Detta är en gästbloggpost av Effekts medarbetare Robert Halvarsson.

För rätt så många år sedan satt jag fastklistrad framför min Amiga och dataspelet ”Sim City” där uppdraget är att skapa en fungerande stad. Där fick jag kanske för första gången någon sorts insikt om kolkraftens förbannelse. De kolkraftverk som man kunde bygga i spelet för att förse stadens invånare med el var förhållandevis billiga, men skitade ner fruktansvärt mycket. Mina spelomgångar slutade därför ofta med att jag skapade enorma vindkraftsparker. Att skapa en stad utan fossila bränslen visade sig ytterst svårt.

Just dessa svårigheter känner jag igen när jag står öga mot öga med Red Redemptions dataspel ”Fate of the World”. Det är precis som Sim City ett försök att skapa en verklighetstrogen simulator. Skillnaden är att ”Fate of the World” har hela världen som spelfält och är uppdaterad med den senaste vetenskapen. Klimatförändringar står i fokus, samt globala resursbrister i form av peak oil, peak coal och peak gas. Hela greppet är väldigt ambitiöst, och faktiskt, spelbart.

Här handlar det om att påverka regioner genom att verka för en rad förändringar inom olika samhällsområden. Istället för BNP lägger speltillverkarna tyngdpunkt på HDI (Human Development Index). Och allt mellan tobinskatt, arbetsdelning, buisness as usual och undantagstillstånd finns som alternativ. Du kan vara allt mellan himmel och jord, humanitär hjälte eller överjävlig despot. Lik förbannat är det ett näst intill omöjligt uppdrag. Jag ser med skräck och fascination på hur skärmen i graf efter graf målar upp ett scenario med tre, fyra graders temperaturökningar till 2100 och med det, löften om kaos – samtidigt som krig bryter ut i Mellanöstern.

De teknikfixar som står till buds har dessutom karaktären av tveäggade svärd. Skribenten Nik Davidson illustrerar detta i en bloggpost om spelet: ”I was excited to spread 4th-gen nuclear power plant technology to the world, then found myself wishing I hadn’t, as rebels in northern Africa got their hands on weapons-grade nuclear material.” Simuleringen gav hans tekniktro en knäck.

Det finns dock en del brister i spelet. Efter ett tag kan makroplaneringen te sig lite väl monoton och enahanda. Du befinner dig också i egenskap av president på motsatt sida de människor som visar sitt missnöje i demonstrationer och kravaller, och tvingas enligt spelets logik till investeringar i polisiära åtgärder. Spelet är på så vis fastlåst i ett förhållningssätt som är något problematiskt. Trots detta är det med stor fascination jag tar del av denna spelvärld, och hoppas att Red Redemption lyckas inspirera fler speltillverkare att inkludera klimat- och resursfrågor i sina skapelser. För potentialen att nå ut till andra människor än de som söker upp tidsskrifter som Effekt är minst sagt betydande. Det kan också förhoppningsvis bidra till en insikt om vikten av förändring, som tränger ut ur spelets värld till den verklighet som vi alla befinner oss i.

Så testa Fate of the world, men ännu hellre, sprid det vidare till alla datornördar du känner.

Robert Halvarsson