Känsliga tittare varnas för denna reklamfilm från brittiska aktivistgruppen Plane Stupid:

Om man oroas över att det snackas mycket om klimathotet utan att det för den skull görs så särskilt mycket ligger det nära tillhands att gilla filmer som dessa. Om folk inte lyssnar när man skriker får man väl skrika högre?

Men, som Renee Lertzman kommenterar på Identity Campaigning, om man skriker på mandarin till en spanjor spelar det ingen roll hur högt man skriker. ”Om vi inte tar itu med de underliggande motiveringarna och känslomässiga dimensionerna av vår konsumtionsbaserade livsstil, då missar vi båten helt.”

Tom Crompton skriver på samma blogg att lärdomarna från psykoterapin är att hårda och dömande budskap om folks nuvarande beteenden inte leder till positiva beteendeförändringar. Dessutom riskerar budskap som Plane Stupids att frammana en skuldkänsla som folk hanterar genom att till exempel förneka sitt eget ansvar (”det är USA:s och Kina:s fel”) eller föreställningar om att klimathotet inte existerar.

Klimatfrågan kan därmed utvecklas till en situation där de mest oroade över klimathotet, med vetenskaplig backup, skriker sig hesa med konsekvensen att fler tar skydd i förnekelsen.

Klimatförnekarna, hur tossiga, konspiratoriska och haveristiska de än är, verkar inte ha några problem med att locka folk över till sin sida.

Just nu sprider media ”nyheten” att klimathotet är överdrivet, bevisat med hjälp av diverse lösryckta citat i påstått läckta mejl från ett forskningscenter (Aftonbladet, DN, SR). I Aftonbladets nätundersökning svarar en majoritet ja på frågan om de tycker att att klimathotet är överdrivet.

Kanske dags för en annan approach än stegrande tonläge?

 

Kommentarer om ”klimathotet är överdrivet”-nyheten: Karin Bojs i DN, Osynlige mannen