Just nu är jag involverad i planeringen av en civilisationskritisk minifestival som ännu saknar namn. Inspirationen hämtar vi från Dark Mountain Projects festivaler som skett under namnet Uncivilisation och med följande syfte:
We find ourselves in a world of economic contraction, ecological collapse and social upheaval. How do we make sense of our lives in times like this? Where are the stories – old or new – that help us reground ourselves? Faced with the loss of much we took for granted, where are the practical projects that offer hope and meaning for the times ahead?
Det kommer att bli en plats för reflektion över var vi har hamnat som människor, i förhållande till varandra och framför allt i förhållande vår icke-mänskliga omgivning. Vad detta har inneburit är inte så lätt att sammanfatta, men i det här stå upp-klippet lyckas komikern Louis CK på några få minuter gå igenom flera av vår oljedrivna civilisations defekter, mycket sevärt och roligt:
Just detta med vår alienation från den icke-mänskliga naturen tror jag är ett stort hinder för möjligheterna att komma till rätta med i princip samtliga kriser som vi befinner oss i. Så länge vi betraktar vår omgivning som något som finns där enbart för att vi ska kunna expandera vår ekonomi lär vi fortsätta söka lösningar som bara accelererar den destruktiva utvecklingen.
Ur Dark Mountain Projects manifest:
The very fact that we have a word for ‘nature’ is evidence that we do not regard ourselves as part of it. Indeed, our separation from it is a myth integral to the triumph of our civilisation. We are, we tell ourselves, the only species ever to have attacked nature and won.
I min bok Kollaps skriver jag en del om detta och vårt behov av att återkoppla till naturen, att se oss själva som en del av denna. Sådana tankar krockar så klart med det moderna samhällets identitet och provocerar därför i vissa läger. Reaktionen är ofta något i stil med: ”Jaja, det är jättefint med naturen, men nu måste vi faktiskt bygga ut kollektivtrafiken”.
Hur vi kan arbeta med vår identitet och våra värderingar så att de utgör en bättre grund för en hållbar utveckling är temat för två arrangemang senare den här månaden. Under rubriken ”Gemensam sak” pratar Richard Hawkins från Public Interest Research Centre utifrån rapporten Common Cause som vi har tjatat om en hel del i Effekt det senaste året. Läs mer om arrangemangen här (PDF).
Mer information om festivalen kommer senare.
David • 1 februari 2012 kl. 17:24
Intressant. Bara det inte blir som anarko-primitivistiska Urvision (http://www.vildvaxande.org/urvision.html) – ett fint påhitt, men det känns inte så produktivt att sitta ute i skogen och tillverka pilbågar.
Pella • 2 februari 2012 kl. 00:16
Intressant. Och vilken fin illustration till exemplet ”Jaja, det är jättefint med naturen, men nu måste vi faktiskt bygga ut kollektivtrafiken”. Vad är problemet med Urvision som svar på ett behov att återkoppla till naturen?
Jens • 2 februari 2012 kl. 13:55
Håller med dig pelle, ett illustrativt exempel på en hållning som är så genomsyrad av den distans som måste upphävas för att äntligen kunna uppfatta sig själv som någon – någon som till slut lämnat ett sätt att se, känna och tänka som är ett eko av en värld sedan länge glömd.
David • 2 februari 2012 kl. 21:13
Eftersom den typen av aktiviteter bara vänder sig till ett fåtal. Elitismen inom miljörörelsen är huvudskälet till varför jag slutade tro på den – bara för att ni själva är så upplysta och orkar lägga hela era liv på aktivism och perfekt individuellt leverne betyder inte det att övriga mänskligheten kommer göra det. Vi behöver en bred, folklig miljörörelse, som främst vänder sig mot reklam/konkurrens/masskonsumtionssamhället, och som använder sig av konventionella kanaler för att nå ut till folk, använder sig av symbolik och retorik som massorna faktiskt kan relatera till.
Jens • 3 februari 2012 kl. 13:03
Vänta nu!
Den första kommentatorn talade nedsättande om en person som tagit ett steg som vittnar om en hållning som är av intresse även för den sk mainstreamhållningen.
Skulle den personen som sitter ute i skogen i en koja tillhöra en elit??
Vad ”vi” behöver har jag ingen aning om i detta ögonblick, men om detta replikskifte är en retorisk utmaning rörande det angelägna budskapet om en ”miljörörelse, som främst vänder sig mot reklam/konkurrens/masskonsumtionssamhället”, så tycks det mig att de konventionella kanalar du talar om i många avseenden använder sig av en symbolik och en retorik som massorna relaterar till.
Vad kan massorna relatera till? Boken kollaps?
följande mening: ”bara för att ni själva är så upplysta och orkar lägga hela era liv på aktivism och perfekt individuellt leverne betyder inte det att övriga mänskligheten kommer göra de”, andas en mätt irritation som inte känns adekvat, men jag antar att det kan massorna relatera till.
Pella • 3 februari 2012 kl. 16:14
Det är intressant att företeelser som Urvision är så provocerande. Jag uppfattar att det Urvision gör, gör de för sig själva. Ändå provocerar de. Det säger något om hur djup separationen är från det levande. Ändå tror jag att inget mindre än en förståelse av att vi är en del av livet på planeten kan hjälpa oss i det långa loppet. Och det är en sak att förstå det intellektuellt – en helt annan sak att känna att det är så. Det kräver en hel del uppmärksamhet och övning.
Orealistiskt? Javisst. Men tipping points finns inte bara inom klimatsystemet. Förändringar sker snabbt och oväntat, även inom och mellan människor.
Jag vet inte riktigt vad miljörörelsen är, men jag tror att vi kan använda energin bättre än att konstatera vad vi tycker är dåliga försök att leva i fred. Men tack för tillfället att diskutera detta!
Här en förklarar David Abram vad naturrelationen kan ha med ”reklam/konkurrens/masskonsumtionssamhället” att göra: http://www.youtube.com/watch?v=12SJf7cGtdg&feature=player_embedded
Gäst • 4 februari 2012 kl. 10:29
Vad lustigt! Jag läste just Keith Farnish (”Time’s up”), han lämnade miljörörelsen för att den var alltför slätstruken. Han menar att det är de stora gröna rörelsernas stora misstag att i alltför stor utsträckning vilja passa in och ”fungera” i den normala debatten. Till slut ställer man inga andra krav än sådana som är fullt kompatibla med en industriell ekonomi på mer eller mindre full fart.
Detta måste ju vara enormt förvirrande för någon som just fått upp ögonen för den ekologiska krisen och undrar vad de som engagerat sig länge i frågorna säger. ”Jo, vi står inför, eller mitt i, en kollaps av fiskbestånden i haven, urskogar, arter och livskraftiga miljöer i största allmänhet, men sitt still i båten, det här ordnar sig nog om vi bara håller en låg profil och ställer lagom krav.”
Jens Hansson • 3 februari 2012 kl. 17:10
Jag känner en viss kluvenhet gentemot the Dark Mountain. Det intressanta med projektet är att man talar om behovet av nya narrativ, nya berättelser om hur framtiden kan se ut. Jag tror att en av de mest skadliga effekterna av den postmoderna skolan är att den har lurat oss alla att ’de stora berättelsernas tid’ är förbi – men det är snarare så att berättelsen om det (ny)liberala projektet under lång tid förlorade sina kritiker. Därav behövs verkligen en ny berättelse, ett nytt sätt att förstå det förflutna, nuet och framtiden – där vi lever i och med vår omgivning, inte PÅ den.
Min kritik stammar mest av allt i att det finns en genomgående uppgivenhet i manifestet som säger att allt är redan kört, och därför är det bäst att sätta sig och vänta på att det globala finanssystemet kraschar, för att sedan bygga något nytt, mer positivt efteråt. Min invändning (som är tagen från George Monbiot som är kritisk mot the Dark Mountain)är att ekosystemen kommer att krascha långt innan det globala finanssystemet. Vi se iofs stora skiftningar, men om man (som the Dark mountain förespråkar) bara sätter sig ned nånstans och väntar ut finanssystemets fall, så kommer man inte bara få vänta väldigt väldigt länge, men man lämnar också alla de mijljoner (miljarder?) människor som är långt mer utsatta för klimatförändringar redan nu i sticket. Och det tycker jag är oansvarigt.
Pella • 3 februari 2012 kl. 17:36
Mitt intryck är iofs inte att Dark mountain väntar. Mitt intryck är att de som bekänner sig till den världsbilden jobbar som satan på alternativ. Och de tar i allmänhet pressen från ekosystemen redan idag.
Pella • 3 februari 2012 kl. 17:37
Vi, menar jag förstås 😀
JJ • 3 februari 2012 kl. 22:52
Den ambivalens vi alla kan känna inför en mängd projekt och initiativ är möjligen rimlig. Men den kan också påvisa en brist på avgörelse, en avgörande brist på ståndpunktstagande. En postmodern sjuka.
Det tycks mig som att det reflekterade sätt de flesta närmar sig problemtiken med den egna hållningen, gör halt i ett ”urbangrönt” synsätt.
Den breda rörelse som D syftar på vädjar till den urbangröna dispositionen som vi alla är uppfostrade i – dvs. vår civilisation är den, trots att den är uppenbar, otänkta horisont som emot vilket allt tänks.
När Paul Kingsnorth påpekar att förr syftade hållbar på själva ”naturen” så syftar begreppet idag på att göra själva det civilisatoriska projektet hållbart. Vilket är en oxymoron. In summa är det den urbanagröna hållningens grundsten. Att landa mjukt, att se sanningen i vitögat, tänka på vad man kan göra i det lilla, skapa opinion….men gud bevare dig om du uttrycker en enda fientlig tanke emot den rovdrift som vår urbana civilisation vilar på.
ps. Louis CK! Abram!