Kom alldeles nyss hem. Mitt i natten. Men det var tillräckligt omörkt för att jag skulle kunna notera att det har skjutit fart i pallkragarna. Inga kvantitativa revolutioner. Men väl några kvalitativa. Levererande reformism. (En slogan som skulle passa Socialdemokraterna betydligt bättre än deras ”Tillväxt sedan oljeindustrin slog i överväxeln”.) Det som tidigare slokat i pallkragarna står nu givakt som en annan tennsoldat, om än tennsoldater på dekis. Gött!

Men jag blir fundersam. Riktigt fundersam.

Hur har vädret varit tidigare? Soligt. Och varmt.

Har jag varit duktig med att vattna? Ja!

Hur har vädret varit de senaste dagarna? Mulet, lite soligt, men sällan varmt.

Har jag varit duktig med att vattna? Njaeeeeee…

Och nu tycker växtligheten att det är läge att visa upp sig.

Förbryllande. Varför går det inget vidare när allt sköts punkt och pricka, eller i fall hyfsat punkt och pricka – men när man kör med en klackspark och vädret kör med samma klackspark då blir det bra? Förbryllande som sagt. Eller är det så enkelt att a) växtligheten lyder i slutändan sina egna lagar b) odling kräver ett organiskt, pragmatiskt lynne som jag inte förfogar över (Jag Har Ju Gjort Som Det Stod I Receptet Ändå Är Maten Inte God-mentalitet med andra ord)?

Nåväl. Jag förstår om det här inlägget har samma trovärdighet som de schweiziska instituten som garanterar ett balsams mjukgörande effekt – eftersom jag inte kan bevisföra med varken bild eller schweiziska intyg. Ska försöka åtgärda det under morgondagen. Men vi sitter i tajt slutproduktion av kommande Effektnumret, så ta inte särskilt seriöst på min utfästelse. God natt.