Krismöte i Bryssel. Jordbruksminister Eskil Erlandsson svettas. Ingen tycks veta säkert hur hästköttet hamnat i lasagnen eller ens vart djuren hämtats. Skandalen är ett faktum. Om vi riskerar att äta häst när det står nöt på förpackningen, vad är då nästa steg? Medierna rapporterar – hårdare kontroller krävs.
Men fullständiga innehållsförteckningar från livsmedelsproducenter är för mycket begärt enligt Sveriges regering, som kämpat för att matproducenter inte ska behöva skriva ut alla köttsorter i produkter som innehåller mer än en slags köttråvara. Till Sveriges television förklarar Erlandsson närmare
– Det skulle krävas synnerligen omfattande kontrollapparat för att härleda till land, säger han till SVT och tar ingredienserna på en pizza som exempel.
Och visst har han rätt i att det skulle krävas omfattande kontroller för att veta vart den mat vi köper idag, särskilt köttprodukter, kommer ifrån. Det handlar om handel med ibland oöverblickbara antal mellanhänder. Därför menar Eskil Erlandsson att innehållsförteckningar som visade allt inte vore realistiskt.
Istället föreslås nu DNA – tester för allt kött inom Europa som en potentiell lösning. Det kan enligt Erlandsson vara ett sätt att öka kontrollen. Det verkliga problemet, att handeln inom EU är utom kontroll, hanteras inte. Den ostrukturerade handeln behöver ifrågasättas och förändras för att hästfärsen inte ska bli standardlasagne.
Mathandeln inom EU har varit på tapeten tidigare. De danska grisarna fick stor uppmärksamhet för ett par år sedan. Förändring krävdes. Men så glömdes ilskan bort. Idag finns billiga danska fläskfiléer fortfarande i matbutikerna. Visst är det skandalöst med häst – istället för nötfärs, men det är tveksamt om det kommer leda till någon strukturell förändring.
För bara en generation sedan var det inte ovanligt att veta namnet på det djur som fanns i maten. Från gårdsslakt till DNA-testat kött av okänd typ på mindre än 100 år. Hold your horses EU, tiden för eftertänksamhet är här.
Foto: nathanmac87/creative commons
Olle Göransson • 16 februari 2013 kl. 12:40
Jag tror att det här handlar om ett populärt ord; PRISMEDVETEN! Det har förvrängts till att bli synonymt med lägsta pris. Om man räknar bort saltvattnet kycklingen pumpats upp med, hur billig är den då? Om man vill få veta vad det är i maten man köper, vad är den kunskapen värd? När vi köper annat än mat sätter vi alltid priset i relation till vad vi får. Normalt är resonemanget; bra grej-lite dyrare, dålig grej-billigare. Varför tänker så få på det viset när det gäller det viktigaste vi har; maten?
Patrik Hockum • 25 februari 2013 kl. 10:24
Visst kan man lösa det här med ändrade strukturer om man vill men man vill inte. Det finns ingen stark industri bakom som kräver förändringar, likt i frågan om fildelning. Snarare driver den starka industri som finns på i motsatt riktning för färre eller inga kontroller.
Kan man införa kontrollsystem för att jaga enskilda fildelare över hela världen så kan man införa system för att kontrollera livsmedelsbranschen.