
Hur ska klimatapatin brytas? Den vältajmade frågan ställde Rikard Warlenius häromdagen i en intressant artikel på cogito.nu. Nu i veckan har det visserligen för en gångs skull blivit mediapådrag om klimatet, efter Världsbankens rapport om hur världen är på väg mot katastrofala fyra graders uppvärmning. Men man behöver inte vara cyniker för att förutspå fortsättningen. Nästa vecka är det tyst igen.
Warlenius menar att apatin beror på att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det är inget vi fixar till med några snabbtåg eller punktskatter här eller där. Det krävs massiva insatser och internationell samling kring uppgiften. Det behövs utsläppsminskningar i en takt som inte ens djupa recessioner tidigare orsakat. Och om vi bara känner maktlöshet och frustration inför klimathotet förtränger vi det. Enda vägen ur stiltjen är, hävdar Rikard Warlenius, lanserandet av ett kraftfullt politiskt projekt som påvisar vad som faktiskt krävs. Han skriver:
En gemensam ansträngning, inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.
Jag tror att han har rätt, men ser få politiker som vill ta sig an utmaningen. Klimatfrågan är svår att göra politik av, och det märks. Den vänster som jag själv tycker borde ha många av svaren famlar skumögt inför utmaningen. Det är lättare att försvara välfärd, demonstrera för Gaza och bekämpa könsmaktstrukturer än att presentera ett program för hur vi undviker katastrofal uppvärmning. Miljöpartiet presenterar en del konkreta och bra förslag till omställning, men lyckas inte lägga fram några trovärdiga helhetsgrepp. Vilket är förståeligt, när lärarlönerna ju först måste höjas rejält.
Det är naturligt att delar av klimatrörelsen känner uppgivenhet, och inte konstigt att några drar slutsatsen att vi måste se sanningen i vitögat: katastrofen går inte att undvika. Trogna Effektläsare känner vid det här laget till Dark Mountain, vars utgångspunkt är att vi måste acceptera den förstående kollapsen – och bygga hållbara gemenskaper som klarar de påfrestningar vi står inför.
Jag är ambivalent inför det tänkandet. Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?
Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet.
Själv tror jag att det är möjligt, nätt och jämnt. Men det kommer att krävas en slags total mobilisering av samhället kring uppgiften att fasa ut fossilberoendet. Vi skulle behöva stora investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, energibesparingar och förändringar av våra konsumtionsmönster och mycket annat. Det skulle säkerligen bli höjda bensinpriser, mindre köttätande och slut på charterflyg till varmare länder. Det skulle nog inte finnas utrymme till höjda lärarlöner, men däremot behövas höjda skatter för medelklassen. Den här sortens kraftsamling förutsätter rättvisa. Men den kommer att handla om att kapa de höga inkomsterna snarare än om att höja de låga.
Vi skulle behöva se på omställningen som fredlig krigföring. Jag tror att det är i det sättet att tänka som möjligheterna plötsligt öppnar sig. Britter, amerikanare och sovjetmedborgare accepterade en gång i tiden stora uppoffringar när det gällde att besegra nazisterna. Varför skulle vi, egentligen, vägra att bekosta det som behövs för att undvika en klimatkatastrof?
Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att försöka en sådan mobilisering. När forskarna bakom Världsbankens rapport talar om risken för fyra graders uppvärmning anger de låga sannolikheter. Vid business as usual – alltså fortsatt ökande utsläpp – räknar de med tio procents risk att uppvärmningen når fyra grader år 2060, och 40 procents risk att gränsen passeras år 2100. En klok politik bereder sig på det värsta, men det finns inga vetenskapliga belägg för att loppet redan är kört. Dörren står ännu på glänt.
Även om tiden börjar bli knapp, går det fortfarande att formulera en strategi för att undvika fyragradersvärlden. Det kanske stannar vid en utopi. Det är mycket möjligt. Men om det någon gång krävts utopier så är det nu.
Grönvita • 22 november 2012 kl. 17:55
Det är långt till 2060.
Känns nästan hypotetisk. Eller i vart fall inte akut nära.
En politiker väljs om vart fjärde år.
Nazisterna klev över tröskeln med vapen i hand.
Vi människor är närsynta. Eller bara dumma
Vi reagerar i stället för att agera.
Jakob • 22 november 2012 kl. 20:11
I teorin är det möjligt att hinna ställa om, men jag är övertygad om att det inte kommer att hända i praktiken. Jag hoppas jag har fel!
50 år kan kännas som väldigt lång tid för oss människor men i ett geologiskt perspektiv är det bara ett ögonblick. Liknande temperaturförändringar har ju skett förut men tog då tiotusentals år. Då hann växter och djur anpassa sig till nya levnadsvillkor.
De flesta av oss kommer inte att inse vad som händer och vad som skulle behöva göras förrän det är för sent. Dels beroende på vårt bristfälliga tidsperspektiv men också för att det är för psykologiskt jobbigt att erkänna för sig själv vad följderna kommer att bli och hur stora förändringar som krävs. Det är för bekvämt och lätt att fortsätta som vi gör.
Tror jag…
JonasF • 22 november 2012 kl. 20:27
Ja, Jakob. Om vi pratar sannolikheter så tror jag som du. Det geologiska perspektivet kan skrämma skiten ur mig. Samtidigt är människan inte bara bekväm och kortsiktig. Gång på gång har vi bokstavligen riskerat livet för att hejda det som långsiktigt är värre. Och ibland vräks till synes statiska förhållanden snabbt över ända – tänk franska revolutionen, slaveriets avskaffande, berlinmurens fall, arabiska våren. Ibland sker trots allt det (nästan) omöjliga.
Jakob • 23 november 2012 kl. 02:21
Kan du fortfarande känna hopp efter att ha sett detta?
http://www.youtube.com/watch?v=PFY31MIubG4
Jakob • 23 november 2012 kl. 03:03
Och detta.
http://www.ameg.me/
JonasF • 23 november 2012 kl. 13:58
Visst kan AMEG konsten att skrämmas. Men en varning är befogad. Det de hävdar har ingen större förankring inom forskningens huvudfåra. David Archer,som är långt ifrån obekymrad över den globala uppvärmningen,hade det här att säga på Real Climate i vintras:
http://www.realclimate.org/index.php/archives/2012/01/much-ado-about-methane/
Jakob • 26 november 2012 kl. 20:46
Hej. Tack. Jag vidarebefordrade ditt inlägg till Guy McPherson (http://guymcpherson.com/) och detta är vad han svarade:
”The writer is dismissing methane, which is 20-100 times more powerful a greenhouse gas than carbon dioxide and which is potentially more abundant than carbon dioxide. That seems a tad risky to me. And the writer calls for large-scale sequestration of carbon dioxide from the atmosphere, a process for which we have no technology at present.
Also, there’s this link, including a comment from James Hansen:” http://www.youtube.com/watch?v=iSsPHytEnJM
JonasF • 26 november 2012 kl. 21:41
Fast nu har väl ändå Guy McPherson läst lite snabbt? David Archer skriver inte att ”large-scale sequestration of carbon dioxide from the atmosphere” är tekniskt möjlig, utan att det i princip vore enda vägen att under vår livstid återställa klimatet till naturliga förhållanden. Vilket väl är helt okontroversiellt? Dessutom avfärdar han knappast metanets växthuseffekt, men vill ställa de möjliga metanutsläppen i relation till koldioxidutsläppen, vilka han tycker utgör ett större hot.
Jakob • 27 november 2012 kl. 00:07
Ja, det är mycket möjligt att han har gjort, han har kanske annat för sig. 😉
Såg du youtube-filmen?
Man kan i alla fall konstatera att det finns fler som är bekymrade över polarisen/permafrosten och metanet.
http://www.youtube.com/watch?v=tsyXKT-gYgA
http://www.youtube.com/watch?v=MbXuvQQt9YY&t=22m56s
Erik • 23 november 2012 kl. 11:21
absolut, det är svårt att känna hopp. Samtidigt motiveras jag till hoppfulla handlingar. Känner inte att vi egentligen har något val i att resignera (vilket du förmodligen inte menade). Handlingarna kommer inte förändra känslan, men för den skull inte vara mindre värdefulla. Låt hopplösheten bli en drivkraft…
Farfar • 23 november 2012 kl. 07:22
Jag tittade på ett mycket välgjort teveprogram av Ross Achcroft på Kunskapskanalen som skulle kunna förändra världen. Vetenskapens världs program är bara en liten vindpust jämfört med detta mästerverk.
http://urplay.se/170919#1_all_1
Jennie • 23 november 2012 kl. 08:22
bra inlägg!
Martin Saar • 23 november 2012 kl. 10:00
Är helt säker på att de mänskliga CO2-utsläpp som skett genom förbränning av fossila bränslen de senate 150 år fram till nu har ”triggat” igång de ”naturliga” utsläpp som legat inbäddade i jordskorpan sen många tusen år. Och det är minst sagt oroande. Förutom att haven inte kan neutralisera CO2-utsläppen lika effektivt som tidigare.
Det som förbryllar mig är att rapporten från Potsdam får en större tyngd än IPCC:s vetenskapliga rapport från 2007.(peer-reviewed)
En ny från IPCC kommer 2013. Ska vi inte invänta denna rapport som har ett helt annat vetenskapligt värde än den från Världsbanken, innan vi basunerar ut jordens undergång om x antal år?