Varning för tvångsoptimisten

Tvångsoptimismen personifierad

 

Denne man måste stoppas - genast. Det skriver ekonomisajten E24 nu om Victor Muller.

Frågan är ju hur det är möjligt att denne man överhuvudtaget fått förtroendet att leda Saab, eller något annat företag heller för den delen.

I själva verket är det dock inte alls särskilt konstigt. Victor Muller är nämligen ett perfekt exemplar av världens just nu farligaste personlighetstyp - tvångsoptimisten.

För tvångsoptimisten finns inga gränser för vad som kan genomföras. Det saknas bara några miljarder till, en lite bättre konjunktur, eller lite rimligare politiska regleringar, så kommer hans idéer att blomma ut och visa sig i sin fulla prakt.

Det vore nog så illa om tvångsoptimisten bara återfanns i bilbranschen. Tyvärr är det inte så. Tvångsoptimisten återfinns överallt. Det kan vara kommunalpolitikern som tror att kineserna ska komma och rädda kommunen.

Men det kan också vara Greenpeace-aktivisten som vill skaka fram 154 miljarder euro för att göra Sverige (någorlunda) koldioxidfritt. Vilken tillväxt detta skulle kräva, och vilka utsläpp och orättvisor detta skulle resultera i, det lämnar man åt någon annan att fundera över. (Liksom sannolikheten att det i framtiden ens finns en valuta som heter euro...)

Det som förenar dessa, till synes vitt skilda personerna, är myten om framsteget. I centrum av dessa personers tänkande finns en grandios plan, en stor lösning som leder framåt och uppåt. Några rimliga kalkyler eller någon försiktighetsprincip syns sällan till. Istället är det någon form av dynamiska effekter som ska leda till målet, och dessa kräver ett visionärt sinne för att förstå och uppskatta.

Detta tänkande, som den finlandssvenske filosofen von Wright kallade för vanmaktens optimism, har lett oss fram till de globala problem vi nu står inför.

Är det inte dags att vi släpper det här grabbflabbiga sättet att tänka? Är det inte dags att vi tar försiktighetsprincipen på allvar? Att vi börjar bygga robusta och resilienta samhällen, med en mångfald av lösningar som inte alltid kräver de största statliga investeringarna, eller de mest megalomaniska tillväxtscenarierna för att bli möjliga? 

Kommentarer

Skrivet av Hampus den 22 okt 2011 - 10:36.
Skrivet av Magnus Redin den 22 okt 2011 - 20:31.

Mångfald av investeringar och förändringar och att folk ger 17 i att vara i vägen för varandras lösningar är den bästa nyckel som jag har hittat.

Skrivet av Dan Gmark den 1 dec 2011 - 23:01.

Vad är det som är problematiskt med att investera 154 miljarder euro i svensk energiproduktion fram till år 2050? Vad jag förstår när jag tittar i sammanfattningen av Greenpeacerapporten som du länkar till, så skulle det betyda en ökning av investeringarna i energiproduktion med cirka 600 miljoner euro per år, i förhållande till om man fortsatte med "business as usual".

5,4 miljarder kronor per år skulle inte orsaka någon märkbar ökning av tillväxten eller utsläppen. Det är i samma storleksordning som det årliga anslag som skulle behövas för att rusta upp det svenska järnvägsnätet så att det blev driftsäkert.

Det finns mycket i rapporten från Greenpeace som jag har invändningar emot, men storleken på investeringarna i energiproduktion kan jag inte se som ett problem.

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...