
Köpenhamn 2009. Durban 2011. Rio 2012. Nederlagens lista börjar ta form. I framtidens skolböcker kommer årtalen att tecknas i svart.
FN:s toppmöte i Rio skiljde dock ut sig, och det på två sätt. Dels var förväntningarna lägre än tidigare. Dels slogs ett slags all-time-high i meningslöshet. Slutdeklarationen rensades på allt som måhända kunde ha varit kontroversiellt för någon av supermakterna. Kvar blev ändlösa rader om att världsledarna förstår att läget inte är så bra. Det görs inga konkreta åtaganden. Däremot får läsaren gång på gång sig inpräntat att den ”hållbara utvecklingen” ska åstadkommas med ”uthållig och inkluderande tillväxt”. Nej, jag ironiserar inte. Gamle pastor Jansson kunde ha hållit i pennan.
De stora miljöorganisationerna har reagerat med bestörtning. Greenpeace talar om ett misslyckande av episka proportioner. Vanligtvis försiktiga Världsnaturfonden sörjer ett förlorat tillfälle. Jag har faktiskt bara hört applåder från ett enda håll; nämligen från de klimatförnekande foliehattarna på Climate Scam. För en gångs skull har de förstått något.
Frågan är hur länge vi ska fortsätta så här. Det kommer ju inte att saknas tillfällen. Nästa FN- toppmöte om klimatet hålls i Doha i november. Ska vi hoppas att makthavarna då äntligen börjar se verkligheten i vitögat? Och om även det mötet slutar i floskler och stillestånd? Ska vi dåistället börja mobilisera inför toppmötena 2013?
Den kände klimatdebattören George Monbiot tycker att det är dags att sluta tro på illusioner. I en ömsom svavelosande, ömsom sorgsen krönika i Guardian gör han ett slags bokslut över de senaste årens klimatkamp. Det låter bl a så här:
Regeringarna koncentrerar sig inte på att skydda Jorden från förstörelse, utan på att försvara det maskineri som förstör den. Närhelst konsumtionskapitalismen snärjer in sig i sina egna motsättningar, försöker regeringarna att reparera maskineriet – trots att det slukar förutsättningarna för våra liv – så att det kan rusa på snabbare än någonsin förut.
Men skulden är inte bara regeringarnas eller den ekonomiska elitens, menar Monbiot. Alla vi som deltar i det tidiga 2000-talets stora konsumtionsfest deltar i spelet:
Vi har använt våra stora friheter, som våra förfäder kämpat så hårt för att ge oss, inte till att agitera för rättvisa, kräva omfördelning eller försvara våra gemensamma intressen, utan för att skaffa oss dopaminkickar genom att köpa produkter vi inte behöver.
Det är dags att ge upp hoppet om de internationella klimatförhandlingarna, anser George Monbiot. Han tycker att det känns nästan som en befrielse, samtidigt som det är smärtsamt. Det är med största sannolikhet för sent att undvika två graders global uppvärmning. Vi vet att konsekvenserna blir synnerligen allvarliga.
Vad är då att göra? George Monbiot ger inga konkreta förslag, utom att slå ett slag för en egen hjärtefråga – återskapandet av områden med vildmark, där hotade arter och ekosystem kan överleva. Men han förespråkar även fortsatt politisk kamp, hur dåliga oddsen än är. Det kanske går att mildra och försena de hotande ekologiska sammanbrotten. Och kanske, kanske är dagens rovgiriga ekonomiska system inte lika stabilt som det verkar. Så länge det skymtar minsta lilla strimma av hopp vid horisonten, går det inte att ge upp.
Det märks att det är en dyster George Monbiot som har hållit i pennan. Ändå är det svårt att inte skriva under på det mesta han skriver. Jag önskar visserligen att han hade gjort några distinktioner i sin beskrivning av dagens konsumistiska dans vid avgrundens rand. Det är skillnad på undersköterskans och börsmäklarens ekologiska fotavtryck. Men ändå har han en poäng även här. I västvärlden är de allra flesta av oss i någon mån delaktiga i förödelsen av Jorden och utplundringen av Syd.
Jag tror framförallt att han har rätt i det han skriver om de internationella klimatförhandlingarna. Ingenting lär hända på toppmötena förrän klimatkampen får sina Tahir- och Syntagmatorg, förrän tillväxtkapitalismen utmanas på allvar. Och den visionen känns ärligt talat inte särskilt näraliggande.
Om den någonsin ska bli till allvar, tror jag inte att det blir i Stockholm, eller i London, eller i New York. Men frågan är vad som sker i Vietnam när Mekongdeltat blir för salt, eller i Bangladesh när kustområdena översvämmas, eller i Peru när vattnet från glaciärerna sinar? Det brukar trots allt vara de som har minst att förlora på förändring, och mest att riskera på business at usual, som ibland lyckas skära upp revor i den väv som kallas för sakernas naturliga tillstånd.
Fredrik • 28 juni 2012 kl. 11:22
Ska det inte stå i slutklämmen ”… de som har *mest* att förlora”? Annars stämmer väl inte resonemanget i övrigt.
JonasF • 28 juni 2012 kl. 12:14
Med minst att förlora, menar jag minst att förlora på förändring. Men det blev nog oklart i texten. Jag ändrar. Tack för påpekandet.
Robban • 30 juni 2012 kl. 22:14
Jonas:
Finns det överhuvudtaget någon chans att vi kan fixa detta eller måste vi vänta på peak oil innan något händer på klimatfronten?
Är förresten 6-grader ett realistiskt scenario de kommande hundra åren med tanke på vår senfärdighet att agera?
JonasF • 1 juli 2012 kl. 13:57
Visst ser det mörkt ut, Robban. Men man ska aldrig säga aldrig. Det finns många rörelser i Syd som integrerar klimatfrågan i sina krav på rättvisa. Dessutom vet vi inte riktigt vad som händer när konsekvenserna av den globala uppvärmningen visar sig även i Nord. I t ex USA tycks andelen som ”tror” på klimatförändringar ha stigit relativt kraftigt det senaste året. Orsaken är troligen det myckna extremvädret – långvarig torka, massiva skogsbränder, rekordvärme osv. Så jag tycker nog att man ska dra en rätt skarp linje mellan illusionlöshet och hopplöshet. Sex grader om hundra år? Det ligger nog inom möjligheternas gräns vid business as usual. Men osäkerheterna är stora. Kunskapen om hur till exempel molnbildningen kommer att påverka är ofullständig. Det är faktiskt, som jag ser det, ytterligare ett skäl att inte ge upp. Det kan vara så att vi har tur, och att uppvärmningen inte blir lika stor som befarat. Och då vore det illa om vi missade möjligheten att begränsa den till exvis två grader istället för tre. Vi kommer nog inte att kunna undvika ganska otäcka konsekvenser, men vi kan försöka begränsa dem så långt möjligt är.
David • 18 juli 2012 kl. 21:45
Visst är klimatfrågan viktig. Men ibland känns den som ett skuggspel för att dölja det faktum att överkonsumtion, krig, överanvändning av antibiotika, förgiftning av mark och vatten samt överbefolkning är större, akutare och farligare problem än temperaturen. Typiskt media att överfokusera på en sak så att hela d-a befolkningar blir hjärntvättade. Media är nya religionen som bedövar folket, opium of the people, ”åh nej, vi orkar inte känna, orkar inte ta itu med våra problem”.. Hehe, wuzzup earth?