I söndags var det Stora Jorddagen. Fyllde till slut alla tre pallkragsbäddarna med jord. (Utan att ha blivit mer klok i jordfrågan.) Men det kanske jag har rapporterat om redan. I vilket fall som helst så var det dags att så dagen därefter. Upptäckte att jag köpt ungefär tre eller fyra gånger mer frösorter än jag har plats för (och då syftar jag inte ens på att av de sorter jag planterat så har jag mer än hälften av fröna kvar till nästa säsong). Och mer fel på grund av ohejdad entusiasm skulle det bli…

Jag ritade upp en översikt på vad jag skulle så. Mer tid än själva sådden skulle komma att ta tog det för mig att bestämma hur jag skulle fördela de olika sorternas grönsaker. För mina tre bäddar möjliggör inte en fyrårig odlingsföljd såsom den boken jag följer rekommenderar som minimum. (Så nu drömmer jag med andra ord mardrömmar om alla hemska sjukdomar som kommer att slå till om tre säsonger. Jag ser framför mig monster à la Lovecrafts Cthulu eller besten i den suveräna The Host.)

Vaxbönor, brytbönor, sockerärt, en-böna-jag-fått-i-present-och-inte-vet-namnet-på åkte ner i första pallkragen. I den andra pallkragen sådde jag rädisor, spenat, rotselleri och potatis. Samt tomat. Och där borde jag ha gjort halt. Där borde jag ha packat in den lilla spaden och vattenkannan i förrådet och firat sådden. Men nej. I pur entusiasm fortsatte jag.

I den tredje pallkragen åkte så småplantor med försådd gurka, squash, blomkål, vitkål och broccoli ner. Samt Planta X. När jag nöjd satt vid köksbordet en stund senare och tittade ut över pallkragarna började en förebråelse klia i bakhuvudet. Men först när jag lagt mig slog tankarna ut i full blom: Skulle inte plantorna omskolas först? Var det inte något om att de skulle anpassas till utomhusklimat – härdas – enligt någon tidskrävande process? Är jag inte en jubelidiot?

To be continued…

redaktion@effektmagasin.se