Anders Wijkman, som är ordförande för den parlamentariskt sammansatta Miljömålsberedningen, överlämnade i dag beredningens 762 sidor långa slutbetänkande till statsråden Isabella Lövin (MP) och Karolina Skog (MP).

Betänkandet, En klimat- och luftvårdsstrategi för Sverige (pdf), slår bland annat fast att Sverige ska ha nettonollutsläpp senaste år 2045, varav minst 85 procent av denna utsläppsreduktion ska ske inom landet.

Två etappmål föreslås dessutom:

  • -63 procents reduktion till 2030, där högst åtta procentenheter av utsläppsminskningarna får ske genom kompletterande åtgärder, det vill säga genomförda utsläppsminskningar utanför Sverige och/eller till följd av ett ökat kolupptag i skog och mark.
  • -75 procents reduktion till 2040, där högst två procentenheter av utsläppsminskningarna får ske genom sådana kompletterande åtgärder.

På Effekts fråga om 2045-målet ligger i linje med vad som beslutades i Paris förra året, där siktet för världen nu är inställt på hålla den globala medeltemperaturhöjningen under två grader och så nära 1,5 grader som möjligt, svarar Anders Wijkman:

– Det ligger klart under tvågradersmålet. 1,5-gradersmålet är svårare att bedöma. Dels därför att det är få analyser gjorda av vad det skulle kräva av världen i form av utsläppsminskningar. Dels därför att inte minst 1,5 gradersmålet bygger på stora volymer av negativa utsläpp – det vill säga man bränner biomassa, fångar in koldioxiden och stoppar ned den i geologiska formationer, alternativt att man gör enormt stora skogsplanteringar – och det är ingen som vet hur mycket det där blir. Så därför är hela den frågeställningen svår att svara på.

Men klimattoppmötet i Paris har ändå hjälpt till, enligt Anders Wijkman.

– Från början talade vi ju om måldatum 2050. Men det blev 2045 efter ganska kort tid. Min tolkning av ledamöterna i beredningen är att Parisavtalet hjälpte till att knuffa oss dit.

I Miljömålsberedningens delbetänkande som presenterades i våras, Ett klimatpolitiskt ramverk (pdf),  skrev två av beredningens fristående experter, Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Centre, och Mikael Karlsson, ordförande för European Environmental Bureau, ett särskilt yttrande tillsammans. De skrev bland annat:

Vi menar att om siktet är inställt på 1,5 grader och om Sverige – som beredningen skriver – ska vara en ”föregångare”, ”ett ledande land i det globala arbetet med att föreverkliga Parisavtalets ambitiösa målsättningar”, och dessutom ta ansvar för ”historiska utsläpp”, så behövs nettonollutsläpp långt före 2045, såvida sannolikheten att nå målet inte ska bli dramatiskt låg. På samma sätt behöver utsläppsminskningen inom denna ram vara större och ske tidigare. Vi anser att ett mål som svarar mot nämnda ambitioner, och som bygger på det senaste vetenskapliga underlaget, innebär att som utgångspunkt nå utsläpp i Sverige nära noll omkring 2030, vilket vi redovisat för beredningen. Strategier, styrmedel och åtgärder bör mejlas fram med denna ambitionsnivå som utgångspunkt.

Anders Wijkman menar dock att detta inte är möjligt.

– Vi lever inte i en krigsekonomi. Om vi gjorde det så kunde vi tvinga fram sådana saker, men det funkar inte så när vi nu lever i en öppen marknadsekonomi. Vi hinner inte fram. Det finns inte en möjlighet. Jag ser det där mera som att forskningen hela tiden ska tala om vad som vore optimalt. Men sen är det mycket möjligt att vi inom några år gör en annan bedömning och inrättar en ekonomi som är mycket stramare, det vill jag låta vara osagt.

Anders Wijkman är trots allt nöjd med att Miljömålsberedningen nu lämnat ett slutbetänkande till regeringen som har stort parlamentariskt stöd.

– Vi sänder nu väldigt klara signaler om att det här kommer att gå mycket snabbare än vad det har gjort hittills. Och vi hoppas att det kommer leda till teknisk utveckling och till att kommuner och andra gör mycket mycket mer än vad de tänkt sig, och att det därför ska bli lättare att nå ända fram, säger Anders Wijkman till klimatmagasinet Effekt.