Det finns olika sätt att beskriva ett misslyckande på. Ibland går det rentav att framställa fiaskon som framgångar. Se bara på klimattoppmötet i Durban.
Medialogiken var densamma som under tidigare toppmöten. Mot slutet ser det ut som om allt håller på att haverera. Sedan följer nattmanglingar och hätska diskussioner. Till sist hittar någon de förlösande formuleringarna som leder fram till en kompromiss. FN-processen räddas. Alla de stora nationerna blir kvar på tåget. Hoppet är inte ute.
Scenariot verkar kunna upprepas hur många gånger som helst. Sedan toppmötet i Kyoto för 14 år sedan har förhandlingarna svepts in i 40-procentiga ökningar av koldioxidutsläppen. Överenskommelsen i Durban garanterar att kurvan fortsätter att stegra sig fram till åtminstone år 2020. Världens ledare har nu mer eller mindre officiellt övergivit tvågradersmålet. De rika ländernas företrädare har gjort klart för världens fattiga vad som gäller. Kinas partipampar tycks se klimatförhandlingarna som ett stormaktsspel att tjäna pengar och inflytande på. Ryssland, Japan och Kanada ställer sig demonstrativt vid sidan av.
Det är en framgång som kunde vara hämtad ur Alice i underlandet.
Frågan är: vad gör vi nu?
För två år sedan samlade den internationella klimatrörelsen 100 000 demonstranter i Köpenhamn. Av den mobiliseringen återstår det bara ruiner. För ett par veckor sedan deltog jag i ”Climate Walk” i Stockholm. Stämningen var god bland de 350 deltagarna. Själv gick jag där bland entusiasterna och kände mig som den sure kusinen från landet. Jag undrade helt enkelt vart alla hade tagit vägen.
Till exempel: om några månader kommer jag att gå i ytterligare ett av detta mitt livs alla förstamajtåg. I Stockholm brukar 10 000 – 20 000 ta sig till Kungsträdgården eller Norra Bantorget för att visa att de har drömmarna i behåll. Var finns alla dessa aktivister när det manifesteras för klimaträttvisa? Jag tror, tyvärr, att jag vet svaret. Inom den så kallade vänstern sneglas det fortfarande misstänksamt gentemot allt som har med miljö att göra. Det anas ”flum” och ”medelklass”. Klimatet blir en fråga bland andra, i vilken man ser till att ha rätt åsikter, men som man sällan engagerar sig i.
Jag kunde också ha frågat mig vart alla de tiotusentals stockholmare som röstar på miljöpartiet hade tagit vägen. Men det vet vi ju redan. De stod i närmaste butik och försökte välja rätt bland eko-produkterna.
Kvar fanns alltså 350 demonstranter som ändå samlades på blåsiga Medborgarplatsen i Stockholm och som nog alla innerst inne undrade om inte loppet är kört. De flesta av dem sade ett slags nej. De flesta var där för att de ville hålla liv i lågan. Jag var en av dem. Men man måste lyssna till sin inre tvekan.
Det finns goda skäl till pessimism. Det räcker med att tänka efter. Vår värld präglas av kapitalistisk tillväxt och stormaktstävlan. Bakom Durbans dimridåer avtecknar sig verkligheten: intensiv jakt efter de sista kol- och oljeresurserna, landgrabbing, spekulation i utsläppsrätter, och så en global överklass som drar sig tillbaka in i sina gated communities och sina yachts i vetskap om att syndafloden alltid kommer efteråt.
Om det bara handlade om att vräka denna lilla minoritet åt sidan skulle perspektiven vara ljusare. Men vad än Occupy-rörelsen säger, så är vi fler än en procent som tjänar på sakernas tillstånd. I västvärlden är vi rentav en ganska stor majoritet, som lever gott på utplundringen av världens resurser och exploateringen av billig arbetskraft i Syd. Vi kanske inte alltid mår särskilt bra, vi kanske arbetar halvt ihjäl oss, vi kanske känner oss infångade i ekorrhjulen och för det mesta har vi några som bestämmer över oss. Men, och det är ett viktigt men: vi lever materiellt bättre än överklassen gjorde hundra år sedan. Vi har råd att gnälla över att Ryan Air höjer avgifterna för incheckat bagage. Vi är historiens bortskämda barn.
Jag tror att vi måste börja med att erkänna sådana fakta, för att komma vidare. Det är i vår vällevnad man måste söka svaren till klimatrörelsens oändliga svaghet. Vi tänker visserligen inte alltid med plånboken, och det finns inga skäl att ge upp hoppet om att vi någon gång ska bli fler som säger ifrån. Den som inser vidden av vad som är på väg att ske börjar ofta må illa i shoppingpalatsen. Ändå går det inte att komma ifrån: vi har en del att förlora på en rättvis värld.
Men om vi lyfter blicken, från vårt välmående Nord?
Forskningen pekar med hela handen. Det är i Syd som den globala uppvärmningen får svårast konsekvenser. Det beror delvis på klimatologiska fakta, som att södra Afrika och södra Asien drabbas hårt av ökad torka, svagare monsuner och våldsammare regn. Men det handlar också om att den fattiga världen får svårare att klara av nya klimatmönster, helt enkelt på grund av att man har sämre ekonomiska resurser. I Sverige kan vi åtminstone i teorin tänka oss att överge Hammarby Sjöstad och Turning Torso. Det är en annan sak, milt sagt, att anpassa Mekongdeltat eller södra Bangladesh till stigande havsnivåer och försaltning av jordar och risfält.
I Syd kommer den globala uppvärmningen att slå snabbt och brutalt. Effekterna märks redan. Därför är det inte så konstigt att klimatfrågorna ofta är centrala när sociala rörelser i Latinamerika, Afrika och Asien formulerar sina strategier. De märker att brunnarna är på väg att sina. De ser den förtorkade jorden under sina fötter. De förstår varför regnen kommer allt senare och allt våldsammare. Och de har inget ICA Kvantum att hamstra varor på.
Därför tror jag inte att det är på Södermalm, eller i London eller på Manhattan som slaget om framtiden kommer att stå. Det är bönderna i Kina och Vietnam och Zambia som snart inte har något att förlora. Det är sluminvånarna i Mumbai och Jakarta som har en värld att vinna. Det är ursprungsfolken i Amazonas och Arktis som blivit dömda till undergång av ledarna i Durban. Tredje världens TV-apparater skimrar fortfarande av drömmar om hur vi lever i Nord. Vad händer när de bilderna slocknar?
Magnus Redin • 12 december 2011 kl. 21:15
Frustrerad vänster, själv är jag frustrerad höger.
Jag tror att det bästa som går att åstadkomma är att mestadels arbeta med de ägare och institutioner som redan finns i samhället.
För klimatet gäller det att hitta många olika dellösningar som är jämförbara med och helst billigare än fossila råvaror.
Själv hoppas jag på demonstrationståg för att folk skall få göra många olika saker men har man både vindkrafts-, effektivitets-, kärnkrafts-, tåg-, elbil-, odla-på-landet-, och bo-i-staden-plakat i tåget börjar väl de manifesterande puckla på varandra.
U • 13 december 2011 kl. 09:33
Magnus Redin: hur kan du tro att samma ägare och institutioner som ligger bakom problemen och har mest att förlora, ska lösa problemen?
Nyliberalismen har gått över styr och kommer inte att lösa problemen åt oss. Vi skapar inte ens pengarna själva längre och har ingen möjlig kontroll över framtiden med dagens system.
Magnus Redin • 13 december 2011 kl. 11:47
Därför att de befintliga institutionerna och ägarna inte är en nattsvart massa av hopplöshet utan en gråskala som består av vanliga människor med olika mål och förhoppningar.
De institutionerna och människorna är den befintliga verktygslådan för att lösa och lindra olika problem och det är lättare att använda det som finns än att skapa något helt nytt i förhoppning om att det kan bli bättre.
Dessutom innehåller både demokrati och marknad mekanismer för förnyelse som har fungerat för att anpassa samhällen till förändrade förutsättningar, det går att bygga vidare på dem.
Jag räknar mig själv som liberal med en konservativ beundran för det som fungerar i praktiken. Jag har ingen magisk lösning på alla problem, alla lösningar som jag föreslår är mer eller mindre jobbiga.
AAA • 13 december 2011 kl. 20:19
”För klimatet gäller det att hitta många olika dellösningar som är jämförbara med och helst billigare än fossila råvaror.”
Och om de inte är billigare än fossila råvaror då?
Poängen är att det inte kan få spela någon roll om fossilbärnsle så vore gratis – vi *måste* bestämma oss för att inte använda det. Så hur klarar marknaden det utan politiska avtal?
Magnus Redin • 13 december 2011 kl. 20:52
Är de andra lösningarna dyrare blir det svårare att se till att de används. Detta gäller både för motstånd av girighet, tröghet och nöd, det finns många människor som har akutare problem än klimatförändringen.
Med politiska överenskommelser går det att göra mer. Min favorit för politiska avtal är CO2 skatt så nära källan eller gruvan som möjligt då en sådan skatt skulle kunna hanteras med minimala transaktionskostnader och verka utan att någon organisation skall behöva förstå hela ekonomin. Men så bra är det inte och politiken funkar inget vidare så jag hoppas på andra konstruktiva initiativ.
C • 13 december 2011 kl. 14:04
Vi är frustrerade och jag tror knappast man hittar någon politisk ideologi som lösning på problemen.
De stora företagen och dess ledare är i många fall klimatskeptiker, i Sverige har vi flera tunga namn som Sverker Martin Löf, Carl Henrik Svanberg och såklart Svenskt Näringsliv med Stefan Fölster i spetsen och Timbro.
Näringslivet kommer inte lösa problemen.
Toppmöten och klimaförhandlingar kommer inte lösa problemen, det blir bara mer förhandling och inga åtaganden.
Jag kommer inte lösa några problem för jag tänker som resten av världen, det där borde någon ta tag i.
Vart står vi då?
Det är dags för den vuxna befolkningen att växa upp. Vi är som små barn som väntar på att andra ska ta beslut åt oss och bestämma vägen framåt.
Det här ett problem som varje ansvarig vuxen person bör göra något åt.
Vi flyter fram på en informationsflod och ingen ser landskapet som förändras efter vägen. Det finns några som höjer rösten för att uppmärksamma detta, men vi allra flesta är djupt upptagna med att dyka djupare ner i informationsfloden för att göra nästa statusuppdatering.
Vad skulle en vuxen person göra? Det borde vi fråga oss nästa gång vi tittar upp.
D • 13 december 2011 kl. 17:29
Inga stora orättvisor har historiskt överkommits genom ”smart shopping”. Det har alltid krävts politisk organisering och civil olydnad. Det kommer att krävas även här.
Magnus Redin • 13 december 2011 kl. 21:01
Jag har mera hopp om politisk organisering och att jobba med att göra något konstruktivt. När detaljhandeln för hundra år sedan var ineffektiv och varorna dyra utförde man inte civil olydnad mot grosshandlaren utan man startade kooperativa konsumentföreningar. Civil olydnad är romantiskt och slött jämfört med att åstadkomma något konstruktivt.
Givetvis talar jag i egen sak, jag vill leva i ett varierat liberalt samhälle och om människor sluter sig i olika grupper med olika ideologier och gör konstruktiva saker kan förändringar ske med minimalt med konflikter.
Göran Ekblad • 21 december 2011 kl. 15:33
Jämfört med dagens svenska levnadsstandard och vår svenska krona ligger väl den möjliga ”globalt hållbara rättvisan” ungefär i nivå med vår garantipension, C:a 7 000:-/mån. Undra på att det kan vara svårt för oss att genomföra det nödvändiga paradigmskiftet i våra huvuden.
Per Elgestrand • 25 december 2011 kl. 14:16
Det var en intressant kommentar. Men, menar du 7000 per capita eller per vuxen eller per familj? 7000 per person blir ju ett belopp motsvarande dagens världs-BNP. Och den resursanvändningen är ju inte uthållig, hävdar Effekt och många andra. Presentera gärna en kalkyl.