Cycle-in cinema i norra London. Bild: Magnificent Revolution

 

Cykling är väl cykling? Inte bara. I London är cyklingen extremare än I Sverige. Här ställs den på sin spets, på gott och ont.

När jag flyttade hit hittade jag en andrahandscykel för 35 pund att trampa runt på. Jag har piffat upp den med stänkskärmar, cykelkorg och en grön ringklockla med rosa blommor (fast just ringklockan var faktiskt en present), och den bär mig överallt i de västra delarna av stan. I bland åker jag in till Trafalgar Square via Notting Hill, och vidare genom Hyde Park och förbi Buckingham Palace. Ibland fortsätter jag från centrum till Farringdon och The City.

Under fyra år på sadeln har jag funderat. Det blir tydligt när man byter land: Cykling är inte bara cykling. Cykling är politik. Här precis som var som helst, förstås, men cyklingen ligger närmare politiken här. Kopplingarna är tydligare. Först och främst: det är svårare att cykla i London än vad det är i Sverige. Avstånden är längre – staden är ju ganska stor. Dessutom är antalet cykelkunniga mycket lägre. Klasskillnaderna gör att en stor andel Londonbor helt enkelt inte har råd att investera i en cykel: Bara 40% av Londons hushåll har ens tillgång till en (och det är hushåll, inte personer). Visst, att åka tunnelbana blir dyrare i längden, men en cykel är en stor engångsutgift. Och fick man, på grund av familjens ekonomi, inte någon cykel som barn, blir det ännu svårare att bestämma sig för cykelalternativet när man är 25 och plötsligt behöver ta sig till mataffären och kontoret, men inte kan cykla. Bara 2% av alla resor i London görs på cykel. I Stockholm är siffran runt 17% och i Amsterdam 37.

En annan stor faktor är trafikbilden. Vägarna är byggda för bilister. Folktätheten gör att gatorna är överfulla med bilar och den täta bebyggelsen innebär att få vägar har plats för vägrenar – och än mindre separata cykelbanor. År 2007 rapporterades det att 2,003 cyklister dött i Storbritannien sedan 1994. Det var ett genomsnitt av 143 per år eller en person på 2,5 dagar (siffrorna går ned men är fortfarane höga). Staden är inte bygd för oss som färdas på två hjul. Väljer man att cykla gör man det trots risken, medveten om farorna. Att cykla blir på så vis en uttalad politisk handling. Ett medvetet försök att bryta dominansen av bilar på gatorna. En markering mot bilsamhället.

För dåliga förhållanden leder ofta till kreativa protester. Aldrig har jag blivit så inspirerad att cykla som sedan jag blev Londonbo! Stan har en stor gräsrotsgemenskap av cykelentusiaster. Kolla in listan nedan för ett urval. Jag läser, deltar, skrattar, cyklar in till Trafalgar Square igen. Yay! Live your life on two wheels! Nu drar jag till Hackney.

  • Förutom den gemensamma cykelaktionen Critical Mass ordnas stämningsfulla Midnight Rides
  • I trendiga nordöstra Hackney ligger cykelcafeet och baren Look Mum no Hands. Jag måste se till att göra ett besök snart!
  • I somras hölls, för andra året i rad, London Bike Music Festival i Regent’s Park
  • På nätet vimlar det av cykelbloggar. Slösurfa runt och slösa bort flera timmar! Kolla in ibikelondon och London Cyclist, till exempel
  • Här och var kan man plocka upp den superfina tidningen The Ride, som behandlar cykling ur ett mer filosofiskt (och estetiskt) perspektiv. Den tillverkas som ett hobbyprojekt, och alla intäkter går till välgörenhet
  • I östra London (igen) ligger Magnificent Revolution, en buffé av cykelinspiration. Bland annat ordnar de cykeldrivna biovisningar. (Cykelentusiasmen i London är så stor att det till och med finns trender inom trenden, och nu gäller det alltså cycle-ins. Delar av London Bike Music festival drevs med besökarnas cyklar, och i min stadsdel sattes ett cykeldrivet äppelmusteri upp förra helgen, dit folk tog sin överblivna frukt. Cykeldrivna apparater är the latest fad. Yes indeed. Ni vet var ni läste det först.)