Köpenhamn 2009. Durban 2011. Rio 2012. Nederlagens lista börjar ta form. I framtidens skolböcker kommer årtalen att tecknas i svart.

FN:s toppmöte i Rio skiljde dock ut sig, och det på två sätt. Dels var förväntningarna lägre än tidigare. Dels slogs ett slags all-time-high i meningslöshet. Slutdeklarationen rensades på allt som måhända kunde ha varit kontroversiellt för någon av supermakterna. Kvar blev ändlösa rader om att världsledarna förstår att läget inte är så bra. Det görs inga konkreta åtaganden. Däremot får läsaren gång på gång sig inpräntat att den ”hållbara utvecklingen” ska åstadkommas med ”uthållig och inkluderande tillväxt”. Nej, jag ironiserar inte. Gamle pastor Jansson kunde ha hållit i pennan.

De stora miljöorganisationerna har reagerat med bestörtning. Greenpeace talar om ett misslyckande av episka proportioner. Vanligtvis försiktiga Världsnaturfonden sörjer ett förlorat tillfälle. Jag har faktiskt bara hört applåder från ett enda håll; nämligen från de klimatförnekande foliehattarna på Climate Scam. För en gångs skull har de förstått något.

Frågan är hur länge vi ska fortsätta så här. Det kommer ju inte att saknas tillfällen. Nästa FN- toppmöte om klimatet hålls i Doha i november. Ska vi hoppas att makthavarna då äntligen börjar se verkligheten i vitögat? Och om även det mötet slutar i floskler och stillestånd? Ska vi dåistället börja mobilisera inför toppmötena 2013?

Den kände klimatdebattören George Monbiot tycker att det är dags att sluta tro på illusioner. I en ömsom svavelosande, ömsom sorgsen krönika i Guardian gör han ett slags bokslut över de senaste årens klimatkamp. Det låter bl a så här:

Regeringarna koncentrerar sig inte på att skydda Jorden från förstörelse, utan på att försvara det maskineri som förstör den. Närhelst konsumtionskapitalismen snärjer in sig i sina egna motsättningar, försöker regeringarna att reparera maskineriet – trots att det slukar förutsättningarna för våra liv – så att det kan rusa på snabbare än någonsin förut.

Men skulden är inte bara regeringarnas eller den ekonomiska elitens, menar Monbiot. Alla vi som deltar i det tidiga 2000-talets stora konsumtionsfest deltar i spelet:

Vi har använt våra stora friheter, som våra förfäder kämpat så hårt för att ge oss, inte till att agitera för rättvisa, kräva omfördelning eller försvara våra gemensamma intressen, utan för att skaffa oss dopaminkickar genom att köpa produkter vi inte behöver.

Det är dags att ge upp hoppet om de internationella klimatförhandlingarna, anser George Monbiot. Han tycker att det känns nästan som en befrielse, samtidigt som det är smärtsamt. Det är med största sannolikhet för sent att undvika två graders global uppvärmning. Vi vet att konsekvenserna blir synnerligen allvarliga.

Vad är då att göra? George Monbiot ger inga konkreta förslag, utom att slå ett slag för en egen hjärtefråga – återskapandet av områden med vildmark, där hotade arter och ekosystem kan överleva. Men han förespråkar även fortsatt politisk kamp, hur dåliga oddsen än är. Det kanske går att mildra och försena de hotande ekologiska sammanbrotten. Och kanske, kanske är dagens rovgiriga ekonomiska system inte lika stabilt som det verkar. Så länge det skymtar minsta lilla strimma av hopp vid horisonten, går det inte att ge upp.

Det märks att det är en dyster George Monbiot som har hållit i pennan. Ändå är det svårt att inte skriva under på det mesta han skriver. Jag önskar visserligen att han hade gjort några distinktioner i sin beskrivning av dagens konsumistiska dans vid avgrundens rand. Det är skillnad på undersköterskans och börsmäklarens ekologiska fotavtryck. Men ändå har han en poäng även här. I västvärlden är de allra flesta av oss i någon mån delaktiga i förödelsen av Jorden och utplundringen av Syd.

Jag tror framförallt att han har rätt i det han skriver om de internationella klimatförhandlingarna.  Ingenting lär hända på toppmötena förrän klimatkampen får sina Tahir- och Syntagmatorg, förrän tillväxtkapitalismen utmanas på allvar. Och den visionen känns ärligt talat inte särskilt näraliggande.

Om den någonsin ska bli till allvar, tror jag inte att det blir i Stockholm, eller i London, eller i New York. Men frågan är vad som sker i Vietnam när Mekongdeltat blir för salt, eller i Bangladesh när kustområdena översvämmas, eller i Peru när vattnet från glaciärerna sinar? Det brukar trots allt vara de som har minst att förlora på förändring, och mest att riskera på business at usual, som ibland lyckas skära upp revor i den väv som kallas för sakernas naturliga tillstånd.

jonas.fogelqvist@effektmagasin.se