Om det väldiga konsumtionsmaskineri som vi kallar för ”civilisationen” skulle köpa sig en t-tröja hade kanske valet fallet på en tröja med trycket ”Olja byggde denna vackra kropp”.
Det känns lite tjatigt att prata olja, men jag kan inte komma ifrån att det är ett något som är helt avgörande att prata om för att förstå vad som händer i denna värld. Lyckligtvis är det allt fler börjar förstå det. Internationella valutafonden, IMF, till exempel. På deras forskningsavdelning finns den hyperintressanta forskaren Michael Kumhof som försöker luska ut vad som sker i ekonomin när oljetillgångarna minskar.
Här om veckan var jag på ett seminarium i riksdagen där Michael Kumhof presenterade sitt senaste arbete. Ett ord fastnade särskilt i mitt huvud: ”icke-linjärt”. Det vill säga en utveckling som inte mjukt följer på tidigare trendlinjer utan där saker och ting plötsligt rasar neråt, eller skjuter skyhögt uppåt.
Utgångsfrågan är vad som händer med världsekonomin den dag då den globala produktionen av olja börjar minska. Läget i dag är att produktionen sedan sju år tillbaka står och stampar och oljebolagen kämpar för att hålla den kvar på nuvarande nivå, vilket inte är möjligt hur länge som helst.
För att svara på frågan vad som sker när oljetillgångarna obönhörligen krymper gör IMF-forskarna vissa antaganden. Till exempel: Hur snabbt minskar oljeproduktionen? Hur lätt är det att byta ut oljan mot andra drivmedel? Hur kritisk är oljan som resurs för annan teknologi än den fossila?
Gör man optimistiska antaganden kommer det att bli en relativt mjuk resa ner på andra sidan oljetoppen: tillväxten mattas av något, oljepriset stiger (och gör därmed ny och dyrare oljeexploatering möjlig). Sådant kan världsekonomin leva med. Om man däremot gör mindre optimistiska antaganden blir effekterna väldigt annorlunda, mer dramatiska – icke-linjära. Låt säga att produktionsminskning är hög. Eller att det inte visar sig så enkelt att ersätta oljan med el, biogas, etanol eller vad hoppet för dagen står till. Kanske också att oljan är en kritisk resurs för i princip all teknologi.
Som Michael Kumhof uttrycker det:
Vi behöver massor av olja bara för att hålla igång det här mycket sofistikerade maskineriet som vi har runt omkring oss. Även för den förnybara teknologin är oljan är förutsättning.
I en intervju på Le Mondes blog Oil man utvecklar Kumhof resonemanget:
Many structures that we are using were built with the help of enormous amounts of concentrated energy, mostly in the form of fossil fuels. If you leave those structures alone, if you do not keep adding energy to the system, then after a few decades, those structures will just fall apart.
De här tankarna ligger väldigt nära Joseph Tainters teori om komplexa samhällens tendens att kollapsa, vilket varit en utgångspunkt för min bok Kollaps.
Sprängkraften i de resultat som Kumhofs forskningsgrupp har kommit fram till är enorm. Vad de beskriver är faktiskt världsekonomins kollaps, fastän de gör det i ett akademiskt och samtidigt mycket diplomatiskt språkbruk. Faktum är att Kumhof gång på gång ursäktar sig för de extrema scenarier som blir följden av mindre optimistiska (mer realistiska) antaganden om oljans roll i samhället.
Som han förklarar: ”effekterna varierar från dramatiska till helt otroliga”.
Bara en minskning av oljeproduktionen med 2 procent per år skulle, enligt IMF:s modeller, kunna leda till en ökning av oljepriset på 800 procent inom 20 år. Som Kumhof konstaterar:
I’m not sure that the world economy could easily take something like that. The effect of oil prices on GDP can be non-linear. This means that beyond, let’s say, $200 per barrel, a lot of businesses might not be able to cope. You could think of transportation : trucking, airlines and the whole car industry might suffer quite gravely from such a high price. And that might have knock-on effects on other sectors of the economy.
För de flesta är denna information för stor för att ta in, vilket bidrar till att intresset för att diskutera dessa frågor är så begränsat. För en del är det dock inget alternativ att stoppa huvudet i sanden. Bakom seminariet i riksdagen står teknikkonsultföretaget Sweco som på senare tid börjat bygga upp ett nätverk av personer från näringsliv och organisationer som intresserar sig för oljetoppens effekter. Medarrangör är också Miljöpartiet och dess ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund. En av få politiker på riksdagsnivå som är väl insatt i peak oil-frågor och som dessutom aktivt driver dem.
I den paneldiskussion som avslutar seminariet är det dock det Nya Miljöpartiet som talar. Den enorma transformation av samhället som sinande oljetillgångar innebär ska mötas med massiva investeringar i ny teknik. Inte ett ord om vad en oljefattig framtid kommer att innebära i form av ändrad livsstil, krympande ekonomier, mindre mängd lönearbete och andra strukturella förändringar av samhället. Talande nog är det i stället IMF, genom Michael Kumhof, som kommer med det mest progressiva uttalandet.
– Frågan är hur vi kan göra mindre, eftersom det finns mindre.
Bilden ovan är från en övergiven biltvätt i Detroit, USA. Foto: BBC
Gäst • 10 juni 2013 kl. 09:56
Länken till intervjun funkar inte http://effektmagasin.se/petrole.blog.lemonde.fr/2012/12/05/peak-oil-warning-from-an-imf-expert-interview-with-michael-kumhof
David Jonstad • 13 juni 2013 kl. 14:31
Tack. Länken är ändrad nu, rätt länk är http://petrole.blog.lemonde.fr/2012/12/05/peak-oil-warning-from-an-imf-expert-interview-with-michael-kumhof/
d.e.b. • 24 juni 2013 kl. 19:38
läser jag fel, eller känns där en viss hopplöshet också i texten, i.o.m. att alla de här planerna tycks gå ut på att man använder upp varenda sista oljedroppe man bara kan hitta (även om det går utför med lönsamheten) och det sen igen garanterar en slutgiltig klimatkatastrof?
Robert Halvarsson • 10 juni 2013 kl. 19:19
Viktig artikel.
Bengt Eriksson • 10 juni 2013 kl. 21:06
Ett av de svåra problemen är att ytterst få ser helheten. När det gäller ny teknik och nya energialternativ är det sällan man ser frågan – vilken energi skall skapa de nya energialternativen. Man kan inte samla ihop material till solenergi med solenergi. Man kan inte samla ihop material till vindenergi med vindenergi….osv. Allt material kommer att hämtas någonstans i marken av maskiner som i de flesta fall är fossildrivna.
När de fossila energierna ffa oljan börjar minska några procent / år är det rimligt att tro på minskande ekonomiska aktiviteter. Vad med skall då de nya energialternativen finansieras?
Vi vet idag att vi hade haft en chans att bygga upp alternativ energi ( men ändå bara i begränsad mängd) för 20 – 30 år sedan medan oljan var billig. Men att bygga upp något idag som över huvud taget kan komma i närheten av att ersätta sinande oljetillgång – är det möjligt alls?
Gör kanske politikerna rätt som inte berör detta ämne? Kanske de redan har insett att denna samhällsform bara kan drivas fossilt och kör på så länge det går? Det kan vara svårt att framföra idéer om en annan samhällsutformning så länge ”soppan” inte är slut?!
Jonas • 10 juni 2013 kl. 21:19
Jag förstår resonemanget om att det inte går att bygga solenergi med maskiner som drivs av solenergi, och vind med maskiner som drivs av vindkraft. Låter rimligt. Men: är det verkligen så kört? Skulle det inte vara möjligt att producera en hel del viktiga grejer, även om elen kom bara från vind och sol – förutsatt att en rejäl omställning skedde? Det vill säga: hur mycket hållbar teknik skulle en fossilfri elproduktion kunna producera?
Tomas Lohammar • 10 juni 2013 kl. 22:09
Jag förstår INTE resonemanget om att det inte skulle gå att bygga solceller eller vindkraft med maskiner som drivs av förnybar el. Visst är det mesta fossildrivet nu – men vari består den principiella omöjligheten för en omställning till förnybart?
Oscar Kjellberg • 10 juni 2013 kl. 23:21
Bra fråga, Tomas. Den vill jag svara på.
Min mening är att en omställning till förnybart är möjligt men att det inte kan förhindra en kollaps för vår nuvarande ekonomi.
Den fossila energin är den mest koncentrerade vi har tillgång till. Energiavkastningen av den energi som investeras i utvinningen (EROI) av råolja är fortfarande mycket hög i förhållande till den EROI som man får vid energiinvesteringar i solceller och vindkraft. Till detta kommer att den globala tillförseln till 87 procent utgörs av fossila bränslen – som alla har hög EROI – och att endast 2 procent utgörs av sol, vind och bio.
Problemet är dock mer komplicerat än så. Om vi nu börjar investera i en omställning så är det tid, pengar och energi som vi måste investera. Vi har brist på allt detta. Som Kumhof säger så ”behöver vi massor av olja bara för att hålla igång det här mycket sofistikerade maskineriet som vi har runt omkring oss. Även för den förnybara teknologin är oljan är förutsättning.” Sedan 2005 då vi nådde oljetoppen och oljeflödet begränsades har vi svårt att hålla igång maskineriet.
Den energi som vi behöver investera måste vi ta från det som vi behöver för att hålla igång maskineriet och när vi tar bort denna del av energiflödet så får det konsekvenser. Maskineriet kommer att börja hacka eller till och med stoppa. Då får vi en kris som kan stjälpa hela omställningsprojektet. Inte så att vi inte kommer att bli omställda dvs sluta använda enorma mängder av olja utan så att vi hankar oss fram med det som vi, i ett kollapsande samhälle, eventuellt kan komma över.
Om detta är vårt energiproblem så är vårt tidsproblem lika stort. Det tar tid att ställa om ett samhälle. Att ställa om vårt transportsystem tar antagligen tre till fyra decennier. En sådan omställning inkluderar ju inte bara bytet av motorer i våra fordon utan också en omställning av hela energiproduktionen från fossila till andra källor och en ombyggnad av distributionssystemet. Dessutom kommer inte alla fordonsägare att vilja och inte kunna byta sina fordon på en och samma gång.
Slutligen har vi det finansiella problemet. Det kommer egentligen först eftersom de finansiella processerna är snabbare än alla andra processer i de ekologiska och ekonomiska systemen. Problemet är att skuldsättningen är historiskt mycket hög. Vi har tagit krediter för att finansiera en tillväxt som inte kommer att kunna realiseras bland annat eftersom flödet av energi stagnerade i och med att vi nådde oljetoppen 2005.
För att dessa krediter ska kunna återbetalas med ränta måste vi ha en fortsatt ekonomisk tillväxt men när denna nu har upphört, för EU beräknas en nerväxt om 0,5 procent för det kommande året, så är det uppenbart att de senaste årens kreditavtal inte kan fullföljas. Kredittagare kommer att gå i konkurs och banker kommer att skriva ner sina fordringar. I ett sådant läge är bankerna pressande och inte benägna att medverka i osäkra satsningar på ny teknik och nya sätt att organisera produktionen.
Att ställa om till förnybart är alltså inte omöjligt i princip men det är av praktiska skäl ganska svårt.
Martin Saar • 13 juni 2013 kl. 10:34
Oscar som vanligt välformulerat, sansat och tydligt. Det finns inte så mycket att tillföra.
Först en rejäl finanskrasch sen kommer oljekrisen som ett brev på posten. Och det tredje ”E:et” Ekologin/miljön kommer att stå som vinnare och medborgarna undrar vad som händer!
Vi kan bara kan åka med aktivt eller passivt och försöka göra det bästa för att anpassa sig till en omställning och en ny och annorlunda verklighet. Samhället behöver inte bli sämre, men färden dit kommer inte att ske smärtfritt!
Bengt Eriksson • 10 juni 2013 kl. 23:05
”även om elen kom bara från vind och sol”….så skall vind och sol omvandlas till el med hjälp av material och teknik som kräver energi.
Oscar Kjellberg • 10 juni 2013 kl. 22:33
Ickelinjärt, sa Bull.
Urban Persson • 11 juni 2013 kl. 00:19
Jämfört med många andra har Kumhof rätt, men han kan angripas på många sätt. Han gör det lätt för sig genom att hålla sig till det för människan på senare tid väldigt användbara flytande bränslet i marken.
Han är fixerad vid pengarna och komplicerar genom att hålla sig till diverse makroekonomisk teoretisk elasticitet och går över ån efter vatten. Det är naturligtvis produktiviteten och kostnaderna i själva utvinningen som leder till kollapsen. Oljan står för kanske för en tredjedel.
Han räknar ändå med att kostnaderna i utvinningen av olja ökar med 2 procent (årligen och realt) och att resten av prisökningen går till exportlandet och samlas där. De rika exportörerna använder pengarna obetydligt för konsumtion och satsar istället i något kopplat till US-dollar, vilket i sig kanske stämmer.
Enligt min mening är detta allt för lite. Kostnaderna inom samtliga ändliga naturresursen inklusive oljan ökar med 5-7 procent. Exempelvis har LKAB haft ökade kostnader med 7 procent sedan år 2000, när produktiviteten toppade inom allt. Kostnaderna kommer helt enkelt att ta en så stor del av BNP att ekonomin kollapsar. Detta kan relativt enkelt räknas ut om man vet kostnaderna och ökningen. Det finns ingen vettig statistik på området från de korrupta makthavarna.
I det här landet finns alunskiffer för hundratals miljoner kubikmeter olja, som räcker i tiotals år. Redan idag kan nog det bästa i Närke utvinnas ekonomiskt. Innan landet kollapsar i mitten av århundradet och övergår till en primitiv restkultur bör detta utvinnas. Om det inte påbörjas redan nu av fåniga politiska skäl så är risken stor att det aldrig utvinns och det vore tråkigt.
Själva förloppet är inte linjärt. I ordet kollaps ingår ju att det går snabbt. I restkulturen blir det förmodligen isolerade celler från omvärlden kämpande i största kaos för överlevnad. Inte ens ett inbördeskrig orkar dom med. Men vissa minoriteter kanske utrotas som en mindre detalj. Det finns så mycket som en finansiell teoretiker på IMF inte kan gå in på.
Robert • 11 juni 2013 kl. 06:39
Urban, du har rätt i det mesta, utom det där med att vi borde utvinna oljan i Sverige. Till vilken nytta, förutom att vi skjuter upp händelseförloppet med några veckor? Tro inte att resten av världen komma att sitta och vara avundsjuka över att Sverige har varit duktigt och tagit upp en massa olja att ha i reserv.
I övrigt håller jag med, men man kan inte kräva att en IMF snubbe skall skriva oss på näsan och vara övertydlig. Lite får vi tänka ut själva också.
Urban Persson • 11 juni 2013 kl. 09:42
Robert, den svenska alunskiffern kanske motsvarar 20 års konsumtion. med dagens takt. En tidig och naturlig utvinning kanske ger en lika lång förskjutning av kollapsen. Det rör sig i varje fall inte om veckor utan om år.
Någon avundsjuka uppstår knappast. Få länder ligger så dåligt till inom bränslen, livsmedel, konstgödsel, kläder, diverse teknik och annat för kortsiktig överlevnad. De flesta omgivande länder ligger bättre till. Alla länder söderut med militär potential gör det i varje fall. Alunskiffers olja kommer därför inte att lämna landet mer än obetydligt
Efter kollapsen blir per definition naturresurserna omöjliga att utvinna. Nettot för att upprätthålla apparaten blir för litet. Dessutom blir nog landet livsfarligt och omöjligt att ens besöka och inget annat land kan ta alunskiffern, om rent hypotetiskt någon skulle ha både ett sådant intresse och ett bättre netto.
Med järnet det i glesbefolkade norr är det annat. Vid någon tidpunkt kommer nog vinsten i järnbrytningen att överskrida den i landets alla andra företag och maktapparaten att fly till Norrbotten. Här kan naturligtvis länderna söderut gå för långt, vilket kanske även välkomnas av de flyende makthavarna.
Rysslands tillgångar av järn är många gånger större och där kommer absolut inget sådant intresse. Om 15-20 år när de slutar sälja olja därför att de behöver den själva så drar de pluggen på det här landet. Om makthavarna i Fjollträsk då inte håller fingrarna i styr så kan de bli bekämpade med kärnvapen.