Läkarundersökningar och provtagningar har pågått i ett par decennier nu, men resultatet fortsätter att vara icke-önskvärt. Vårt globala industriella samhälle – det enda vi känner – har av i stort sett samtliga tillfrågade läkare getts en diagnos som med stor sannolikhet kommer att innebära dess slut.
Egentligen vet vi att inget varar för evigt – vi kommer alla att dö någon gång – men just detta samhälle som vi är födda i hade vi kanske hoppats att det skulle leva länge till, rent av för alltid.
Så, hur tacklar vi detta besked?
Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har utvecklat en välkänd modell där besked av den här typen hanteras i fem olika steg. Jag brukar vara skeptisk till sådana generella modeller eftersom de ofta låter mycket bättre än hur de fungerar i verkligheten. Men i detta fall är jag beredd att göra ett undantag. De fem stegen är följande (kompletterade med aktuella exempel):
1) Förnekelse. ”Så där sa man på sjuttitalet också. Vi löste det då, vi löser det nu”.
2) Ilska. ”Det är oljebolagens fel!”
3) Förhandling. ”Men om vi bygger ut kollektivtrafiken?”
4) Depression. ”Världen kommer ändå att gå under snart.”
5) Acceptans. ”Hur ska vi hantera detta?”
De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt. Men på det stora hela fungerar faktiskt denna modell ganska bra med hur många hanterar den kollaps som vi står inför. Själv har jag betat av samtliga. I stort sett i ordningen ovan.
I förra veckan kom ett nytt utlåtande om världens tillstånd. Världsbanken påminde om att vi kan räkna med fyra graders global temperaturhöjning som en följd av det sätt som vårt samhälle fungerar på. Det var för övrigt en nyhet som skickades rakt in i ett nyhetsflöde som annars mest domineras av att världsekonomin går väldigt knackigt eftersom det konsumeras för lite.
Budskapet borde stämma till viss eftertanke. Kanske en mer mogen syn på vad som händer och vad som lär hända. Men nej. När miljöminister Lena Ek får frågan om hur vi ska komma till rätta med klimatkrisen framstår hon som hoppfull.
– Det finns så otroligt mycket teknik som hjälper oss på vägen. Teknik som gör att jag tror att vi faktiskt kan skapa bättre livsvillkor för den fattiga världen och samtidigt komma till rätta med klimatförändringen, säger hon i en intervju med Svenska Dagbladet.
Det är en kombination av 1) förnekelse och 3) förhandling.
Förnekelse av teknikens många begränsningar. Till exempel finns det för de långväga transporter som bär upp dagens globala samhälle (flyg, fartyg och lastbil) ingen känd teknik som kan trolla bort dessa transporters oljeberoende.
Förnekelse också av det faktum att den industriella teknik som Ek syftar på hittills i historien oftast har skapat mer problem än den har löst.
Förhandling med vetenskapens brutala krav på drastiskt minskande utsläpp i dag, inte positiva visioner för 2030.
Förhandling också med den logik med vilken det moderna samhället fungerar. Det vill säga, i stort sett alla investeringar och strävanden, såväl historiska som nutida, syftar till ökad konsumtion och därmed ökade utsläpp. Denna logik skulle, rent teoretiskt, kunna ställas på huvudet. Ett par miljarder människor drar samtidigt i nödbromsen. Men i teorin är allt möjligt, även att få alla kineser att hoppa samtidigt (för att testa om det blir jordbävning då).
Samtliga av de fyra första stadierna i Kübler-Ross-modellen går ut på att ljuga för sig själv. Givetvis så övertygande som möjligt i förhållande till verkligheten. En bekant skriver i ett mejl att ”psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)”.
Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva…
Turligt nog verkar det sitta en backventil mellan de fyra första stadierna och acceptans-stadiet. Den som väl har tagit sig dit backar sällan tillbaka. Min erfarenhet efter att det senaste året pratat kollaps i ett sextiotal olika sammanhang är att det är många som redan har tagit detta steg. Och för varje dag är det några till som gör det.
Om det här stämmer innebär det att vi får en allt mer polariserad debatt. Mellan en grupp som allt mer frenetiskt övertygar sig själv om att alla lösningar ligger runt hörnet och en växande grupp som har accepterat att allt inte levereras med en lösning.
Tyvärr verkar folk som sitter på maktpositioner lätt fastna i den första gruppen. Det kommer med tiden att göra denna konflikt än mer spännande.
DGR • 28 november 2012 kl. 18:37
Tack för denna text. Det är helt nödvändigt att folk i den s.k. miljörörelsen förstår att vi aldrig kommer att lösa den här gigantiska problematiken på demokratisk väg. Naiva och historielösa förhoppningar som grundar sig i gravt önsketänkande är en del av problemet snarare än en del av lösningen.
Jonas Gren • 28 november 2012 kl. 19:02
Fast vänta nu: varför säger någonting i ovanstående text att mänskligheten ska välja en icke-demokratisk väg? Icke-parlamentarisk kan jag köpa, att bryta mot lagar för att skapa nya. Men om du tycker att vi ska passa oss för demokrati, argumentera gärna för en annan rättvis metod att organisera samhället på! Jag är nyfiken.
Ian Fiddies • 28 november 2012 kl. 20:52
Like
DGR • 29 november 2012 kl. 18:36
Vi har inte den lyxen att vi kan träta kring hur vi ska organisera samhället. Låt oss enas om det som är väsentligt istället, nämligen att vi snart inte har en levande biosfär som kan upprätthålla något samhälle överhuvudtaget.
Hur mycket matjord har vi kvar? Hur mycket vatten har vi kvar i de fossila depåerna? Hur mycket urskogar har vi kvar? Hur mycket fisk har vi kvar i havet? Hur höga har halterna av giftiga ämnen och tungmetaller blivit i jorden, vattnet, luften? I djuren? I oss? Våra barn?
Vi har all kunskap vi kan tänkas behöva för att förstå att vi är på väg att bli rökta. De livsuppehållande systemen är på väg ner i källaren och den mänskliga befolkningen spränger alla gränser.
Dagens predikament kan bara jämföras med några få tidigare extrema perioder i planetens historia. Vi är mitt inne i en massutrotningsfas av episka proportioner.
Om vi väntar på att en demokratisk majoritet i varje land ska ta de beslut som krävs för att rädda biosfären så kommer vi att vänta för länge. Vi har redan väntat för länge. Och trenden går inte ens åt rätt håll!
Gäst1 • 29 november 2012 kl. 23:44
Om du läser rapporten, på sid 7:
Between 1955 and 2010 the world’s oceans, to a depth of 2000 meters, have warmed on average by 0.09°C.
Noll komma noll nio. Sedan 1955.
Och för detta ska det demokratiska systemet skrotas?
DGR • 3 december 2012 kl. 20:55
Jag skrev inget om klimatförändringar i min text. Läs igen.
Johan • 29 november 2012 kl. 18:35
Du kan inte skriva att industriell teknik skapat mer problem än den löst. Det är att skjuta sig själv i foten. Vi måste lita på tekniken och att politiska beslut fattas som gynnar effektiviseringar och klimatsmarta alternativ inom samtliga samhällssektorer på samtliga nivåer.
DGR • 29 november 2012 kl. 18:46
Nämn något problem i biosfären som industriell teknik har löst.
David Jonstad • 29 november 2012 kl. 18:55
Varför ”måste vi lita på tekniken”? Vem har bestämt det? Varför måste vi lita på att det tas ”klimatsmarta” beslut?
Detta dikterande av vad vi ”måste” göra förstår jag inte poängen med.
Vi gör väl alla vad vi tycker är bäst. Och det finns väl inget skäl att inte dra nytta av de erfarenheter vi har gjort hittills? Till exempel hur industriell teknik har skaffat oss en massa problem som vi inte hade förutsett när vi utvecklade tekniken (tänk kolkraft, bilism, kemikalieindustri etc).
Gäst • 30 november 2012 kl. 17:45
Jevons paradox förklarar det ganska bra – om vi gör saker effektivare frigör vi resurser som används för att konsumera ännu mer. Och penningsystemet kan dessutom inte hantera resurseffektivare innovationer då tillväxten blir lägre och vi får skuldkris istället. Om man kommit till acceptansstadiet inser man snabbt att systemförändringar krävs. Har man inte kommit dit hamnar man lätt i förhandlingsläget – jag har själv varit där och hoppats på tekniken. Tyvärr leder det till att man förlänger tiden till acceptans och att man kanske inte läser på så mycket om systemet som man borde. Ett tips i all välmening är att läsa om Jevons paradox och om penningsystemet.
Perfekt • 29 november 2012 kl. 22:47
Det här är mitt första besök är och jag får säga att det var det mest absurda jag läst på länge, är det här på riktigt?
vaken.se framstår ju som seriös i jämförelse.
Har ni insett att temperaturen inte stigit på 15 år?
Har ni insett att klimatmodellerna har så allvarliga fel att de inte kan användas för att förutspå någonting?
Skall ni hålla på med klimathysterin rekommenderar jag att ni åtminstone läser på lite på en site som åtminstone har någon vetenskaplig approach. Jag trodde inte att detta skulle ske, men i jämförelse med detta vill jag faktiskt rekommendera uppsalainitiativet, eftersom jag tvivlar p åatt ni har möjlighet att tillgodogöra er theclimatescam.
Gäst • 30 november 2012 kl. 17:35
Förnekelsefasen + lite vrede var det här ja 🙂
Climate scam befinner sig fö också i förnekelsefasen och förnekar inte bara klimatproblemen (som en överväldigande majoritet forskare menar är en realitet) utan de förnekar även peak oil. Vilket jag förmodar att du också gör – även detta får ju jobbiga konsekvenser 🙂
En som lagt ganska mycket tid på att sätta sig in i forskningen kring klimatet och peak oil.
Mattias • 15 december 2014 kl. 17:01
Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!