I mars förra året presenterade regeringen en delegation som getts i uppdrag att stödja och stimulera Sveriges genomförande av FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling, som har siktet inställt på år 2030.
Den så kallade Agenda 2030-delegationen består av sju ledamöter, bland annat Parul Sharma, Head of CSR Compliance på advokatfirman Vinge och rektor på the Academy for Human Rights in Business, Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet samt chef för Stockholm Resilience Centre och Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen.
I direktivet (pdf) till delegationen skriver regeringen:
I uppdraget ingår att ta fram förslag till en övergripande handlingsplan för Sveriges genomförande av agendan. Delegationen ska vidare förankra Agenda 2030 och dess mål samt genomföra en bred dialog om hållbar utveckling med länsstyrelser och andra myndigheter, företrädare för samverkansorgan, landsting, kommuner, arbetsmarknadens parter, näringsliv, civilsamhället och forskarsamhället.
Särskilt lång tid att genomföra allt detta på fick dock inte delegationen.
Redan till den 1 november samma år skulle man lämna en delredovisning av handlingsplanen, som dessutom skulle innehålla en översiktlig helhetsbild av i vilken utsträckning Sverige uppfyller agendans 17 mål och 169 delmål, inklusive en redovisning av på vilka områden det behöver vidtas ytterligare åtgärder.
Därefter, senast den 1 mars i år, skulle delegationen lämna ett fullständigt förslag till handlingsplan för Sveriges genomförande av agendan.
När Agenda 2030-delegationen den 1 november 2016 lämnade in sin delredovisning (pdf) gjorde man dock klart att tiden inte hade räckt till.
En inkluderande och förankrad metod kräver tid och resurser. Risken med en handlingsplan som inte är framtagen i samråd med berörda aktörer är att viktiga perspektiv förbises, samt att det engagemang och momentum som byggts upp inför och efter antagandet av agendan går förlorat.
(…) Mot bakgrund av att delegationen anser att en förankrad dialogprocess med olika intressenter är en förutsättning för att kunna presentera underbyggda förslag och att det under våren inte funnits något kansli som har kunnat bistå delegationen har arbetet i viss mån försenats.
Ett förslag till översiktlig handlingsplan, som alltså skulle vara klart den 1 november 2016, vill delegationen nu i stället ha klart ett drygt halvår senare.
31 maj 2017 – förslag till översiktlig handlingsplan
Ett fullständigt förslag till handlingsplan, som skulle vara klart den 1 mars 2017, vill delegationen ha klart först ett år senare.
1 mars 2018 – redovisning av det fortsatta arbetet samt eventuella revideringar av handlingsplanen och ytterligare kompletterande förslag till åtgärder
Delegationen, vars mandat löper ut i mars 2019, har framställt en begäran om att tidsplanen justeras. Enligt Katarina Sundberg, kanslichef och huvudsekreterare för Agenda 2030-delegationen, pågår just nu en beredning av frågan i regeringskansliet. Hon skriver i ett mejl till Effekt att ett besked från regeringen väntas i mitten eller i slutet av den här månaden.
Tomas S • 6 januari 2017 kl. 12:52
Enligt professor Kevin Andersson från Tyndall Centre så är det mycket brådskande. Han räknar med att vi behöver reducera utsläppen av koldioxid med 8-10% årligen för att hålla temperaturhöjningen under 2°C. Det innebär att vi har 10-12 år på oss att komma ner till noll utsläpp. Han pekar också på att det är den totala mängden utsläpp vi gör under tiden som är av betydelse, inte vilken utsläppsnivå eller årtal vi siktar på. Ju längre vi väntar ju kraftigare inbromsning behövs. Lite förenklat så innebär det att varje år vi väntar så blir tiden för neddragningen två år kortare. Ligger vi kvar nuvarande nivå så fyller vi hela utrymmet på halva tiden, dvs. 5-6 år. Kevin föreslår att vi pratar i termer av en utsläppsbudget motsvarande en ekonomisk budget.
Läget är sådant att vi måste dra igång kraftfulla åtgärder omgående, utifrån befintlig teknik och kunskap. Vi har inte tid att hitta den smartaste lösningen utan måste välja en så enkel och effektiv som vi kan hitta nu. Fortsatt analys och förbättringar kommer att behövas ända in i mål.
Enligt David Jonstads bok Vår beskärda del så är en koldioxidskatt ett alltför svagt styrmedel. För att få någon verkan så måste man upp i ganska höga nivåer. Problemet är att det drabbar mer de med små marginaler än de som står för de stora utsläppen. Han förespråkar istället ransonering som successivt begränsas. Detta fungerade under andra världskriget och under oljekrisen på 70-talet. Det accepterades också av allmänheten eftersom det drabbade alla lika. Ransonering passar in i Kevin Anderssons tankar om en utsläppsbudget.
Internationellt så måste Sverige driva på tillsammans med de mest proaktiva och inflytelserika länderna inom klimatarbetet, t.ex Tyskland och Kina. Förmodligen behöver diverse frihandelsavtal anpassas till att rymmas inom planetens gränser. Speciellt kan inte frihandelsavtalen få motarbeta klimatarbetet. Se Naomi Kleins bok Det här föräldrar allt. Man måste inse att kommer vi över 2 grader så har vi stor risk att temperaturhöjningen självförstärks. Läs Mark Lynas bok Sex grader. I takt med torka och svält så faller marknader och ekonomier.
Men vi har levt i ett hållbart samhälle för inte så länge sedan. Min bild av framtiden är kanske 30-talet förstärkt med modern teknik. Datorer, eldrivna fordon och fler sysselsatta inom småskaligt jordbruk.