vatten

Man vet vad man har...

Sara Jeswani | onsdag 8 december 2010 | 10:45

Att kunna dricka vattnet som rinner ur kranen är en av de lyxer som många i Sverige tar för givet. Därför blir förvåningen och ilskan så mycket större när något händer och kranen plötsligt förvandlas till en smittohärd, som nu senast i Östersund.

Tyvärr är vattenkokandet något vi kan tvingas bli mer vana vid. Vattenburen smitta kommer att bli vanligare i framtiden, även i Sverige, skriver bland andra DN.
– Klimatförändringarna kommer att göra påfrestningarna på dricksvattenförsörjningen större. Just risken för vattenburen smitta är utpekat som ett av de stora problemen i klimatutredningen. Det gör att vi måste jobba hårdare redan i dag för att bibehålla säkerheten, säger Torbjörn Lindberg från Livsmedelsverket.

Frågan är då: tar vi hand om det vatten vi har? En plats där man oroar sig för motsatsen är i Västergötland, där Försvarsmakten vill mångdubbla sina övningsskjutningar i ett område som bland annat sträcker sig över Vättern, en sjö som nära en kvarts miljon människor får sitt dricksvatten från.

Till exempel vill försvaret skjuta med kulspruta på mål placerade i vattnet utanför Hammaren i Brevik, från svenska plan och helikoptrar men också tillsammans med andra länders flygvapen i internationella övningar. 10 000 raketer och 30 000 skott om året vill man fyra av.
De boende i trakten är inte lika positiva som Försvarsmakten och nu har aktionsgruppen Bevara Vättern och Breviksbygden samlat in 1000 namn i protest mot planerna.

Krig är ju inte direkt känt för att vara en ren verksamhet. Försvarsmakten står dock fast vid att övningarna inte innebär någon fara för vattnet i Vättern.
Men blir det inte avfall i vattnet då? frågar en reporter från P4 Skaraborg Folke Borg, chef för miljöprövningsenheten vid Försvarsmakten.
– Jo, visst blir det avfall i vattnet. Men våra verksamheter är prövade och godkända och vi har ingen information om att just det här skulle innebära någon påtaglig påverkan på vattenkvaliteten, svarar Folke Borg.

Var gränsen går för vad som ska räknas för "påtaglig påverkan" vet jag inte. Men redan nu kan man konstatera att Vätternfisken är så giftig att kvinnor som har tänkt sig att någon gång få barn inte bör äta den mer än två, tre gånger om året.

I diskussionen kring resurs- och klimatkriserna talar man ofta om resiliens – motståndskraft, eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar.
Det är till exempel inte särskilt resilient att behöva importera mat och vatten för att man har förgiftat det som finns i närheten. Så varför inte ta det försiktigt med vad som slängs ner i Vättern, om vi nu vill kunna dricka ur den även i framtiden?

Relaterat:
Rusning efter flaskvatten i Östersund.
Ännu mer bakterier i vatten: Legionella i Göteborg.

Ämne:

Vems vatten?

Jonas Fogelqvist | onsdag 20 oktober 2010 | 17:50

Det är egentligen ett under. Du vrider på kranen och ut kommer det rent vatten. Du låter kranen stå öppen. Vattnet fortsätter att rinna.

Det är ett mirakel man i stora delar av världen bör vara lite försiktig med att berätta om. Just det där sista – om hur vi ofta låter vattnet rinna – bör kanske utelämnas helt. Fortfarande saknar en miljard människor rent dricksvatten.

Den globala vattenkonsumtionen har ökat drastiskt de senaste decennierna. Orsaken är ändå inte främst att vi vrider på vattenkranarna för ofta. Bakgrunden är istället att intensivare jordbruk kräver mer bevattning. 70 procent av världens vattenanvändning går åt till jordbruket. I till exempel Indien är andelen 90 procent.

Obalanserna håller på att bli stora. Det privata konsortiet 2030 Water Resources Group (där bl a Coca Cola och Mc Kinsey ingår) räknar med att efterfrågan på vatten kan bli 40 procent större än tillgången om 20 år. Klimatförändringar kan förvärra situationen ytterligare. Hoten mot världens livsmedelsförsörjning är akuta.

Vad händer när det blir brist på vatten? Jo, två saker kan ske. Antingen måste vattnet ransoneras eller så blir vattnet dyrare.

Mycket tyder på att vi står inför det andra alternativet. Konsekvenserna för världens fattiga riskerar att bli förödande.

Situationen är egentligen inte hopplös. Smartare bevattningssystem, övergång till grödor som kräver mindre vatten samt minskat slöseri i områden där vattentillgången är god skulle kunna bidra till hållbara lösningar.

Risken är emellertid stor att frågan kommer att lösas på helt andra sätt. Nyligen rapporterade Newsweek från Blue Lake i Alaska. Sjön är stor och vattnet helt rent. Två amerikanska företag har just skaffat sig rättigheter till att forsla 10 miljarder liter vatten i supertankers från Blue Lake till Mumbai i Indien. Där ska vattnet tappas på flaskor för att sedan säljas i törstiga städer i Mellanöstern.

Affären kan synas rätt okontroversiell. För den lilla staden Sitka vid Blue Lake innebär den jobb och inkomster. För Mellanöstern innebär den vatten. Och nej, Blue Lake riskerar inte att tömmas.

Problemet är bara att det som händer i Alaska inte är unikt. Multinationella företag som Veolia och Suez står redan idag för vattnet till 260 miljoner hushåll världen över, berättar Newsweek. I Kina är det allt oftare privata företag som sköter vattenförsörjningen. I USA väntar man sig en våg av privatiseringar, när gamla rörledningar måste bytas ut till stora kostnader. Ryska entreprenörer vill sälja sibiriskt vatten till Kina, kanadensiska företag sneglar på marknaden i torra sydvästra USA. Överallt är trenden likadan.

Marknadsvänner anser att just detta är lösningen. När vattentillgångarna och vattenförsörjningen privatiseras börjar ägarna att värna sina egendomar. Och först när vattnet blir dyrare upphör konsumenterna att slösa.

Newsweek påpekar dock ett elementärt problem med det resonemanget. Hur mycket vattnet än kostar behöver vi det för att överleva. Vi kan liksom inte gå över till Coca Cola. Mängder av studier har visat att även när vattnet blir mycket dyrare, minskar konsumtionen bara marginellt bland medel- och höginkomsttagare. De enda som verkligen skär ner på konsumtionen i sådana lägen är de fattiga.

Det tycks vara dithän vi är på väg. Vattenkranarna lär fortsätta att stå öppna för oss som har råd. Småbönder och sluminvånare i Syd får se till att spara på dropparna. Det blir kort sagt inte särskilt mycket nytt under solen.

Ämne:

Vårt dagliga vatten

Sara Jeswani | onsdag 24 mars 2010 | 17:08

Över 6 000 personer på öarna i Göteborgs norra skärgård befinner sig utan rinnande vatten sedan tio dagar tillbaka. Många av dem beräknas få fortsätta med tomma kranar i ytterligare två veckor, innan kommunen har hunnit bygga nya vattenrör efter de rör som sprungit läck.

Öborna pratar om ett rent helvete och i Sveriges radio intervjuas förtvivlade barnfamiljer som inte vet hur de ska bära sig åt för att hålla nere berget med smutstvätt och få vattnet som man hämtar i hamnen att räcka till både toalettbesök och -städning för fem personer, för att inte tala om den personliga hygienen. Vissa öbor rapporteras ha tagit sin tillflykt till hotell i Göteborg för att pusta ut och få en dusch.

Det måste verkligen vara fruktansvärt. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur ännu mycket värre det vore om bristen på rent vatten inte bara gällde några öar utan ett mycket större område.
I The Guardian skriver Juliette Jowit om en rapport med skrämmande innehåll. Rapporten Charting Our Water Future, som har gjorts på uppdrag av bland andra Världsbanken och stora privata företag som Coca Cola, kommer fram till att efterfrågan på vatten år 2030 kommer att vara 40 procent högre än den mängd vatten vi idag kan få fram från ”tillgängliga, pålitliga” källor.

Enligt rapporten finns det sätt att minska det här gapet, även om det kräver stora investeringar i ny vatten-infrastruktur.
Men det allra mest iögonfallande med rapporten är att fyra länder ensamma beräknas kommer att stå för 42 procent av denna framtida efterfrågan på vatten: Kina, Brasilien, Indien och Sydafrika.

Som Effektmedarbetaren Jonas Fogelqvist konstaterar på sin läsvärda blogg: Hur vi ska balansera den ökande efterfrågan av resurser i länder som Kina och Indien kommer att bli decenniets stora fråga.
Men klart är att vi nog får fundera över hur vår vattenanvändning ser ut. En del av vattnet som de här länderna tros behöva kommer säkerligen också att gå till sådant som vi här konsumerar. Redan i dag svarar jordbruket för över 70 procent av vattenanvändningen globalt, enligt rapporten. En produktion där det går åt 75 liter vatten för att få fram ett glas öl eller 15 500 liter vatten för ett kilo nötkött kan bara inte vara hållbar.

På något sätt måste vi försöka att dela på det som finns. Det innebär med största sannolikhet att vi inte kan undkomma genom att ta in på hotell i grannkommunen.

Ämne: