WWF
Hjälp miljörörelsen förnya sig!
Konferensen Climate Existense, som fyllde första halvan av denna veckan, har dröjt sig kvar i huvudet på mig.
Framför allt är det enormt befriande när diskussionerna får gå vidare från ett evigt konstaterande av att vi har ett (eller, för all del, många) problem och hur de ser ut.
Här var snarare frågan hur det kommer sig att mänskligheten tycks så totalt oförmögen att göra något åt situationen vi har försatt oss i. Där har psykologin, filosofin och kulturen långt fler svar än vad miljoner diagram över utsläpps- eller temperaturökningar någonsin kan erbjuda.
I den allmänna klimatdebatten finns det än så länge väldigt lite av detta. Därför var det med växande glädje jag lyssnade på Barbara Evaeus, klimatkommunikatör på WWF.
Hon visade en filmsnutt från Sergels torg i Stockholm på aktionsdagen 10/10/10. Människor dansade i ring, ledda av en ullig WWF-panda. Jättetrevligt och medryckande, konstaterade Barbara Evaeus. Men efteråt hade hon börjat fråga sig vad det egentligen leder till. Hur många av de förbipasserande lördagsshopparna som stannade för att dansa gjorde någon som helst koppling till klimatfrågan?
Efter att ha läst rapporterna från sin brittiske WWF-kollega Tom Crompton (som vi har nämnt förut på Effektbloggen, bland annat här och här) är hennes slutsats att det inte räcker att tala om för folk vad de ska göra, med en och annan ekonomisk morot i sikte. Man måste faktiskt också veta varför man gör något.
– Just nu säger vi till folk: Vi har de här massiva utmaningarna framför oss, men fortsätt ni att byta era glödlampor! Det ger människor en falsk känsla av trygghet, att vi faktiskt gör vad vi kan. Och det är ingen särskilt briljant strategi om man verkligen vill att något ska hända, sade Barbara Evaeus.
Tom Crompton och hans 20 personer stora grupp som arbetar för att hitta bra sätt att kommunicera klimatfrågan, har kommit fram till att miljö- och klimatrörelsen måste börja prata om de värderingar som ligger bakom olika handlingar i stället för att använda samma typ av argument som har försatt oss i skiten ("klimatsmarta" lösningar ska öka Sveriges BNP, "allas" bekvämlighet och tjockleken på just din plånbok). Att bli varse att människan faktiskt är en del av naturen är en annan poäng.
Att förstå och hålla med om detta är en sak. Att omsätta det i kampanjer en annan. Barbara Evaeus fråga, som hon ställde till alla deltagare på seminariet, var: Hur gör man detta rent praktiskt?
– Jag planerar för Earth Hour 2011 nu. Hur kan vi uppmuntra människar att göra mer än att släcka sina lampor? Hur får vi dem att gå till handling? undrade hon.
Kanske har Effekts läsare förslag?
Sökes: Färre siffror, fler nya berättelser
Foto: Brent Stirton/Getty Images/WWF-UK.
Idag har WWF släppt sin Living Planet Report, som beskriver planetens hälsotillstånd. Det är, som väntat, ingen särskilt upplyftande läsning. Invånarna i Sverige har världens 13:e största ekologiska fotavtryck, till stor del på grund av vår höga konsumtion av kött och bensinbilar.
En intressant punkt i rapporten handlar om skillnaderna mellan de södra, tropiska, delarna av världen och de norra, tempererade. I Syd pekar biodiversitetskurvan brant nedåt, medan den i Nord faktiskt sakta har börjat återhämta sig sedan 1970-talet. Ett skäl till det är satsningar i rika länder på miljö- och naturvård. Men till stor det är det vårt ekologiska fotavtryck som flödar över. Vi exporterar helt enkelt det exploateringstryck som naturen här förut har stått ut med till andra delar av jorden, förklarar WWF:s naturvårdschef Peter Westman.
Det allra mesta i den här rapporten är som sagt inga nyheter. Det ekologiska fotavtrycket från världens befolkning har ökat med ungefär tre gånger sedan 60-talet, och skillnaderna är gigantiska: bland de fattigaste länderna har fotavtrycket snarast minskat. BNP säger inte mycket om egentlig utveckling. Och Sverige måste börja diskutera hur vi kan minska vårt ekologiska fotavtryck och anpassa det till det gemensamma miljöutrymme som finns på planeten.
Rapporter som denna är viktiga, men man skulle kunna tycka att det bör räcka med information nu. Sättet att mäta och räkna ut precis hur illa det ligger till finjusteras för varje år. Ändå konstaterar WWF-experterna som presenterar rapporten att det man kallar för den "politiska viljan" tycks vara stendöd.
Kanske är det då dags för både miljö- och klimatrörelsen att byta angreppspunkt? Inte bara bombardera med siffror och vetenskap utan snarare prata om varför vi beter oss som vi gör, trots att det är helt irrationellt? Diskutera vilka värderingar och bakomliggande antaganden vi agerar utifrån?
Några som är inne på det spåret är Tom Crompton och hans kollegor på WWF i Storbritannien, som på sistone har arbetat inom projektet Strategies for change, där man undersöker värderingar och vilken roll de har i att få igång förändringar.
Här i Sverige är det mindre sådant. Men att kulturvärlden börjar ge sig in i klimatdebatten känns som ett bra tecken. I söndags var jag inbjuden när artistnätverket No More Lullabies visade filmen Home och diskuterade med publiken. Jag blev oerhört glad över gensvaret jag fick när jag efterlyste nya berättelser om vad som är ett gott liv, en bra semester och meningen med livet – i låttexter, filmmanus, romaner och konstverk. För det är långt ifrån bara siffror och fakta som formar oss.
Så är det dags nu för en peak oil-skulptur, en poplåt om kärlek i trädgårdslandet eller en chicklitroman där hjältinnan åker tåg och går på klädbytarfester? Jag väntar!
(Bilden t h: Artister från No More Lullabies-initiativet)
Andra om WWF-rapporten: DN, Min Planet, Svenska YLE.
Fördjupning
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av