Länge har miljörörelsen valt att prata procentsiffror snarare än principer i debatten om ett nytt globalt klimatavtal. 40 procents minskning för den rika världen till år 2020 har varit budskapet, om och om igen.

Själv har jag tyckt (och tycker fortfarande) att det är mycket viktigare att i förhandlingarna pressa in principer som utsläppstak och en jämlik fördelning av de utsläpp vi kan göra. Nu läser jag till min glädje att Världsnaturfonden WWF har slagit in på samma spår. Organisationens senaste rapport ”Sharing the effort under a global carbon budget” som släppts inför de pågående klimatförhandlingarna i Bangkok handlar om just principer.

Närmare bestämt handlar den om de modeller för utsläppsminskningar som bygger på en global ransoneringsidé. Det vill säga att vi (1) bara kan släppa ut en begränsad mängd ton koldioxid utan att riskera katastrofala klimatförändringar, och (2) att vi måste fördela dessa utsläpp jämlikt inom världsbefolkningen.

En lika stor utsläppskvot till alla, med andra ord.

Sedan flera år finns det två olika modeller som båda utgår från denna princip, Minskning & Utjämning (Contraction & Convergence) och Greenhouse Development Rights.

Minskning & Utjämning, M&U, är den enklaste av de två. Den innebär att ett tak sätts upp och att varje lands utsläpp per invånare minskas därefter och att dessa per capita-utsläpp faller till en lika låg nivå, oavsett om landet är rikt eller fattigt.

Greenhouse Development Rights, GDR, är något krångligare, men har fördelen att den tar mer hänsyn till länders olika kapacitet att finansiera dessa snabba utsläppsminskningar. GDR tar också hänsyn till historiska utsläpp.

Det intressanta är dock inte vilken av dessa modeller som är den bästa, WWF tar inte ställning, utan att principfrågan blir lyft.

Får vi den på plats blir det nämligen mycket svårare för världens politiker att bakom dimridåer av retorik blanda bort korten för att undvika de nödvändiga utsläppsminskningarna.

Media: SVD