Jag såg nyligen Avatar, världens hittills dyraste spelfilm, med den enda förväntningen att få se ohyggligt mycket pengar brännas på häftiga effekter och ett tunnt manus. Jag hade inte kunnat ana att jag på köpet skulle få en pedagogisk och känslosamt drabbande lektion om vad som försatt världen (vår alltså) i klimatkris.

Avatar utspelar sig i framtiden. På den främmande planeten Pandora pågår en storskalig, mänsklig expedition för att utvinna mineralet Unobtanium, som olyckligtvis råkar finnas i marken under ursprungsfolket Na’vis boplats. Inom den mänskliga expeditionen pågår en maktkamp mellan humanistiska antropologer och testosteronstinna soldater om hur man ska gå till väga för att flytta Na’vi-folket. Genom inkännande diplomati eller det mer ekonomiska alternativet: rå vapenkraft?

Som ni kanske redan har förstått är filmen en övertydlig kommentar till Irakkriget (om inte – byt ut unobtanium mot olja och bilden klarnar). Men också – och som det betydligt mer intressant och unik – en knivskarp kritik av den rådande samhällsordningen. Man kan till och med gå längre och kalla filmen för ett slag riktat mot vår moderna civilisations grundvalar: vinstprincipen och utvecklingstanken.

Med spelfilmens enkla men effektiva medel visar Avatar hur krav på ständig och ökande vinst skapar en både inhuman och naturfientlig mentalitet, en maskin som inte går att stoppa. Det fina med filmen är att den också gestaltar att denna rovdriftsmentalitet inte är en mänsklig natur utan ett val som görs om och om igen. Därmed går det också att välja annorlunda, som vissa människor i Avatar väljer att göra.

Du har säkert snobbvänner som tycker att Avatar är en smetig Hollywoodsaga för popcornsknarkande tonåringar. Strunta i dem. Boka en biljett omedelbart.