Efter valet har förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar duggat tätt. Journalisterna bevakar inte landsbygden; alliansregeringen ökade klyftorna som hade vuxit redan på Göran Perssons tid; Fredrik Reinfeldt sommartalade om kostnaderna för flyktingmottagandet; kultureliten fördummade SD:s väljare.

Även om det kan ligga något i allt det här, är problemet med förklaringarna att de ofta pekar ut en enskild faktor. De ger ett enkelt svar på ett mångfacetterat misslyckande. Förenklade svar på svåra frågor är Sverigedemokraternas och dess europeiska broderpartiers paradgren – och det är det sista vi behöver.

Förutom invandringen finns det ytterligare ett område där Sverigedemokraterna utmärker sig – det är enda riksdagspartiet som förnekar att människan ligger bakom klimatförändringarna. Josef Fransson, SD:s talesman i klimat- och energifrågor, skrev i en debattartikel på nättidningen Nyheter24 att forskarnas klimatmodeller är »oanvändbara« och att IPCC »presenterar slutsatser de inte har täckning för.« I en annan debattartikel på samma sida skrev han att den »påstådda apokalyptiska uppvärmningen tycks ha avstannat«.

Sverigedemokraterna är inte ensamma klimatförnekare bland Europas högerextremer. Deras partigrupp i EU-parlamentet leds av Nigel Farage från UK Independence Party. I partiets energiprogram står det att »de små förändringar som vi har sett i globala temperaturer det senaste århundradet (+0,7°C) är helt i linje med välkända, långsiktiga, naturliga klimatcykler«.

I partigruppen sitter även Morten Messerschmidt från Dansk Folkeparti. På sin blogg förkastar han IPCC:s klimatmodeller och menar att människan lider av storhetsvansinne om hon tror att hon kan påverka det framtida vädret. I vårt grannland Norge är Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet mat- och jordbruksminister. I en intervju med norska tidningen VG sa hon 2011 att det inte är bevisat att människans utsläpp av koldioxid orsakar den globala uppvärmningen, utan att det »först och främst är en ursäkt för att införa mer skatter och avgifter«. Går vi ännu längre åt höger har vi till exempel British National Party som »bestämt avvisar ’klimatförändringsdogman’«.

De högerextrema partierna ger enkla svar på svåra frågor. Människor är arbetslösa och lever i fattigdom: Skyll det på invandringen. Samhället måste ställa om och sluta släppa ut växthusgaser: Forskarna har fel.

Problemet är att inte heller något annat parti kunde leverera riktigt trovärdiga svar i valrörelsen. Klimatfrågan nämndes knappt och även om Miljöpartiets kongress fick med i valmanifestet att partiet »vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt« verkade partiets båda språkrör göra allt för att förklara bort formuleringen. I stället tävlade riksdagspartierna – med Socialdemokraterna och Moderaterna i spetsen – om att lova nya jobb.

I en tid när vi har passerat toppen för den konventionella oljan, finanskrisen har bitit sig fast i Sydeuropa med skyhög arbetslöshet, och de globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, så ser framtiden radikalt annorlunda ut. Utan billig energi kommer vi att möta utmaningar som förändrar förutsättningarna för vår industriella civilisation. Det är det här vi måste tala om, och stödja politiker som vågar prata om det. För annars – om riksdagspartierna fortsätter att utlova evig tillväxt, nya jobb och att allting kommer att fortsätta som det har gjort – kommer många oundvikligen att bli besvikna. Och då står högerextremisterna redo med enkla svar i svåra tider.