Konferensen Climate Existense, som fyllde första halvan av denna veckan, har dröjt sig kvar i huvudet på mig.
Framför allt är det enormt befriande när diskussionerna får gå vidare från ett evigt konstaterande av att vi har ett (eller, för all del, många) problem och hur de ser ut.
Här var snarare frågan hur det kommer sig att mänskligheten tycks så totalt oförmögen att göra något åt situationen vi har försatt oss i. Där har psykologin, filosofin och kulturen långt fler svar än vad miljoner diagram över utsläpps- eller temperaturökningar någonsin kan erbjuda.
I den allmänna klimatdebatten finns det än så länge väldigt lite av detta. Därför var det med växande glädje jag lyssnade på Barbara Evaeus, klimatkommunikatör på WWF.
Hon visade en filmsnutt från Sergels torg i Stockholm på aktionsdagen 10/10/10. Människor dansade i ring, ledda av en ullig WWF-panda. Jättetrevligt och medryckande, konstaterade Barbara Evaeus. Men efteråt hade hon börjat fråga sig vad det egentligen leder till. Hur många av de förbipasserande lördagsshopparna som stannade för att dansa gjorde någon som helst koppling till klimatfrågan?
Efter att ha läst rapporterna från sin brittiske WWF-kollega Tom Crompton (som vi har nämnt förut på Effektbloggen, bland annat här och här) är hennes slutsats att det inte räcker att tala om för folk vad de ska göra, med en och annan ekonomisk morot i sikte. Man måste faktiskt också veta varför man gör något.
– Just nu säger vi till folk: Vi har de här massiva utmaningarna framför oss, men fortsätt ni att byta era glödlampor! Det ger människor en falsk känsla av trygghet, att vi faktiskt gör vad vi kan. Och det är ingen särskilt briljant strategi om man verkligen vill att något ska hända, sade Barbara Evaeus.
Tom Crompton och hans 20 personer stora grupp som arbetar för att hitta bra sätt att kommunicera klimatfrågan, har kommit fram till att miljö- och klimatrörelsen måste börja prata om de värderingar som ligger bakom olika handlingar i stället för att använda samma typ av argument som har försatt oss i skiten (”klimatsmarta” lösningar ska öka Sveriges BNP, ”allas” bekvämlighet och tjockleken på just din plånbok). Att bli varse att människan faktiskt är en del av naturen är en annan poäng.
Att förstå och hålla med om detta är en sak. Att omsätta det i kampanjer en annan. Barbara Evaeus fråga, som hon ställde till alla deltagare på seminariet, var: Hur gör man detta rent praktiskt?
– Jag planerar för Earth Hour 2011 nu. Hur kan vi uppmuntra människar att göra mer än att släcka sina lampor? Hur får vi dem att gå till handling? undrade hon.
Kanske har Effekts läsare förslag?
Robert Wensman • 5 november 2010 kl. 16:51
Jag tror att miljörörelsen måste ta itu med de verkliga problemen bakom miljöförstörelsen, nämlien tillväxt- och arbetslinjen.
En bra demonstration på earth hour vore alltså en generalstrejk på en timme. Alla människor lägger ner sitt arbete, överrallt. En timme då vi hoppar ur ifrån ekorrhjulet för att begrunda verklighetens beskaffenhet. Detta handlar inte bara om att rädda miljön. Det handlar om att människor ska må bättre också.
Miljörörelsen måste även bli agressivare i kampen mot det internationella banksystemet. Jag skulle förelså att miljörörelsen arbetar med följande punkter:
1. Införande av medborgarlön
2. Skatteväxling, från skatt på arbete till skatt på land och naturresurser.
3. Reform av penningsystemet och övergång till räntefri ekonomi.
Jag tror att miljökampen kan endast bli vital om människor ser att det ingår i ett större paket, som handlar om hur vi vill existera som människor på den här planeten.
John Liungman • 5 november 2010 kl. 21:59
Det är en oerhört intressant och svår fråga. Ibland tror jag att vi fastnat i en kravlös kommunikation om miljön. Man ska göra liiite, typ sopsortera och byta lampor (hur i h-lvete kan NÅGON fortfarande använda en enda ful-lampa hemma???). Man ska inte ha dåligt samvete för att man unnar sig en liten shoppingresa till London.
Så å ena sidan måste vi våga tala klarspråk. Det krävs mycket mer än att småpeta lite i våra konumtionsvanor för att stoppa klimatförändringarna. Detta är naturligtvis ett svårt budskap att leverera. Samtidigt är förändringarna inte så hemska som de ibland framställs. Att halvera vår köttkonsumtion är inte att gå tillbaka till svältens artonhundratal, utan till ett ganska behagligt åttiotal. Att inte flyga varje år är inte heller stenåldern – för 20 år sedan var flyg en lyx.
Hmm, inga bra svar inser jag. Men lite tankar. Håller f.ö med Robert att det krävs långtgående systemförändringar.
Robert Halvarsson • 5 november 2010 kl. 23:25
Sådana här saker kan verkligen sysselsätta ens tankar.
I huvudsak upplever jag att det är svårt att enbart förespråka något, utan att också handla i någon mening. Det är lättare sagt än gjort, men det finns mer än ett korn av sanning i devisen att ”leva som man lär”.
Jag upplever att god kommunikation; framförallt inte professionaliserad sådan, är tillräcklig i sig självt. Handling är dessutom subversiv så till vida att den visar på alternativ här och nu som går att praktisera. Det behöver inte vara särskilt blodigt, som ”Ställ om” och ”Planka.nu” har visat på.
Det viktiga i kommunikation som manar till handling och praktisk verksamhet, är i den att nå bred uppslutning. Men för att nå denna uppslutning, kan faktiskt enkla saker som bättre lampor kanske vara ett startskott?
Det är några tankar från min sida i alla fall. 🙂
Paul • 6 november 2010 kl. 18:06
(I engelska, eftersom jag skriver svenska inte så bra…)
I really like the WWF project that has led to these reports and their emphasis on values-based campaigning, and it’s great you’ve given it so much attention.
One critical view worth paying attention to is that of Chris Rose, a very experience Greenpeace campaigner and author of ’How to win campaigns’. In his latest strategy newsletter, he rubbishes the WWF arguments – basically saying that it won’t work for various reasons.
Definitely important to read and think about: http://www.campaignstrategy.org/newsletter_index.php
Sara Jeswani • 7 november 2010 kl. 11:56
Tack för kloka kommentarer!
Håller med om att den stora frågan egentligen är att få fram bilden av det där ”stora paketet”, som du talar om, Robert W. Annars blir miljö- och klimathänsyn lätt ett särintresse för de som identifierar sig som ”miljö och klimatmuppar”. Och här måste man prata mer klarspråk än att göra energisparande till en plånboksfråga.
Vad gäller att ha små enkla förändringar som startskott undersöker Tom Crompton det i en rapport som heter ”Simple and painless. The limitations of spillover en environmental campaigning” (Finns att ladda ner här: http://www.wwf.org.uk/research_centre/research_centre_results.cfm?uNewsID=2728) Där diskuterar man just om glödlampsbyten verkligen i sig leder vidare till större åtaganden.
Intressant också att läsa kritiken från Chris Rose. Men om jag förstår rätt ser han det som att man försöker få folk att bli ”mer som en själv”, som några slags moralpoliser. Handlar det inte snarare om att få människor att fråga sig på vilka grunder vi fattar våra beslut idag?
Samuel Jarrick • 7 november 2010 kl. 13:58
Det är väldigt välkommet att det uppstår en djupare filosofisk diskussion om klimatrörelsens fundament. Vad vi hoppas på, vill, tror är möjligt och i grunden anser är vårt uppdrag.
När det gäller Pandadansen och work partyt på Sergels torg håller jag dock inte riktigt med.
Hela syftet var ju att ingå i en global aktionsdag, där ”byta glödlampor” knappast var huvudbudskapet, utan snarare att visa på att en verklig omställning redan är på gång, vid sidan av de etablerade partiernas ”gröna tillväxt” och ovilja att diskutera livsstillsförändringar.
Snarare var budskapet att visa på allt vi har att vinna med en TOTAL OMVÄRDERING av vad det goda livet är. Att vi har allt att vinna på en omställning till ett samhälle som inte försöker uppnå evig materiell expansion utan istället prioriterar sådant som verkligen skapar ett bättre liv, som goda relationer, meningsfull fritid, jämlikhet osv
De inkluderande momenten på Sergels torg, som Pandadansen och Flashmobsen hade ju främst rollen av att få människor nyfikna. Därefter fick de möjlighet att ta del av ett rikt utbud av organisationer, tal, omställningsprojekt osv osv.
Självklart var inte det som uppnåddes den 10/10/10 tillräckligt. Och det är livsviktigt att fråga sig vad vi kan lära oss, hur vi kan gå vidare och i vilken form det är mest framgångsrikt att kanalisera engagemanget för att involvera de människomassor som krävs och de sociala muskler som gör att våra krav inte bara blir tomma önskningar.
Vad som krävs för att evenemang som detta ska få verklig betydelse är också att alla som medverkar i arrangemangen låter dessa gemansamma satsningar ges högsta prioritet. Idag är det tyvärr långt ifrån så inom de stora organisationerna, även om det är glädjande att det ändå finns ett samarbete.
Vad sägs om att ha en stor temakväll i vår där all frustration får komma fram och och där vi samtalar på ett djupare plan om miljörelsens själ?
Elisabet Strand • 8 november 2010 kl. 14:58
Hur ska vi inom miljö- och klimatrörelsen lyckas med att förändra djupt grundade föreställningar om människans plats i tillvaron och föreställningar om tillväxt, produktion och konsumtion som är så fasta och självklara för de allra flesta? För så länge de föreställningar om tillvaron som skapat det system vi lever i idag är orubbade, är det svårt att rubba våra beteendecirklar. Om vi ska lyckas med att hitta ett verksamt svar skulle vi kanske behöva vända upp och ned på alla invanda föreställningar om hur man bedriver miljö- och klimatarbete. En mega-brainstorm där vi träffas på riktigt,kanske?
Christian • 9 november 2010 kl. 16:18
Just nu sitter jag i södra Italien, vädret är extremt, det är mycket nederbörd och starka vindar med stormbyar, det har hållit mig instängd i nästan 3 dygn, ljudet av vindarna och regnet har nu blivit irriterande och jag blir rastlös av att behöva sitta inomhus. Paraplyet har slitits sönder och mina regnkläder har inte varit bra nog för att tåla det extrema vädret.
Vattnet kommer in i huset via fönsterluckorna och jag har snart slut på lakan och handdukar att använda för att torka upp vattnet. Stressen kommer.
Det har varit kortare uppehåll utan regn, ca 3-5 minuter och då har jag passat på att dra iväg för att köpa lite mat(pizza), sen har jag fått vänta tills nästa uppehåll för att kunna ta mig hem. Det är en sträcka på 300 meter, men nog så besvärligt. Vi bor uppe i bergen i en liten by, man undrar hur dessa vattenmängder och stormbyar påverkar marken. Vi sitter alla instängda och mysfaktorn är borta sedan länge. Det kommer vara likadant imorgon 24/7 med piskande vindar och smattrande regn, att sova i detta oljud är heller inget vidare.
Vi har tagit tåget från Stockholm till Napoli och sedan med buss vidare till bergsbyn. Tågresan har skett med natt tåg så restiden har blivit minimal(då man sovit bort det mesta).Resan har såklart blivit dyrare än subventionerat flyg och restiden längre, men vår familj har haft det mysigt hela vägen. Vi är 2 vuxna med en dotter på 13 månader.På tågbiljetterna står det hur mycket CO2 man sparar genom att ta tåget.
Med denna lilla berättelse så vill jag dela mina erfarenheter av de scenario som forskarna säger kommer inträffa,med mer intensitet av extrema vindar och extrem nederbörd.
Jag tror en kampanj film med detta budskap skulle skapa en större medvetenhet om vad det innebär med klimatförändringar samt en igenkänningsfaktor och kanske även en vilja till att göra något åt det. Det är en situation som vi kanske alla varit i, där det först är mysigt med lite höstregn, men sedan går över till en pina som man bara önskar ska slut, nu finns bara rastlöshet,isolering, stress och oljud kvar. Denna upplevelse vill jag inte ha oftare i mitt liv, snarare tvärtom, och det är inget jag vill lämna efter till nästa generation.
Bästa
Christian
Marie • 9 november 2010 kl. 16:26
Otroligt svår fråga. Hur kan någon fortfarande ha ful-lampor? För att de är billigare. Det är det enda svaret. Folk kör lätt 2 mil för att mjölken är billigare på den stormarknaden. Hot om världens undergång stoppar ingen att boka resan till thailand eller att köpa en stadsjeep. Jag tror det enda man kan göra är politiska förändringar, ordentliga lagändringar. Så länge det är ett val att ändra sitt beteende ordentligt (alltså mer än bara glödlampsbyte) kommer bara en försvinnande liten andel människor göra det.
Ida • 10 november 2010 kl. 10:57
Jag erkänner. Jag har fullampor. Jag ser mig som miljövänlig i andra avseenden, betalar gärna mer pengar för ekologiska och miljövänliga alternativ, cyklar överallt året runt, åker tåg på semestern etc etc. Men, tyvärr jag ser inte lågenergilampor som ett alternativ – ofta blev det ljust först när jag redan gått ut ur rummet igen, och fick hämta det jag skulle hämta fumlandes i mörkret, dessutom är ljuset enligt min erfarenhet antingen för kallt, obehagligt eller för svagt. Jag har dessutom många second handlampor från 30- och 40-talet där lågenergilampor inte fungerar. (De är tydligen något kortare i foten än vanliga glödlampor.)
Jag är inte stolt över detta, men ibland kanske det finns med substans bakom männsikors icke-miljövänliga beteende än lättja och snålhet? Om ni har tips för hur problemen kan lösas utan ful-lampor är jag mycket tacksam!
Per E • 15 november 2010 kl. 02:45
Ida ska inte se glodlampor som ett problem. Varmen fran lamporna utgor en del av husuppvarmningen. De ar dessutom billiga och latta att tillverka och omhanderta miljovanligt. Daremot kan man med fordel anvanda en lagenergilampa pa husknuten. Tyvarr forbjod overstatligheten glodlampor i Sverige.
Samuel Jarrick • 11 november 2010 kl. 09:10
Hej Christian!
Jag blev väldigt berörd av din berättelse.
Får vi publicera den i någon form på Klimataktions hemsida?
http://www.klimataktion.se
MVH
Samuel Jarrick – Klimataktion
Robban • 9 november 2010 kl. 21:49
Jag tror miljørørelsen måste børja bli mer militant och børja mobilisera folk och med aktioner som ar latta att gøra och andå innebær något konkret.
Varfør inte bjuda till en helg/kvall/veckodag dar man i en liten grupp planterar blommor och frøn på något oanvændt stalle? Eller att man skapar en lokal CO2-grupp før att koldioxidbanta samtidigt som man bjuder in fler till detta och uppmarksammar politikerna/allmanheten om deras ansvar till klimatfrågan. Eller om man ar riktigt frack och modig: att gøra intrång hos den lokala flygplatsen som en klimaxgrupp i Stockholm gjorde april 2007?
David W. • 16 november 2010 kl. 21:42
Lösningarna ligger inte i filosofi, psykologi eller kultur – utan i ekonomisk & politisk planering. Mainstream-miljörörelsen måste sluta leva i sin rosafluffiga drömvärld och inse att världen är helt kontrollerad av stater & storföretag vars makt baseras på exploatering av denna, såväl människor som djur och natur. Det kommer inte ske någon förändring förrän det finns en massförankrad rörelse som avslöjar och störtar dessa maktstrukturer.
Sedan har ju WWF ingen som helst trovärdighet i någonting, eftersom det är en genomkorrupt organisation vars administration till stor del består av personal från nämnda storföretag. Inte undra på att de propagerar för ekotrendighet, individualistiska värderingar och new age-trams.
Renate Foks • 18 november 2010 kl. 10:18
Jag tror man måste titta på den så kallade ”grassroots” rörelser för att få svar.
Det finns många otrolig bra initiativ som fungerar och fler borde känna till de. Jag tror inte att det finns behöv nya kampanjer av de stora organisationer, stöd de som finns redan och är bra!
T.ex. Mitt i New York har den lilla GreenMap Systems sitt kontor. Deras Open Greenmap gör et möjligt för alla att kartlägga natur och miljinitiativ i sin egen boområde och inspirera andra att delta, bli aktiv, eller bara ta in informationen.
Renate, miljökommunikatör