Som alla vet är elektroniska prylar, särskilt mobiltelefoner, programmerade för att självförstöras efter cirka två år (efter att garantin har gått ut). Så verkar det i varje fall vara. Exempelvis med min två år gamla SonyEricsson-mobil (se bild). Härom veckan påbörjades ”self-destruct”-proceduren. För varje samtal jag tog hörde jag allt mindre av vad den jag pratade med sa. Ett metalliskt ljudfilter verkade ha lagt sig över högtalaren.

Först tog konsumtionshjärnan över: ”jag måste nog köpa en ny mobil”. Lockelsen av det nya är fascinerande. Vissa menar att det är en av de huvudsakliga drivkrafterna i tillväxtsamhället. Många verkar innerst inne bli glada när mobilen pajar eftersom det ger dem rätt att köpa en ny. Och visst, en ny glänsande mobil med lite ballare funktioner än min nuvarande och med ett fräscht batteri, framstår som rätt attraktivt.

Sen tog förståndet över: ”inte ska jag behöva köpa en ny telefon efter bara två år, den måste gå att fixa!”. Så, jag gick till butiken där jag köpte mobilen och sa som det var. Försäljaren överrakade genom att inte säga ”du kan skicka in om du vill, men du får betala massor av pengar om de upptäcker att det inte är ett fabrikationsfel”. I stället tittade han på mobilen, konstaterade att det var mycket skräp innanför skärmen och att det förmodligen var skräp även på högtalarmembranet.

På försäljarens inrådan köpte jag tryckluft på burk och gick hem och rengjorde. Otroligt nog fungerade det. Åtminstone har det gjort i två veckor. Jag vet inte om det innebär att jag bara har desarmerat det första steget i självförstöringen och att steg två är mer brutalt (explosion?). Det fina är att jag kan räkna hem en liten seger mot konsumtionssamhället. Det känns bra, även om något säger mig att glädjen inte lär vara så länge.

 

Media: SVD om problemet med för mycket prylar, fortsatta klimatförhandlingar,

redaktion@effektmagasin.se