Foto: Brent Stirton/Getty Images/WWF-UK.
Idag har WWF släppt sin Living Planet Report, som beskriver planetens hälsotillstånd. Det är, som väntat, ingen särskilt upplyftande läsning. Invånarna i Sverige har världens 13:e största ekologiska fotavtryck, till stor del på grund av vår höga konsumtion av kött och bensinbilar.
En intressant punkt i rapporten handlar om skillnaderna mellan de södra, tropiska, delarna av världen och de norra, tempererade. I Syd pekar biodiversitetskurvan brant nedåt, medan den i Nord faktiskt sakta har börjat återhämta sig sedan 1970-talet. Ett skäl till det är satsningar i rika länder på miljö- och naturvård. Men till stor det är det vårt ekologiska fotavtryck som flödar över. Vi exporterar helt enkelt det exploateringstryck som naturen här förut har stått ut med till andra delar av jorden, förklarar WWF:s naturvårdschef Peter Westman.
Det allra mesta i den här rapporten är som sagt inga nyheter. Det ekologiska fotavtrycket från världens befolkning har ökat med ungefär tre gånger sedan 60-talet, och skillnaderna är gigantiska: bland de fattigaste länderna har fotavtrycket snarast minskat. BNP säger inte mycket om egentlig utveckling. Och Sverige måste börja diskutera hur vi kan minska vårt ekologiska fotavtryck och anpassa det till det gemensamma miljöutrymme som finns på planeten.
Rapporter som denna är viktiga, men man skulle kunna tycka att det bör räcka med information nu. Sättet att mäta och räkna ut precis hur illa det ligger till finjusteras för varje år. Ändå konstaterar WWF-experterna som presenterar rapporten att det man kallar för den ”politiska viljan” tycks vara stendöd.
Kanske är det då dags för både miljö- och klimatrörelsen att byta angreppspunkt? Inte bara bombardera med siffror och vetenskap utan snarare prata om varför vi beter oss som vi gör, trots att det är helt irrationellt? Diskutera vilka värderingar och bakomliggande antaganden vi agerar utifrån?
Några som är inne på det spåret är Tom Crompton och hans kollegor på WWF i Storbritannien, som på sistone har arbetat inom projektet Strategies for change, där man undersöker värderingar och vilken roll de har i att få igång förändringar.
Här i Sverige är det mindre sådant. Men att kulturvärlden börjar ge sig in i klimatdebatten känns som ett bra tecken. I söndags var jag inbjuden när artistnätverket No More Lullabies visade filmen Home och diskuterade med publiken. Jag blev oerhört glad över gensvaret jag fick när jag efterlyste nya berättelser om vad som är ett gott liv, en bra semester och meningen med livet – i låttexter, filmmanus, romaner och konstverk. För det är långt ifrån bara siffror och fakta som formar oss.
Så är det dags nu för en peak oil-skulptur, en poplåt om kärlek i trädgårdslandet eller en chicklitroman där hjältinnan åker tåg och går på klädbytarfester? Jag väntar!
(Bilden t h: Artister från No More Lullabies-initiativet)
Andra om WWF-rapporten: DN, Min Planet, Svenska YLE.
Samuel Jarrick • 13 oktober 2010 kl. 18:58
Intressant idé. Jag tror verkligen att nya berättelser om vad ett gott liv är, skulle kunna betyda hur mycket som helst.
Samtidigt går det inte att komma runt tanken att det krävs sociala muskler för att uppnå förändring. Ett samarbete med andra social rörelser, fackförbund, konsumentorganisationer osv där en positiv berättelse om en annan väg, ingår, är nog nödvändig om inte klimatkampen ska bli helt tandlös.
Monbiot skriver väldigt intressant om att det inte räcker att komma med sakliga argument och ÖVERTYGA politiker om vad som är FÖRNUFTIGT.
Hans svar bygger på att vi behöver återupprätta det som är ”intrinsic”.
Väldigt läsvärd artikel:
http://www.monbiot.com/archives/2010/10/11/the-values-of-everything/
Sara Jeswani • 14 oktober 2010 kl. 14:08
Tack för länken!
Jag håller med, det räcker inte att enbart berätta historier. Men tänk om konstnärer, organisationer och folkrörelser kunde börja samarbeta?
Camilla Huldt • 26 oktober 2010 kl. 13:25
I Sverige och Storbritannien finns det organisationer vars verksamhet går ut på att uppmuntra och sprida berättelser inom ramarna för natur, kultur och miljö.
I Sverige ligger de under SLU i Uppsala och kallar sig för Centrum för naturvägledning: http://www.sol.slu.se/cnv/
Att berättandet är stort visar väl både den nyligen avslutade Fabulafestivalen i Stockholm (finns en motsvarighet i Ljungby), samt det stora intresset för storytelling som syftar till att stärka företags varumärken.
Berättelser är i allra högsta grad något grundläggande mänskligt. Att samlas runt lägerelden och lyssna till berättelser och myter som förklarar och beskriver vår omgivning och oss själva har vi gjort sedan urminnes tider.
Nog behövs siffror och analys för att argumentera i ekonomiska och politiska sammanhang, men berättelser kan bidra med något djupare och mer värdeskapande, utan att det för den delen uppfattas som moderna myter.
David • 14 oktober 2010 kl. 16:35
Tack för tipset! Är så van vid att David länkar Monbiotartiklar så hade missat denna annars. Tycker att texten även kan läsas som en träffsäker sk. eftervalsanalys på det svenska valet.