Det finns en del texter som sätter sig som en tjock oljefläck imagen och sprider sig i resten av kroppen. Böcker vars budskap det inte går att komma undan och som är så störande för de uppfattningar vi tar för givet att vi inte kan undvika dem. För mig har dessa bland annat varit Carolyn Merchants Naturens död, Zigmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället och Michel Foucaults Övervakning och straff I Kari Marie Norgaards bok Living in Denial finns ännu en potentiell klassiker.

Den är kanske inte så välskriven som ovanstående, men den blottlägger i en knivskarp analys vårt socialt organiserade förnekande av klimatförändringarna vilket ger upphov till samma kvardröjande känsla av otillfredsställelse som andra klassiska samhällsanalyser.

Frågeställningen i Norgaards bok är ganska simpel men samtidigt oerhört genial: Hur lyckas vi leva livet som om inget har hänt trots att vi är helt medvetna om den katastrof klimatförändringarna innebär om vi inte förändrar västvärldens samhällen? Genom att avskriva klimatfrågan som en fråga om att få mer kunskap (människor i Sverige och Norge vet helt uppenbart om vad som händer), vänder hon upp och ned på dominerande förhållningssätt.

Boken blir till ett plågsamt uppvaknande där Norgaard dissekerar in i minsta förträngningsmekanism varför vi i de rika länderna som skapar klimatförändringarna inte har förmågan att göra något åt dem. Det är alltså en studie i hur individer kollektivt distanserar sig från information om klimatet genom sådant som emotionella normer, samtal och uppmärksamhet i kombination med kulturella och ekonomiska strukturer.

Undersökningen tar sin utgångspunkt i ett mindre samhälle i Norge,vintern 2000–2001. Det är en vinter då klimatförändringarna gör tydliga avtryck lokalt genom att snön är försenad och isen på sjön inte fryser till. Norgaard flyttar till denna plats och undersöker hur det är möjligt att samtidigt ha all denna information och inte använda den till att kräva politisk förändring som skulle kunna stoppa klimatförändringarna.

Hon tar in så många olika aspekter av empiri som möjligt. Hon läser lokaltidningarna, följer med till politiska möten, deltar i kommunens sammanträden, åker skidor med befolkningen, deltar på vandringar med vandringsklubben samt gör ett 40-tal intervjuer med olika människor, från de äldre och miljöengagerade till ungdomar som hänger i de centrala delarna av samhället.

Samtidigt undersöker studien de nationella och internationella diskussionerna. Detta år pratar både kungen och statsministern i Norge om klimatförändringar i sina mest tongivande tal till nationen. Riksmedierna diskuterar frågan utförligt och i intervjuerna visar det sig att människorna är helt medvetna om klimatfrågan, dess ursprung och konsekvenser.

Norgaard påpekar att i Norge är det viktigt att framhäva sig som älskare av naturen.

Norgaard påpekar att i Norge är det viktigt att framhäva sig som älskare av naturen. Det finns en stark kultur kopplad till att åka skidor i fjällen eller gå på tur. Illusionen av att vara ett folk som har nära till naturen syns i reklam för statligt ägda varumärken och i hyllningar av skidhjältar. En annan självbild som finns i Norge (och även i Sverige) är bilden som världssamvete. Det är i Norge som fredspriset delas ut och det finns mängder med insamlingsgalor vilka underblåser den välgörenhetspraktik som är så central.

Sammantaget skapar dessa bilder av nationen Norge och norrmän en referensram där klimatfrågan skaver rejält. Norges rikedom är ju faktiskt en orsak till jordens klimatproblematik på samma sätt som Vattenfalls vinster från kolgruvor skapar miljöförstöring. En tredjedel av den norska ekonomin är direkt eller indirekt beroende av klimatförstörande verksamhet, oljeutvinning:

Klimatförändringarna är oroande, inte bara på grund av den sociala och ekologiska kollaps som är förutsedd, men på grund av den uppenbara möjligheten att våra existerande politiska strukturer inte är redo för utmaningen, skriver Norgaard.

Hur fungerar då den socialt organiserade förnekelsen? Norgaard visar hur det på en nationell nivå  att Norge å ena sidan är framstående inom miljöteknik och hållbar utveckling, detta trots beroendet av oljan. Symptomatiskt nog skapar detta en atmosfär där förnekande är möjlig. Å andra sidan framhålls att Norge är ett så litet land så dess utsläpp inte spelar någon roll. Denna paradoxala idé om föregångslandet respektive »en lille land« underbygger också passiviteten i Sverige menar jag
och spelar samma roll här trots våra tio genomsnittliga koldioxidton i utsläpp per person och nästan fyra planeter i resursanvändning.

På en lokal nivå försäkrar samhällsorganisationer såsom Arbeider-partiet och andra att det inte är någon fara eftersom frågan aldrig tas upp på den kommunala agendan. Det anses inte vara en fråga som kan hanteras på de möten som Norgaard deltar vid. I den lokala tidningen berättas det om klimatförändringarna men alltid i kombination med en teknisk lösning. Till exempel blir bilden av snökanoner en försäkran om att hur allvarliga klimatförändringarna än är kan alltid teknik lösa problemet med den frånvarande snön.

Slutligen undersöker Norgaard också den vardagliga förnekelsen. Hon visar hur klimatfrågan är en elefant i rummet som ingen ville prata om även om alla kände till den. De som tvingades att prata om den, lärarna till exempel, gjorde det genom att linda in den i en positiv framtidsberättelse för att den inte skulle bli för jobbig. Här finner Norgaard en apati närvarande i sin ursprungliga grekiska form som betyder oförmåga att erkänna smärta. Vi är helt enkelt alltför dåligt tränade i att uppleva klimatångest så vi förtränger den genom att förskjuta klimatfrågan till framtiden och att det egentligen är andra länder som är skurkarna.

Men, det är kanske i denna vetskap som vi också kan närma oss någon sorts behandlingsform för vårt förnekande, både i samhället och individuellt. Det är 15 år sedan Norgaard besökte byn i Norge, och analysen, som publicerades i bokform 2011 uppmanar oss att ständigt och jämt framhålla sådant som till exempel Vattenfalls kolkraft, våra tio ton koldioxid eller fyra planeter för att sätta ljuset på elefanten i rummet.

Att synliggöra är politiskt. Men den andra delen av behandlingen är ännu mer smärtsam. Den handlar nämligen om att förändra de vardagliga konversationerna. Efter att vi har uppmärksammat elefanten måste vi börja prata om den. Vi måste diskutera klimatförändringarna hela tiden och inkludera frågan i alla handlingar. Annars kommer situationen inte att ändras.

Det är inte enkelt. Det väcker svåra frågor om skuld. Det är jobbigt att påminna sig själv om det i vardagen och att nämna, lite sådär i förbifarten, för sina föräldrar att Thailandsresan kanske inte var en så bra idé för klimatet. Eller att bjuda sonens kompisar på vegetarisk mat ständigt och jämt. Eller att vara den om påpekar att flygresan till konferensen där det skulle pratas om klimatförändringarna kanske inte var en så smart handling. Men det är vad vi måste göra enligt Norgaards analys. För om vi inte gör det så är vi med och upprätthåller det socialt organiserade förnekandet av klimatförändringarna. Om vi inte agerar blir vi passagerare i en bussresa mot avgrunden.

TEXT: MARTIN HULTMAN
Artikeln publicerades i Effekt nr 1, 2016