Jag såg nyligen Avatar, världens hittills dyraste spelfilm, med den enda förväntningen att få se ohyggligt mycket pengar brännas på häftiga effekter och ett tunnt manus. Jag hade inte kunnat ana att jag på köpet skulle få en pedagogisk och känslosamt drabbande lektion om vad som försatt världen (vår alltså) i klimatkris.
Avatar utspelar sig i framtiden. På den främmande planeten Pandora pågår en storskalig, mänsklig expedition för att utvinna mineralet Unobtanium, som olyckligtvis råkar finnas i marken under ursprungsfolket Na’vis boplats. Inom den mänskliga expeditionen pågår en maktkamp mellan humanistiska antropologer och testosteronstinna soldater om hur man ska gå till väga för att flytta Na’vi-folket. Genom inkännande diplomati eller det mer ekonomiska alternativet: rå vapenkraft?
Som ni kanske redan har förstått är filmen en övertydlig kommentar till Irakkriget (om inte – byt ut unobtanium mot olja och bilden klarnar). Men också – och som det betydligt mer intressant och unik – en knivskarp kritik av den rådande samhällsordningen. Man kan till och med gå längre och kalla filmen för ett slag riktat mot vår moderna civilisations grundvalar: vinstprincipen och utvecklingstanken.
Med spelfilmens enkla men effektiva medel visar Avatar hur krav på ständig och ökande vinst skapar en både inhuman och naturfientlig mentalitet, en maskin som inte går att stoppa. Det fina med filmen är att den också gestaltar att denna rovdriftsmentalitet inte är en mänsklig natur utan ett val som görs om och om igen. Därmed går det också att välja annorlunda, som vissa människor i Avatar väljer att göra.
Du har säkert snobbvänner som tycker att Avatar är en smetig Hollywoodsaga för popcornsknarkande tonåringar. Strunta i dem. Boka en biljett omedelbart.
Robert Halvarsson • 13 januari 2010 kl. 20:30
Håller med dig. Avatar är helt klart sevärd. På Bio gör en film i denna kaliber sig bäst, ska understrykas.
Gabriella • 14 januari 2010 kl. 11:59
Jag var helt övertygad om att Avatar var science fiction med övervåld, som vanligt. Efter den här recensionen vill jag gå och köpa en biljett nu!
Joakim • 18 januari 2010 kl. 16:55
Visst innehåller den våld, men mer långa stunder av stillhet, skönhet och vördnad. Skall definitivt ses på bio.
En annan ”klimatfilm” som jag ser fram emot är The Road (Vägen), en mer post-apokalyptisk variant. Kanske något att recensera, Jesper?
webadmin • 18 januari 2010 kl. 18:25
Joakim! Om du inte läst vårt senaste pappersmagasin (http://www.effektmagasin.se/effekt-nr-2-2009) så gör det – där skriver Anna Ringberg kort och bra om Vägen. Men visst, jag kommer säkert inte att kunna låta bli att skriva om den här…
Simon R • 20 januari 2010 kl. 12:46
Filmen Avatar har en tydlig koppling till regnskogsskövlingen. Na’vi folket är ursprungsbefolkningen som lever i och av regnskogen. De har sin speciella naturreligion och de förstår att hela jorden och ekosystemet kan liknas vid en varelse som man måste ta hand om. Kopplingen blir väldigt tydligt när en person i besättningen säger någonting i stil med ”Men vi har ju försökt ge dem utbildning, elektricitet och bilvägar, men de tackar nej. De vill bara ha sin lera och sina träd”. Vissa personer inser att Na’vis kultur och religion har något speciellt att förmedla: att hela planeten är en helhet i ett stort sammankopplat nervsystem. De försöker få de andra att se verkligheten, men de bara skrattar och säger att det är de som borde inse verkligheten.
När de invaderar Na’vi-folkets hem med tårgas och bomber så jämför de dem med apor för att inte få medkänsla. ”Negativa rubriker i tidningarna gör inte aktieägarna glada, men något som svider mer än negativ publicitet är en dålig kvartalsrapport”
Pella • 5 februari 2010 kl. 09:57
Om man vill gräva i det som Simon skriver kan man läsa boken ”Animate Earth” av Stephan Harding från Schumacher college. Den handlar om hur vår syn på naturen (upplysningens, industrialismens) leder oss till att döda jorden. Och om hur boten stavas återkoppling till Gaia. Det kanske låter flummigt, men det är det inte. Jag har kommit att tro att inget mindre än så hjälper. Rekommenderas.
AnnaLena Andrews • 23 februari 2010 kl. 18:05
Jag håller helt med dig Jesper – detta är en fantastisk film. Vacker, sorglig, spännande och skrämmande på samma gång. Luta er tillbaka i biofåtöljen och låt er svepas med!
Nog tänker man på de astronomiska belopp som Avatar kostat. Men sedan tänkar man på de enorma mängder människor som filmen når. Inte minst alla barn och ungdomar som vallfärdar till biograferna för att se den här filmen, och som inte är ett spår intresserade av samhällsfrågor i vanliga fall. Hoppas alla lärare går och ser den och för ut diskussionen på skolorna.
Alfi • 20 november 2011 kl. 15:01
Hej, jag tycker mer att filmen visar hur indianerna blev bortkörda av amerikanerna än kriget i irak. fast alla har vl olika åsikter…