Vattenfalls framtidsberättelse. Bild: One Tonne Life.

Man kan säga mycket om kraftbolaget Vattenfall, men det kan i alla fall inte beskyllas för att vara fantasilöst. Efter tidigare kampanjer där man utgett sig för att stå i fronten för ett folkligt klimatupprop (en metod som ibland brukar kallas för astroturfing) kommer nu turen till en slags utsläppsdokusåpa i Vattenfalls regi.

I ett plusenergihus utrustat med allehanda lågenergiteknik och med en elbil som tillhandahålls av företagen i ”One Tonne Life” ska en familj lyckas sänka sina utsläpp till ett ton koldioxid per person och år.
Nu söker man en frivillig tvåbarnsfamilj, som ska filmas, intervjuas och blogga om sina upplevelser. Men det jag fastnar på är att Vattenfall trycker på vilket ”vanligt liv” familjen ska leva.
– Med rätt kunskap, rätt teknik och en konsekvent inställning tror vi att det är möjligt att närma sig ett ton redan i dag, utan att göra för stora avsteg från sitt vanliga liv, säger Torbjörn Wahlborg, chef för Vattenfall Norden.

Visst vill man gärna leva ett bekvämt liv. Men har man funderat lite på Nicole Foss siffror på hur mycket alternativa energikällor som behövs för att ersätta den olja vi bränner i världen varje år – 50 års hela produktion från antingen 32 000 vindturbiner eller 92 miljoner solpaneler! – inser man att ekvationen inte går ihop, åtminstone inte om vi pratar alla människor i världen och inte bara en liten elitklick.
Det är ingen vild gissning att livet kommer att se ganska annorlunda ut, vare sig vi vill eller inte.

Ett sätt att bearbeta de här tankarna är att berätta historier om hur framtidsutvecklingen skulle kunna te sig, både på gott och på ont. Bloggaren Dave Pollard har till exempel gjort det här.

Men i Vattenfalls berättelse fortsätter livet som tidigare. Bara apparaterna ser lite annorlunda ut.
Eller så har jag helt fel. Kanske kommer familjen att äta lokalodlad mat, skippa flyget och ställa om hela kvarteret tillsammans med grannarna. Det vore spännande att följa.