I senaste numret av Effekt diskuterade vi köttfrosseriet och dess konsekvenser. I dag kom Jordbruksverket med en rapport som tydligt slår fast att vi i den rika västvärlden måste minska vårt köttätande. Rapporten föreslår även att ett medel för att styra konsumtionen bort från de värsta utsläppsbovarna är att köttet beläggs med en koldioxidskatt.

Den så kallade köttskatten har blivit dagens toppnyhet (bland annat här, här och här), men förslaget har viftats bort innan det ens kom upp på bordet. Anders Borg (M) säger att han inte tror på ”en särlösning på köttområdet” medan Annie Lööf (C) twittrade att ”köttskatt är ingen lösning. Viktigare då att vi väljer kött från glada kossor som betar gräs.” och att ”vi behöver inte mer skatt på kött, snarare mindre skatt för mer klimatsmart matproduktion.” Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) säger att det inte är aktuellt med en skatt och även Socialdemokraterna säger att det är uteslutet att införa den ”bara i Sverige”. Trots att Jordbruksverket själva ärr oerhört försiktiga i sina rekommendationer – köttskatten diskuteras endast som ett tänkbart medel – verkar själva tanken på skatten tillräcklig för att det ska ta skruv.

Köttet är känsligt. Den som ifrågasätter vår köttkonsumtion ifrågasätter inte bara vår mat, utan hela vår livsstil. Det handlar om steken på sommargrillen, korven från kiosken under fotbollsmatchen, och fyllehamburgaren på McDonalds. Det handlar om den manliga jägaren (som i vår tid gestaltas personligen av TV-kocken Per Morberg som ”jagar och lagar”) och om det idylliska öppna landskapet som kött- och mejeriproducenterna använder sig av i sin marknadsföring.

Men hur mycket av det här skulle egentligen hotas av en köttskatt? Steken, korven och hamburgaren skulle bli dyrare eller kanske försvinna, men Jordbruksverket slår i sin rapport effektivt hål på myten om köttets nyttighet. Det går utmärkt att få alla nödvändiga proteiner från vegetarisk kost, och Sverige ligger över World Cancer Research Funds rekommendationer vad gäller intag av rött kött, som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer. Även risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar hos personer som äter mycket rött kött och charkprodukter.

Bättre hälsa känns som en utomordentlig bieffekt av att vi minskar våra utsläpp av växthusgaser.

Hur är det då med jakten? Även om det kan finnas etiska skäl mot jakt ur ett djurrättsperspektiv, så finns det få argument mot viltkött ur klimatsynpunkt. Förutsatt att inte extra foder läggs ut i naturen bidrar inte det skjutna djuret med några extra utsläpp under sin livstid. Och om jägaren undviker att bränna allt för mycket fossila bränslen genom transporter så blir de totala utsläppen nära på noll. Men jakten skulle inte påverkas av köttskatten. Jordbruksverket föreslår att skatten baseras på ett schablonbelopp som gäller för olika typer av kött. Därmed skulle skatten på ett kilo industriellt producerat nötkött bli betydligt högre än för ett kilo kyckling, och i sin tur högre än ett kilo vilt. En köttskatt är därmed inte ett hot mot jakten.

Och hur är det med de öppna landskapen? Öppna landskap är bra för den biologiska mångfalden, och att ta bort alla betesdjur med hänvisning till klimatet skulle motverka miljömålet om biodiversitet. Köttproduktionen och köttkonsumtionen är dock – vilket Jordbruksverket påpekar – till stor del frikopplade från varandra i dag. Trots att köttkonsumtionen i Sverige har ökat konstant så har antalet kor och grisar minskat. Den fria marknaden kommer med andra ord inte se till att vi får öppna marker bara för att vi äter mer kött, istället krävs det riktade insatser för att bevara naturbetet. Att en viss konsumtion av naturbeteskött är bra ur klimatsynpunkt (vilket bland annat intervju med Simon Fairlie visade i senaste Effekt) är inget argument för att vi ska fortsätta konsumera enorma mängder industriellt producerat kött som orsakar stora utsläpp av växthusgaser.

Här är det värt att nämna Annie Lööfs förslag om att det krävs minskade skatter på klimatsmart matproduktion snarare än en köttskatt. Problemet är att stora delar av den mat vi producerar kastas bort eller går förlorad som svinn, och målet måste vara att få ner den totala mängden utsläpp. Att därför stimulera ökad produktion av mat som per enhet släpper ut mindre än köttet – utan att faktiskt minska köttproduktionen – kommer antagligen bara att leda till en ökad total matproduktion och därmed ökade utsläpp.

Därmed inte sagt att en köttskatt baserad på schablonbelopp är oproblematisk. På grund av EU:s och WTO:s frihandelspolitik är det exempelvis svårt att sätta olika skattesatser på kött beroende på ursprungsland, trots att produktionsmetoderna för nötkött i exempelvis Brasilien orsakar betydlig högre utsläpp än produktionen i Sverige. Men i dagsläget kanske köttskatten är det bästa vi har, och därför är det trist – om kanske inte oväntat – att våra politiker förkastar förslaget utan att det ens får diskuteras. De enda som verkar vara villiga att ens prata om det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, medan resten av riksdagspartierna slår ifrån sig en fråga som går rätt in i den svenska folksjälen. Men när inte våra folkvalda ledare vågar ta tag i frågorna, är det inte så förvånande att inte så många medborgare orkar engagera sig på individnivå.

Men för er som ändå orkar göra medvetna val i mataffären, kan Effekts utsläppsguide som går att ladda ner här nedan ge lite vägledning.

Grafik: Mats Jerndahl (publicerades i Effekt nr 4/2012)

kjell.vowles@effektmagasin.se