Uttalandet borde naturligtvis ha toppat varje förstasida och inlett varje nyhetssändning. Förre chefen för FN:s klimatförhandlingar, Yvo de Boer, sade idag till Ekot att det är för sent att klara tvågradersmålet. Forskningen visar att utsläppen måste börja vända neråt senast 2015, och den möjligheten ger inte de Boer mycket för.
– Två grader är utom räckhåll nu, vi ser inte politiker som agerar och klimatförhandlingarna är i princip uppskjutna till 2015. Därför tror jag tyvärr att vi kommer att missa vårt mål.
Det är ett besked om att en annorlunda värld väntar. En global uppvärmning på två-tre grader kan enligt tillgänglig forskning innebära bl a följande:
Förändrade monsunförhållanden orsakar mer översvämningar i Sydkina och mer torka i Nordkina, vilket kommer att innebära svåra påfrestningar för jordbruket i världens folkrikaste land.
Extrema värmeböljor som den vilken drabbade Europa 2003 och orsakade 20 000-30 000 människors död blir något vi får vara med om vart och vartannat år. Det sydeuropeiska klimatet kommer att mer och mer påminna om det nordafrikanska.
Botswana och flera andra länder i södra Afrika riskerar att slås ut på grund av ihållande torka.
På grund av minskade regnmängder och tilltagande skogsbränder kan de väldiga regnskogarna i Amazonas gå in i en dödsspiral.
Arktis blir så småningom isfritt på somrarna. Grönlandsisen är troligen dömd (även om det kommer att ta många hundra år innan den helt försvinner) och Antarktis väldiga inlandsisar lär börja krympa.
Vi skulle kunna fortsätta. Vi skulle kunna lista katastrof efter katastrof, diskutera blekta korallrev och försurade hav och tinande permafrost, men vi skulle ändå bara landa i samma slutsats. Det är en hård värld som Yvo de Boer förutspår.
Det här är bakgrunden till att allt fler klimatforskare menar att det rimliga målet egentligen borde ligga på max 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell nivå (vi har redan åstadkommit en 0,7-0,8 grader varmare värld). De befarar en rad så kallade tipping points om vi närmar oss två grader. När Arktisisen minskar i omfång försvinner stora områden som hittills reflekterat bort solljus. När permafrosten tinar frigörs stora mängder metan och koldioxid. Och ingen vet riktigt hur länge till världshaven bevarar sin förmåga att ta upp hälften av den koldioxid vi släpper ut. Risken för skenande klimatförändringar blir överhängande.
Jag gissar dock att Yvo de Boer inte bryr sig om att sätta odds på att vi klarar 1,5-gradersmålet.
Klimatförhandlingarna i FN:s regi har nu pågått sedan 1992. Facit: halten koldioxid i atmosfären har ökat från 356 ppm till 392 ppm. De globala utsläppen markerade förra året ett kraftfullt all-time-high. När de Boer säger att vi inte ser politiker som agerar är det förstås en dramatisk underdrift. Det vi ser, är en samling världsledare som förråder sina barn och barnbarn. Det vi tyvärr har att göra med, är ett ekonomiskt och politiskt världssystem som tycks ha dömt sig självt till att köra ut över stupet.
Om några ska bromsa, lär det få bli alla vi andra.
Rickard Nygren • 19 april 2012 kl. 19:49
Sant. Men det går inte att prata om ”politiker som inte gör tillräckligt” och ”alla vi andra”. Det är ”de allra flesta” som väljer politikerna, och som ännu inte greppat hur våra beteenden och livsmönster hänger ihop med klimatpåverkan. Jag har tom miljömedvetna vänner som flyger långt på nöjesresa, utan att ens CO2-kompensera, med tron att de ända gör så mycket för miljön att det borde vara ok. Men jag tror på en grönare framtid. Önskar bara att vi blev bättre på att faktiskt lyfta fram de politiker och ledare som gör framsteg, istället för att göda ett förakt.
Jakob Wranne • 16 maj 2012 kl. 23:45
Tipping point declared.
Brytpunkten ligger vid 1,5°C. Och vi har redan tecknat in oss för 2°C. En uppvärmning över brytpunkten stannar först på 6°C. Mellan 2 och 6°C finns inget, bara en transportsträcka utför med oavbruten försämring.
Torkan kommer att driva folk bort från ekvatorn, mot polerna. Desto högre värmen blir, desto värre blir torkan. För att överleva tvingas folk längre och längre bort från ekvatorn, närmare och närmare polerna.
Utrymmet att leva på blir mycket litet och krymper. Margret Chan, generalsekreterare i WHO: ”Vid seklets slut är människan en utrotningshotad art, om inget görs.” Och inget görs.
Jim Hansen är rädd för att de bromsande krafterna inte hinner slå till, att temperaturen kommer att stiga för fort för att stigningen ska kunna dämpas. Och att vi hamnar i Venussyndromet: att temperaturen stiger många gånger mer än de katastrofala 6 graderna. Om Venussyndromet kickar igång landar vi beräknat på 200-250°C.
Jordklotet kommer att bli likt gaskamrarna, där människor i panik klättrade på varandra för att nå luften. Men då dog alla, varje gång.
För oss gäller det att få tiden att bli dräglig. Få framtiden att bli så smidig den kan. Undvika de värsta krigen. Lösa problemen.