Men om vi gör det roligt, kommer det inte bli lättare att ställa om världen så att den blir hållbar då?

Självklart! tänker man spontant. Ingen tror väl att saker kommer förändras genom rå pliktkänsla?

Filmen nedan, från Odenplan i Stockholm, turnerar just runt i den brittiska klimatbloggosfären. Det är en reklamfilm för Volkswagen som genom ett roligt experiment visar att man kan förändra folks beteende väldigt snabbt och effektivt om man gör det roligt:

Hela 66 procent tar trapporna i stället för rulltrappan i experimentet. En fantastisk siffra. Men, frågar sig Joe Brewer på alltid lika intressanta bloggen Identity Campaigning, hur länge håller detta i sig. Han hänvisar till forskning om hur människor reagerar på nya saker (novelty). Så länge något upplevs som nytt engagerar det oss, men så fort det inte längre upplevs som nytt tappar vi intresset. Det är ju för övrigt detta som är en av grundbultarna i konsumtionssamhället, att få folk att konsumera för att släcka den osläckbara törsten på nya saker.

Rolighetsteorin är nära besläktad med teorin att det är lättare att åstadkomma stora utsläppsminskningar om man först ber folk göra små, enkla, smärtfria saker som att byta glödlampor eller konsumera annorlunda. En teori som de flesta miljöorganisationer har köpt, trots att det finns skralt med belägg för att den skulle fungera.

Ett exempel på hur fel denna teori kan slå är kampanjen I’m not a plastic bag som gick ut på att få folk att köpa en ny väska i stället för att köpa plastpåsar. Framgångsrik och hypad som fan, men hur många använder dessa väskor i dag, nu är de inte är så heta och nya längre?

Därmed inte sagt att man inte kan göra omställningen rolig. Men för att det ska leda till någon verklig och bestående förändring gäller det att använda rolighetsstrategin på rätt sätt. Joe Brewers föreslår att vi till exempel använder denna strategi för att få folk att öppna sina sinnen för en fossilfri värld genom spel som går ut på att skapa olika framtidsscenarier:

”What happens in alternative reality games?  It’s what theater experts
call ’suspension of disbelief.’  During a play, movie or story-based
game people participate in the imagining of a fictional world.  They
let their guard down, cease to be skeptical, and explore the mythical
world for the fun of it.  If the game is well constructed, there are
possibilities for immersive learning and collective problem-solving
that lead to changes in the real world.”

Jag kan tänka mig många andra sätt där rolighetsstrategin är rätt, men också många där den bara döljer grundproblemen, om än på ett roligt sätt.

Det viktigaste att komma ihåg är ändå detta: det är ofta väldigt roligt att tillsammans med andra förändra sin omgivning till något bättre.