Reportage från Effekt nummer 3/2012. Numret finns att köpa här.

I januari i år kom Saci Lloyds ungdomsbok Mitt klimatkatastrofala liv ut på svenska. Boken handlar om hur Storbritannien år 2015, efter en svår storm, blir det första landet som inför koldioxidransonering. I huvudpersonen Lauras familj blir det kämpigt. Mamma blir new-age-frälst och pappa startar grisfarm i trädgården. Familjemedlemmarnas duschtid inskränks till fem minuter var och storasyster vägrar ge upp sina flygresor till Ibiza. Boken har blivit väl mottagen. Den har nominerats till priser, en fortsättning har getts ut och Johnny Depp har försökt köpa filmrättigheterna. Men hittills är den ganska ensam i sin genre.

– ”Det här är det ju ingen som har skrivit om!” tänkte vi när vi fick manuset, säger förläggaren Karin Lemon på BonnierCarlsen.

Omställning, minskade tillgångar och energikris borde vara teman som är perfekt dramatiskt lämpade för populärkultur. Ändå syns de nästan aldrig. Eller gör de det? De största filmerna under sommaren 2012 var The Dark Knight Rises och Prometheus, och Spindelmannen som gjorts i ännu en remake. Bland böckerna är dystopiska Hungerspelen en av bästsäljarna. Har de något med saken att göra? Jag ringer runt till svenska filmproducenter, förläggare och kulturvetare för att fråga.

Tove Leffler är chefredaktör för bokbranschens tidning Svensk Bokhandel. Hon håller med om att böcker och filmer om resurs- och miljökrisen är färre än man kanske kunnat vänta sig. Men temat är svårt att skriva om.

– Det måste vara ett bra narrativt flöde för att en historia ska funka. Miljöfrågor är inte så sexigt. Miljöförstörelsen har ett så utdraget skeende och det blir ett deprimerande slut.

Samma tanke återkommer hos nästan alla jag pratar med. Klimatfrågan är en dramaturgisk utmaning. Det är långt mellan orsak och verkan, både i tid och i rum. Negativa val, som att ta en biltur, har inga omedelbara effekter. Och händelseutvecklingen har ingen tydlig början, ingen peak och inget självklart slut.

– Hur ska berättelserna sluta – med att någon blir Batman och får det att vända, eller att allt går åt helvete? frågar sig Tove Leffler.

De klimathistorier som redan finns har oftast en och samma form: katastrofberättelsen. Här har jorden frusit till is, översvämmats eller förvandlats till en gigantisk sophög. Men då är omställningen redan förbi. Berättelsen handlar inte om problemen vi har i dag, utan om det som kommer efter dem. Jerry Määttä är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och forskar på just katastroffilmer. De flesta filmerna i genren tar upp andra ämnen än klimatet, berättar han.

– Det är svårt att få finansiering för klimatfilmer. De är kontroversiella. Därför handlar film oftare om det som kommer efteråt: Hur ska vi bygga upp ett nytt samhälle?

Om man gör film om klimatet får man använda sig av samma trick som Rachel Carson i Tyst vår, menar Jerry Määttä. I bokens inledning föreställer Carson sig att alla fåglar dött och att alla vattendrag har förgiftats, på samma gång. Då uppnås en dramaturgisk effekt. Men det angreppssättet innebär i stället andra problem.

– Man snabbar upp så mycket att det blir orealistiskt, men då blir det också svårt att ta till sig.

Klimatpopulärkulturens magnum opus är katastroffilmen The Day After Tomorrow. Även här används överdrifter för att göra berättelsen möjlig: Filmen bygger på att norra halvklotets temperatur faller med mer än hundra grader på två dagar.

Men för att en berättelse ska fungera räcker det inte med att lösa narrationsproblemet. Det måste också finnas en mer eller mindre konkret fiende. Renodlat politiska konflikter om Kalla kriget eller Kriget mot terrorismen har klart utpekade antagonister.

I omställningsfilmerna är det inte lika lätt. Här är fienden vi själva. Vi är både Hjälten och Skurken på samma gång. Greg Garrard är ekokritiker och verksam vid engelska Bath Spa University. I The Day After Tomorrow är problemet med en utpekad antagonist fixat genom att vicepresidenten får vara ond, berättar han. Men den lösningen är inte idealisk.

– Filmen undviker faktumet att republikanerna i verkligheten har massor med sympatisörer som håller med den fiktiva vicepresidenten. Bakom honom finns en väljarkår av förnekare.

Utan fungerande historia, ingen berättelse. Det låter logiskt. Men ju fler människor jag pratar med, ju större växer sig ett annat problem som en mörk skugga i bakgrunden. Det handlar om politik. Omställnings- och resursfilmer är kontroversiella. Finansieringsfrågan är svår, och lobbyismen stark. Greg Garrard berättar om BBC:s klimatsatsning, med dokumentärer och drama, som lades på hyllan 2007. Då hade kritiker börjat klaga på att det statliga tv-bolaget inte var opartiska i frågan.

– I kölvattnet av kritiken mot BBC:s partiska rapportering av Irakkriget lade man också ner klimatsatsningen, säger Greg Garrard. Tidigare var inställningen att klimatförändringarna är vetenskapligt bevisade, och därför passar för sändning till allmänheten. Men när de började uppfattas som politiska, särskilt partipolitiska, stoppades de.

En nordisk klimatfilm är trots allt på gång. Det är Nordisk Films Skytten som kommer ut nästa vår och som handlar om hur den danska regeringen under stora protester bestämmer sig för börjar borra efter olja på Grönland. Filmen tar upp ett politiskt ämne, menar Åke Sandgren, som är filmens producent. Kan Danmark avstå från välfärdsstaten, lyder den underliggande frågan, för att rädda miljön och kommande generationer? Men att diskutera sådana teman är inte alltid enkelt.

– Politiska filmer gavs ofta ut förr, men den typen av självrannsakan är inte lika vanlig längre, säger Åke Sandgren. Politisk film är en balansgång. Det är mycket svårt.

Kanske är det lättare att gestalta resurskris i en bok än på en tv-skärm. Det största skälet till att BonnierCarlsen gav ut Mitt klimatkatastrofala liv var att berättelsen var bra, berättar Karin Lemon. Men temat låg också väl i tiden. Ändå kan hon förstå att omställningsfrågan är svår att ta sig an. Osäkerheten och okunskapen skapar tveksamhet. Och boken om omställningen i Storbritannien har mötts av kritik från svenska klimatförnekare.

– En massa arga gubbar har gnällt på sina bloggar. Och många har sagt att det är orealistiskt att världen skulle se ut så här redan 2015, de har klagat på att boken är överdriven och besserwisseraktig.

Känslan av att det politiska klimatet i allmänhet påverkar vilka böcker och filmer som ges ut delas också av Tove Leffler-.

– På nittiotalet hade vi Refused och Straight Edge, säger hon, men på 2000-talet har vi Paris Hilton och dokusåpor. Det syns också i politiska böcker, som mest handlar om individens position i klassen – Alakoski, Lindeborg, Kauppi, Khemiri. Det är identitetspolitik, vi lever i en individualistisk tid. Men miljökatastrof, det är en kollektiv berättelse.

Men det är inte bara den politiska osäkerheten som skrämmer oss från att skapa omställningskultur. Vi skyggar också för frågan i sig. Den är skrämmande och ohanterlig. Jerry Määttä menar att vi, på film och i böcker, föredrar att diskutera klimatkrisen genom allegorier. Vårt krismedvetande manifesteras i den nuvarande trenden med zombiefilmer, säger han – eftersom vi vet att filmerna inte är på riktigt vågar vi genom dem diskutera det som händer. Zombiefilmer tar ju upp frågor om just resurser och plötsliga förändringar.

– Om vi vill placera vår rädsla i något konkret är zombies det mest konkreta man kan få. Det handlar ju om ruttet kött som kommer och vill bitas och äta.

Motståndet från finansiärer och stora kulturproducenter innebär också att böcker med resursbristtema är vanligast i sci-fi och fantasy, som ligger utanför mainstreamfåran. Men det fantasifulla temat måste inte innebära att berättelsen är mindre värdefull som samhällskommentar. Dominic Hinde är doktorand i miljöretorik vid universiteten i Edinburgh och Uppsala. Välskrivna romaner eller filmer kan vara mer effektiva för att inspirera folk till handling än en vetenskaplig rapport, tror han.

– Jag tror att man kan dra paralleller med religiöst beteende. De berättelser som vi skapar om vår egen existens och den värld vi lever i förser oss med en referensram, på samma sätt som Bibeln eller Koranen är ett sätt att förstå var man passar in i världsbilden.

Samtidigt kan de orealistiska filmerna illustrera vår önskan om en enkel lösning.

– Den senaste tiden har det kommit en massa filmer med superhjältar. Tanken att vi kan räddas av en annan person, helst en supermänniska, är avslöjande vad gäller vårt självförtroende inför stora samhällsproblem.

Vad ska hända med omställningskulturen? Kommer den att etablera sig som en egen genre? Dominic Hinde har noterat att filmer och konstverk som inte direkt handlar om miljöfrågor har börjat lägga till dem som en del av något större – till exempel filmen Another Earth från 2011, där en kvinna i kris vägleds av en tvillingplanet till jorden som dyker upp på himlavalvet, en planet som samtidigt visar potentialen att lösa den globala resurs- och klimatkrisen.

– Strukturella samhällsproblem är inte så roliga att skriva filmer om. Det är mycket lättare att ha en skurk som på ett djupt omoraliskt sätt tar olja från fattiga afrikaner som sedan kan dödas av berättelsens hjälte. Jag har faktiskt sett en film som behandlar det här problemet. I Heart Huckabees, där Mark Wahlberg står upp vid middagsbordet och skriker ”You are the destroyer” åt en amerikansk förortspappa.

I Heart Huckabees har inte miljön som ett centralt tema, utan är mer en nödvändig del av huvudpersonernas existensiella frågeställningar.

Kanske är det dumt att hoppas att en enda bok eller film ska öppna våra ögon. Greg Garrard minns hur han skrev en positiv förhandsrecension av Ian McEwans Hetta, för att sedan upptäcka att boken inte alls levde upp till hans förväntningar. I efterhand skämdes han över att ha trott att den skulle bli en vändpunkt.

– Men vi har en idé om en mirakelmedicin. Vi hoppas på en bok som ska ge oss det slutgiltiga svaret.

Den som väntar på omställningsfiktionens Tyst vår får kanske vänta länge än. Men ju mer resursproblemen ökar omkring oss, ju mer kan man uppfatta en ny klangbotten i populärlitteraturen, i superhjältefilmerna och i bakgrunden till vilka tv-serier eller böcker som helst. Temat är subtilt. Men det finns där.

Matilda Welin