Människan är lat eftersom naturen skapar lata varelser. Den som gör av med mer energi än nödvändigt gör sig själv en otjänst i kampen för överlevnad och fortplantning. Enkla och effektiva metoder att avgöra vad som är värt att lägga kraft på är livsnödvändiga ur ett evolutionärt perspektiv. Våra hjärnor guidar oss genom att omvandla sinnesintryck till upplevelser av belöning och obehag, och instruerar oss således  i vad vi bör eftersträva respektive undvika.

De känslomekanismer som styr vårt handlande är starka och har haft gott om tid på sig att utvecklas för att leda oss ”rätt” inom relativt enkla områden som sex, födointag och sömn. Detsamma gäller impulsen att agera vid fara. Men när hotet är komplext, vagt eller avlägset, är magkänslan oftast ett hinder. Det rationella, långsiktiga tänkande som krävs för att hantera den typen av hot konkurrerar nämligen inte lätteligen med våra känslor; det är generellt mycket svårt att försaka en omedelbar belöning och anstränga sig i stunden för en belöning som väntar på sikt. Majoriteten misslyckas med dieter och viktminskningsprogram, det är svårt att ta sig ur ett beroende och de flesta av oss tenderar att skjuta på jobbiga arbetsuppgifter till sista stund. I mitt arbete som lärare på universitetet möter jag ofta nya studenter som (precis som jag själv då det begav sig) helst sparar all sin tentaångest till kursens sista vecka. I väntan på att erfarenheten och den egna motivationen vuxit till sig, blir pedagogens uppgift lika mycket att dela ut morötter och piskor i lämplig dos som att förmedla kunskapen i sig.

Klimatförändringarna är i mångt och mycket ett pedagogiskt problem, då hotet fortfarande är suddigt och avlägset för dem som har störst möjlighet och moralisk skyldighet att agera. Endast nyhetsrapporteringen gör mig medveten om temperaturökningen. Inget tycks hända med klimatet i samband med att jag flyger eller köper nya kläder, värmeböljor tar jag fortfarande emot med tacksamhet, och den enda översvämning jag har drabbats av orsakades av en sönderfrusen vattenutkastare. Inget i min vardag tyder på att en naturkatastrof pågår. Ingenting i min kropp signalerar att jag eller vi står inför något allvarligt hot. Och varför försaka bekvämligheter och lyckoskapande aktiviteter till förmån för energikrävande krishantering om ingen kris är?

Tyvärr tror jag att fler ekonomiska och sociala piskor är den enda lösningen. Det räcker inte att dela ut miljöbilspremier och mentala guldstjärnor för idog sopsortering (är det förresten inte bättre att låta bli bilen och samla på sig färre förpackningar?) – belöningarna vi får när vi lyxkonsumerar överväger ännu. Jag vill att det ska svida i plånboken när jag beställer en flygbiljett eller tankar. Jag vill se avskräckande bilder på köttförpackningarna. Och om jag berättar att jag varit på solsemester vill jag inte höra ”Å, vad skönt!”, utan ”Du tycker inte att det är egoistiskt och omoraliskt?”.

Men så kan vi ju inte ha det – vilket trist liv det skulle vara! tänker kanske du och politikerna nu. Det där skulle skrämma bort väljare och ingen gillar väl en missunnsam tråkmåns? Fegt, säger jag. Och feltänkt. Ingen som förordar straff och förebråelser för misshandel och skadegörelse blir kallad missunnsam tråkmåns. Och det är ju bara den som misshandlar och förstör som straffas, så vad är problemet? Nå, mina exempel handlar om precis detta, bara det att offren för misshandeln och skadegörelsen varken hörs eller syns just här, just nu, kanske inte ens inom din livstid. Gör det avståndet oss till oskyldiga? Och skulle vi inte kunna strunta i vad reptilhjärnan gastar om tills vi lärt oss att belöning och njutning står att finna även i annat än lyxkonsumtion?

Emma Wikberg, undervisar i teoretisk fysik vid Stockholms universitet och bloggar på emmawikberg.wordpress.com

***
Krönikan är ett smakprov från kommande numret av klimatmagasinet Effekt. Vill du ha tidningen hem i brevlådan (3 nr för 180 kr) eller som pdf (3 nr för 120 kr) – skriv upp dig för en prenumeration här.