Cap and trade är ett centralt begrepp i klimatförhandlingarna. Det har ingen bra översättning på svenska, men innebär att ett tak sätts för hur mycket utsläpp som får göras och det är tillåtet att handla med utsläppsrätter under detta tak.
Inför Köpenhamnsmötet kommer filmen The Story of Cap & Trade, presenterad av Annie Leonard (The Story of Stuff), som gör denna rätt krånliga fråga något mer begriplig. Se själv:
Bakom filmen står nätverket Climate Justice Now! och Durban Group for Climate Justice som båda profilerat sig på kritik mot utsläppshandel. De är många gånger duktiga kritiker och ofta är deras kritik rättmättig. Som filmen visar riskerar cap and trade-idén att urvattnas och användas som ett verktyg i företagens tjänst.
Men det finns flera svagheter med denna kritik. Förutom att den blir väldigt svepande är den största svagheten att cap and trade-kritikerna saknar ett vettigt svar på vad vi ska göra i stället. Hur utsläppen ska kunna fördelas på ett rättvist sätt?
Att säga ”låt kolet stanna i marken” låter bra, men blir mer av ett önsketänkande utan en modell för hur det ska gå till.
Sätter vi upp ett tydligt tak för utsläppen (till exempel utifrån målet att nå ner under 350 ppm koldioxid i atmosfären) och fördelar dessa utsläpp jämlikt och rättvist innebär det att Sverige måste ha noll utsläpp till omkring år 2020. USA måste ner ännu mer, kanske skaffa sig negativa utsläpp. Ingen tror att detta är möjligt och jag kan inte se någon bättre lösning än att, under en övergångsperiod, låta fattiga länder sälja delar av sina utsläppskvoter till USA, Sverige och andra rika länder som inte klarar att nå sina mål.
Detta är principen i modeller som Greenhouse Development Rights och Contraction & Convergence. Liksom i Cap & Share och Cap & Dividend. Visst innehåller de en form av utsläppshandel, men den är starkt reglerad och utformad för att minska utsläppen rättvist snarare än att gynna företagen.
Att både kritisera cap and trade och samtidigt se fördelarna med grundidén är en svår balansgång. Men den akuta situationen i en ojämlik värld gör att det inte finns någon enklare väg att gå.
Jag är som ni märker väldigt snäll i denna bloggpost. Hårdare kritik av Annie Leonards film levererar David Roberts i The Grist. Det är en bra genomgång av alla de dåliga argumenten mot cap and trade.
Ännu hårdare kritik av filmen kommer från Eric de Place i samma tidning.
Anders • 7 december 2009 kl. 16:54
Den bästa kritiken mot Cap and trade som jag ser det är väl just CDM, och den problematiken. Alla tjänar ju på att fuska och blåsa upp de framtida förväntade utsläppen, och det är ju rätt svårt att kontrollera hur mycket regnskog som skulle ha huggits ned, eller hur många vindkraftverk som skulle ha byggts om 5 år…
Mattias Goldmann • 11 december 2009 kl. 07:28
CDM är det ekonomiska styrmedel vi vet fungerar och accepteras (om än motvilligt) av marknaden. Det löser förstås inte alla problem, men det är en viktig pusselbit i att snabbt och kostnadseffektivt kunna börja minska utsläppen. Jag är involverad i att försöka få till stånd en rad afrikanska CDM-projekt och problemet är inte att reglerna är för slappa, så att det blir mycket fusk, utan att reglerna är så stringenta och kontrollmekanismerna så omfattande att begränsad administrativ och teknisk kapacitet – som kännetecknar stora delar av Sub-Saharan Afrika – gör det svårt att kunna få mycket lovande projekt godkända. Detta börjar addresseras nu med samordnade processer för liknande projekt, kanske enklare processer för mindre projekt och kanske högre ersättning för projekt i LDC/MUL. Dessutom går 2 % av CDM till en särskild fond för tekniköverföring till de minst utvecklade länderna. Därutöver tror och hoppas jag på en högre betalningsvilja för CDM-projekt med stark social prägel, och tycker det var väldigt lovande att Norge fick kritik när de köpt CDM i ett projekt med begränsad social nytta – här hoppas jag på mer kontroll från miljörörelsen men det förutsätter att man inte ensidigt avvisar all CDM som tveksam eller dålig.
Kritiken mot att så mycket ton ges bort innan själva handeln börjar är förstås riktig, men har inget med CDM att göra, tvärtom ligger det ju i CDM-aktörernas intresse att så lite som möjligt ges bort gratis.
En huvudanledning till problemen i Köpenhamn är att det uppfattas som dyrt att rädda klimatet. Ju billigare vi kan göra det, desto längre kan vi få våra politiker att gå gällande tuffa utsläppsmål, och CDM är ett viktigt sätt att göra det billigare, med bibehållen kontroll.
Mattias Carlsson • 11 december 2009 kl. 14:12
Här förklarar Paul Krugman kort och koncist varför ”cap-and-trade” på många sätt är likvärdigt med att sätta en skatt på utsläppen. Likheterna är långt större än skillnaderna. http://krugman.blogs.nytimes.com/2009/12/07/unhelpful-hansen/
CDM är ett kapitel för sig eftersom det (till skillnad från exempelvis EUs handelssystem) bygger på projektbaserade åtgärder för att minska utsläpp i länder där det inte finns något bindande tak för hur stora de totala utsläppen får vara. Ett projekt som leder till mindre utsläpp än ett tänkt referensfall får utsläppskrediter som kan säljas till länder som på så sätt kan uppnå sina åtaganden till en lägre kostnad än om de gjort minskningarna inom sitt eget land. CDM är omgivet av ett ganska omfattande regelverk och byråkrati för att bedöma hur stora utsläppsminskningar ett projekt leder till jämfört med ett referensfall.