Den här dagen har fått mig att tänka på tålamod. Men mer om det längre ner. Först ett inlägg som jag – i likhet med matprogrammen på teve – skrev i förväg i natt för att spara tid:

Den här amatörodlarens motsvarighet till torrsim börjar kännas irriterande.

Jag är en teoretiker. Och jag är medveten om hur pretentiöst det låter att kalla sig själv för det. Men det förändrar inte att jag hellre läser teoriböcker om saker än att testa dem (instruktionsmanualer undantaget). I två veckors tid har jag varit helt upptagen av min odling. Men fram till i söndags hade jag ännu inte vidrört ett frö, än mindre haft fingrarna i jorden. Faktum är att jag på den tiden inte ens tittat på den lilla tomtplätten där odlingen ska explodera i löjligt imponerande prakt som får grannarna att tappa hakan och genast starta egna odlingar och därmed konkurera ut de importerade billighetsgrönsakerna på Coop och Willys.

Men även en teoretiker behöver praktik för eller senare. (Det vet alla som legat vaken tonårsnätter igenom och fantiserat om sexdebuten – inga liknelser i övrigt.) Nu ligger fröna i sina jord. Jag vattnar. Jag oroar mig för att det är för varmt där de står på fönsterbräden som vetter mot öst. Jag försöker förmå mig att prata med blivande plantorna (men där går dock något slags gräns för vad som inte är rock). Och fan vad tid det tar. Vore jag inte bloggare på Effekt kunde jag kanske leta upp någon spännande GMO-produkt ”som går från frö till planta utan att du hinner blinka”. Men här står man istället som ett fån och tittar på ett rutmönster av svart jord.

Är det inte väldigt omodernt att en växt tillåts ta den tid den behöver?

PS. Titeln på det här blogginlägget var satt innan jag hittade det här. Men all respekt till Titti! Här är för övrigt låten i en bisarr version med en pavarotti-sound-a-like.

Texten ovan skrev jag somsagt i natt. Men min frustration kom på skam. Se bildbeviset på de första knopparna/groddarna/växterna (vad heter det?) nedan:

Jag tänker att inlägget ovan säger något varken särskilt djupt eller originellt om tiden jag lever i. Kanske inte den tiden som mina eller dina föräldrar lever i. Men definitivt den jag lever i. Och i ännu högre grad den värld som mina (bonus)barn lever i. Allt ska ske här, nu, omedelbart. Efter en minut tryter tålamodet och en lätt vrede stiger upp inuti. Och ibland bubblar det över. Va f-n, j-a skitmaskin, vad i h-e funkar du inte för!? Och en oförstående teknisk pryl far genom rummet, kraschar och gör en repa i väggen som du kommer att få svårt att förklara.

Inte för inte finns det tydligen forskning inriktad på så kallad mikrostress. Sådan stress vi drabbas av när vi sitter still i en bilkö. Och, föreställer jag mig, samma stress som bryter fram när mobiltelefonen hänger sig ett fragment av en sekund. Eller när bredbandet jobbar i samma takt som ett barn som måste plocka upp efter den nyss avslutade iscensättningen av Dantes 12 kretsar i vardagsrummet (eller om de bara kollade på teve i största allmänhet – de där kan vara svåra att skilja åt).

Och nu tror eller kanske hoppas du att jag ska avsluta med en tirad om det moderna samhället. Eller att växtligheten tvingar en att sakta ner och fånga dagen. Carpe diem!

Men nej.

Jag är inte där ännu. Jag trivs bra med mitt bredband. Jag konstaterar bara att tålamod kan vara ett nyttigt verktyg.

PS. Regelverket jag utlovat? Vi sparar det till imorgon eller i veckan.