Utdrag ur Effekt nr 4/2012
Allt kött är inte dåligt. En småskalig djurhållning är inte bara bra för miljön, på nordliga breddgrader är den nödvändig. Det är dags att nyansera köttdebatten – och skaffa en gris på varje bakgård – uppmanar journalisten, ekobonden och ex-vegetarianen Simon Fairlie.
Text: Matilda Welin Foto: Michael Bewley
Simon Fairlie är ett välkänt namn i brittiska miljökretsar. I början av nittiotalet var han chefredaktör för The Ecologist, och därefter aktiv i The Land is Ours som jobbar för rättvis tillgång till mark. Idag bor han tillsammans med ett tjugotal andra på den ekologiska kursgården Monkton Wyld Court, där han säljer liar och arbetar med markrättstidningen The Land.
Som aktiv i miljörörelsen fick Simon Fairlie ofta höra argumentet att en vegetarisk kost är det bästa för planeten. Men han tvekade på argumentet verkligen höll. Instinktivt kände han att småskalig djurhållning borde vara till nytta snarare än ett problem. Gick det att hitta vetenskapliga belägg för en sådan känsla? Svaret blev boken Meat: A Benign Extravagance (ungefär “Kött: en gynnsam extravagans”) som gavs ut för två år sedan. Den har blivit mycket uppmärksammad och prisats av bland andra journalisten och matprofilen Rosie Boycott och miljödebattören George Monbiot som efter att ha läst boken erkände att han haft fel om veganismen.
Vi sitter i Simon Fairlies arbetsrum på gården i sydvästengelska Devon. Utanför fönstret syns åkrar och redskapsbodar. Flera uthus ligger framför gårdens viktorianska huvudbyggnad. Där bortom böljar mjuka engelska kullar i det grå oktoberregnet. Vi har just avslutat en lunch – pasta med tomatsås, bröd och hemgjord ost – tillsammans med de andra som bor här.
– En viss mängd kött går att producera på ett hållbart sätt, säger Simon Fairlie och slår därmed fast grundbudskapet i sin bok.
Ja, industriell djurhållning är dålig för miljön, men det är den industriella aspekten som är problemet, inte djurhållningen i sig – den är tvärtom nästan nödvändig, menar Simon Fairlie. Boskapsdjur kan leva på marker som inte kan nära oss människor. Kor och getter kan konsumera grödor på områden som inte passar för odling – som branta sluttningar eller våtmarker – och djurens magar kan bryta ner växtmaterial som vi själva inte förmår smälta. Dessutom kan djuren tillgodogöra sig vårt avfall. I västvärlden slänger vi ungefär trettio procent av den mat som vi släpar hem från affären och tillsammans med rester från matindustrin är detta utmärkt föda för grisar.
De som talar för en vegetarisk kost brukar peka på de stora odlingsytor som går åt för att producera foder till djurindustrin. Men Simon Fairlie menar att om vi bara slutade ge djuren den mat som vi själva kan äta skulle inte detta vara något problem. På kallare breddgrader är kött och mejeriprodukter rentav den enklaste och bästa källan till protein och fett.
– Det enda vegetariska fett som man kan framställa här är rapsolja, och det går inte att odla särskilt mycket protein. Alla vegetarianer jag känner käkar fett och proteiner från andra sidan jorden.
Dessutom, påpekar han, förser djuren oss med biprodukter som skinn och håller undan skadedjur från markerna. En annan fördel är att de kan transportera födoämnen från utmarker, där de betar, till odlingsmarker som de gödslar när de kommer hem på kvällen. I sluttningen nedanför byggnaden där vi sitter går Simon Fairlies två kor Milou och Folly i en hage.
– I hagen växer näringsämnen som vi behöver i trädgården uppe på kullen. Korna är det enklaste sättet att få näringsämnena upp för backen!
I fattiga, tätbefolkade länder är odlingsmark ännu svårare att komma över än i väst. Men en ko kan hitta föda på vägrenar, ödetomter och allmänningar. En gris kan leva på köksavfall. När kon mjölkas eller grisen slaktas får bonden del av näringsämnena och energin. Djur fungerar också som nödproviant för svåra tider – de kan äta det som blir över av spannmålet ett år, och nödslaktas om skörden är dålig året efter.
Simon Fairlie förespråkar ett system där mängden djur anpassas efter hur samhället ser ut i stället för tvärtom. I dag, skriver han i Meat, föds djuren upp “som en enskild produkt som allt annat tvingas rätta sig efter”. Samhället är anpassat efter köttproduktionen. I EU är det sedan 2002 förbjudet att ge animaliskt matavfall till produktionsdjur, eftersom det anses sprida sjukdomar.
– Industriella gårdar trycker alltid på för fler hälso- och säkerhetsregler. Men en sjukdomsparanoid kultur blir en ond cirkel. Om en enda gris blir sjuk i en jätteuppfödning avlivas alla. Det innebär en stor ekonomisk förlust och då blir bonden ännu mer paranoid. Men sjukdomar är ett oundvikliga. De är ett naturligt inslag i allt liv. Om man i stället har många olika sorters djur blir ett sjukdomsfall blir inte så dyrt.
Simon Fairlie är tydlig med att den industriella djuruppfödningen måste upphöra och att vi måste äta mycket mindre kött. Ändå händer det att han blir missuppfattad. Som en artikel om hans bok rubricerades i Daily Mail: ”Köttätare, glädj er! Att äta kött är bra för planeten (och det enligt en militant vegan)”. Det är svårt att skilja på kött och kött. Människor saknar ofta kunskap om vilket kött som är hållbart odlat och vilket som inte är det. Simon Fairlie håller med om att det nog är långt kvar tills de stora massorna får upp ögonen för detta och ställer om.
– Jag skulle inte säga att det är nära förestående. Det finns en stark rörelse för minskad köttkonsumption, men jag håller med om att ämnet är problematiskt. Det kommer bara att slå igenom i stor skala om det blir en resurskris.
Boken har ändå inneburit stora nyanseringar i djurhållningsdiskussionen. Idén om en hållbar köttkonsumtion är inte ny, men Meat bidrar med en del ny fakta i fallet. Bland annat lyckas Simon Fairlie motbevisa några seglivade myter om resursåtgång. En myt som upprepats så ofta att den börjat tas för en sanning är att det går åt 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Den visade sig bygga på antagandet att boskapen föds upp på foder som odlats i öknen i Kalifornien.
Enligt Simon Fairlie vore det bästa om vi slutade att koncentrera människor i stora städer och djur i industriella anläggningar, men fram tills att en sådan förändring börjar ske i stor skala finns det annat vi kan göra i stället. Till exempel att som förr i tiden ha en gris på varje bakgård, såväl i stan som på landet.
– Det skulle inte bara vara ett bra bidrag till en mer lokal matproduktion. Folk gillar grisar! De är ganska sympatiska.
Matilda Welin är frilansjournalist bosatt i London
Nyttiga djur
Några exempel på hur boskapsdjur kan göra nytta:
- Beta och samla upp näringsämnen på mark där vi inte kan odla.
- Äta delar av växter som vi inte kan smälta.
- Omvandla sopor och hushållsavfall till energi.
- Förse oss med fett och protein i klimat där sådant är svårt att odla.
- Omvandla näringsämnen från utspridda betesmarker till koncentrerad gödsel.
- Hålla undan skadedjur.
- Hålla landskapen öppna.
- Gynna biologisk mångfald.
- Hjälpa till i plöjnings- och skördearbete.
Gäst • 24 januari 2013 kl. 20:30
Suck! Ännu en text som skriver om djur som om dom inte existerade som medvetna varelser, med sina egna perspektiv och liv. Trist att Effekt publicerar sånt fortfarande. Kanske dags att ni lägger in tar in den här texten i nästa nummer?
”We Raise All Our Beef Humanely On Open Pasture And Then We Hang Them Upside Down And Slash Their Throats”
http://www.theonion.com/articles/we-raise-all-our-beef-humanely-on-open-pasture-and,30983/
Gäst • 24 januari 2013 kl. 22:21
”…living organisms died to make that head of lettuce possible. Fields were tilled and billions of microorganisms were destroyed, not to mention the mice, rabbits, and other wild animals whose environments are leveled to make way for industrial farming.”
Gäst • 25 januari 2013 kl. 17:28
Om något är dåligt ska man välja det alternativ som har så lite av det som möjligt, håller du inte med om det?
http://www.animalvisuals.org/projects/data/1mc
Sen skiljer svensk lag kraftigt på att avsiktigt ta livet av någon och de dödsfall som sker oavsiktligt t.ex. i trafikolyckor. Håller du inte med om att det är en viktig skillnad?
erika • 26 februari 2013 kl. 22:18
Tack för länken! Jag förstår heller inte varför det ska ”daltas” med köttätare. Tråkigt nog går väl förändringen långsamt, och det är ju bra det. Personligen känner jag på något sätt att man går åt fel håll, men jag kan förstå att världen är som den är :/
Totte • 9 april 2013 kl. 15:32
Vad menar du att alternativet är? Låter vi korna och grisarna välja själva så går de ut ur hagen och blir påkörda av en bil eller svälter ihjäl på vintern. Slutar vi med djurhushållningen så utrotas deras art. Dessa djur är domestiserade, de klarar sig inte utan oss. Att de är nyttiga för oss är deras räddning från utrotning. Sen är det självklart att vi skall se till att de har det så bra som möjligt medan de lever men det är det ingen som har påstått något annat.
Gäst • 24 januari 2013 kl. 22:07
Tack för denna vettiga text!
Gäst • 25 januari 2013 kl. 13:30
Mycket bra inlägg i debatten. Men det är ganska hopplöst när argumentet bygger på att föra en produktion som i princip är omöjlig att få lönsamhet i. Jag tror inte bönderna vill ha en industriell produktion, det är kravet på lönsamhet som styr produktionsmetod. Småskaliga produktionsmetoder ger något slags lyxkött till överklassen och kan knappast ersätta för vår konsumtion (som för övrigt lär ca 50% av allt kött som konsumeras här komma utan för landsgränsen).
Det finns en del lovande projekt. Bland annat inhemsk proteinproduktion för foder. Då slipper vi den sjuka importen av soja som är förödande för miljön.
Hållbar utveckling måste vara verklighetsankuten. Medelkonsumenten prioriterar pris långt före en potentiell global miljökatastrof ett par generationer i framtiden.
Gäst • 27 januari 2013 kl. 09:27
Tack för en utmärkt och intressant text.
Viktor • 1 februari 2013 kl. 18:06
Frågan är om vi verkligen kan fortsätta ha flermagade boskap överhuvudtaget. Även om dessa djur betar på gräsmarker släpper de ut stora mängder metangas, en 25 ggr mer reaktiv växthusgas, som överstiger nyttan av t ex kolinlagring i betesmarker vilket ytterligare spär på växthuseffekten. Så visst, biologisk mångfald i all ära, men den lär inte gynnas speciellt mycket om vi ändå inte klarar två graders-målet.
Gäst • 3 februari 2013 kl. 11:17
Kolinlagringen i betesmarker är stor – upp till ett ton/ha – det överstiger vida metanutsläppet. Alternativet att odla proteinerna ger en ständig omrörning av marken och ständig kolavgång.
Till syvende og sidst så måste vi i vilket fall ha betade marker för att få pollinerare – annars får vi inga vegetabilier heller…
Gäst • 7 mars 2013 kl. 14:29
Här kan man höra en annan vinkling på problemet och dess lösning: Fler djur, inte färre
http://www.ted.com/talks/allan_savory_how_to_green_the_world_s_deserts_and_reverse_climate_change.html
Martin Saar • 6 mars 2013 kl. 08:32
En bra och balanserad artikel om vart vi kommer att hamnar vare sig vi vill eller inte. Djur i ett differentierat småskaligt ekojordbruk /permakulturjordbruk är ett måste för att säkerställa att vi överhuvudtaget ska kunna få fram livsmedel när konsekvenserna av peakoil börjar göra sig påmind.
Dessvärre tar det mellan 10 -15 år att ställa om. Sen att idisslare släpper ut metangas. Ja det gör idisslare och det enda sättet att lösa detta är att antalet idisslare blir förre. Om djuren i jordbruket blir en naturlig del i det hållbara jordbruket så blir det samtidigt en drastisk minskning av idisslare och därmed mindre metangas. Det alltså inte fel på ”kon” utan systemet som gör det möjligt att med industriella metoder driva specialiserade djurfabriker.
Gäst från Norge • 28 mars 2013 kl. 10:57
http://annikadahlqvist.com/2013/02/05/svenskt-ekologiskt-naturbeteskott-rodmarkt-av-slu/
Läs gärna kommentarerna, mycket kunskap där – saker har oftast flera sanninger och perspektiver. M.h.