För två år sedan åkte jag till Wales för att delta på den första Uncivilisation-festivalen. Arrangerad av den då nystartade kulturrörelsen Dark Mountain Project. Det var en fantastisk festival, med omkring fyra hundra deltagare som kommit för att diskutera ”slutet på världen så som vi känner den”. Det hela hade fått en del uppmärksamhet i Storbritannien genom de heta känslor som rördes upp bland vissa miljökämpar som anklagade Dark Mountains företrädare för att ”ha gett upp”.

I dag är situationen delvis annorlunda. Utsikterna för att vårt nuvarande tillväxtsamhälle ska kunna tackla ekologiska och ekonomiska kriser samtidigt som resurserna och energitillgångarna sinar har inte förbättrats. Däremot är det inte längre lika främmande att tänka tanken att vi är på väg mot ett sammanbrott. Faktum är att detta för allt fler framstår som det mest sannolika.

Den 26 maj är jag med och arrangerar det första evenemanget för det svenska Dark Mountain-nätverket. Det kommer bli en festival som går under namnet Ociviliserat: en mötesplats för alla som oroar sig över den turbulenta framtid som vi är på väg in i och som vill hitta ett konstruktivt sätt att hantera denna oro. Samtal om alternativ varvas med ölbryggningsworkshops, litteraturuppläsningar och konsumtionsterapi. Kvällen kröns med ett antal konserter på temat.

En och annan kommer säkert bli provocerad över frånvaron av de vanliga politiska kraven, riktade mot världens ledare. Men de flesta inser nog att detta inte handlar om att ge upp, det handlar om att sluta låtsas allt kan bli löst bara vi vill det tillräckligt mycket. I stället försöker vi finna kreativa sätt att svara mot de enorma utmaningar som vi oundvikligen står inför.

Att döma av intresset hittills är det många som vill vara med i detta samtal (se Facebook-eventet).

Vill man få en uppdaterad introduktion till många av de tankar som ligger bakom Dark Mountain rekommenderas den mejlkonversation som nyligen ägde rum mellan bloggaren Wen Stephenson och en av Dark Mountains grundare, Paul Kingsnorth.

Under rubriken ”Hope in the age of collapse” inleds samtalet i vilket Paul Kingsnorth på ett väldigt ärligt och personligt sätt lägger ut texten om människan och vårt förhållande till resten av naturen.

Här är ett soundbite:

I don’t think we need hope. I think we need imagination. We need to imagine a future which can’t be planned for and can’t be controlled. I find that people who talk about hope are often really talking about control. They hope desperately that they can keep control of the way things are panning out. Keep the lights on, keep the emails flowing, keep the nice bits of civilisation and lose the nasty ones; keep control of their narrative, the world they understand. Giving up hope, to me, means giving up the illusion of control and accepting that the future is going to be improvised, messy, difficult.

Nättidningen The Grist har gjort ett sammandrag av konversationen.

Jag tycker visserligen att mycket av det Paul Kingsnorth skriver är fantastiskt välformulerat och korrekt, men har lite svårt att köpa bitterheten och uppgivenheten. Man kan döma ut möjligheterna att upprätthålla dagens typ av samhälle med allehanda teknikoptimistiska lösningar och samtidigt konstatera att det finns väldigt mycket som kan göras för att underlätta den nödvändiga omställningen till ett betydligt enklare och mindre resurskrävande samhälle.

Hur som helst. Den 26 maj blir det mer tillfälle att diskutera detta. Hoppas vi ses där.

Paul Kingsnorth på första Uncivilisation-festivalen:

david.jonstad@effektmagasin.se