forskningsläget. Man fann att 97-98 procent av de mest aktiva klimatforskarna delade konsensusuppfattningen.

Det innebär samtidigt att 2-3 procent av forskarna INTE är överens. Det är svårt att placera dem i en fålla. Alla är inte ”betalda av oljeindustrin” som det ibland påstås. Naomi Oreskes och Erik Conway betonar istället de politiska bevekelsegrunderna. Flera av de mest framträdande förnekarna rör sig hemtamt hos libertarianska tankesmedjor och i republikanska kongresskorridorer.

Men det gäller inte samtliga. Några av dem tycks helt enkelt vara oerhört envisa i sin strävan efter att välta konsensus över ända. De tycker sig ha hittat brister i teorin, och fortsätter att söka efter bekräftelser på att de har rätt. När de blir vederlagda – och det, mina vänner, händer ofta – finns det hela tiden nya oklarheter att gräva i. De har lagt ned oerhört mycket prestige i att motbevisa tesen att människan orsakat den globala uppvärmningen, och de tänker inte krypa till korset.

De sistnämnda är förstås inte lika stolliga som HIV-förnekarna. Men i ett avseende påminner de om varandra – nämligen i oviljan att ompröva sina åsikter, även när bromsmediciner fungerar och Arktis smälter. Akademiska examina utgör inga garantier för ett öppet och kritiskt sinnelag. Ibland har även nobelpristagare helt enkelt fel.

jonas.fogelqvist@effektmagasin.se