Det är en blandad skara människor som en söndagsmorgon i oktober samlas på resecentrum i Lindesberg, fyra mil norr om Örebro. Nationaliteterna är många. Åldern på dem som är här varierar också. Några känner varandra sedan innan och hälsar. Men de flesta tittar blygt på dagens okända reskamrater. En liten flicka är den som bryter isen genom att glatt dela ut chips till alla.

Samtalen är i full gång när bussen rullar i väg till Järleåns naturreservat. Det är naturvårdsorganisationen Hopajola som arrangerar dagens guidning i samarbete med länsstyrelsen och Naturskyddsföreningen i Lindesberg. Tanken är att nyanlända ska få lära känna den svenska naturen och samtidigt träffa svenskar. Och omvänt förstås, att svenskarna ska få möjlighet att träffa dem som kommit hit från andra länder i världen och som nu av olika anledningar också har fått Sverige som sitt hem.

Naturguiderna för dagen, som leder gruppen genom reservatet, jobbar på Örebro kommun. Under vandringen svarar de på frågor och berättar om vad det är vi ser runt omkring oss.

– Jag pratar arabiska, syrianska och svenska, säger Antonios Hanna. Och min kollega Adil Sadiku pratar albanska, engelska och svenska. Så för det mesta kan vi göra oss förstådda.

– Ibland har vi folk med som pratar andra språk, fyller Adil Sadiku i. Men vi har också med oss bilder på olika djur och växter, där namnen finns uppskrivna på 14 språk.

Ungefär tre gånger i veckan är de ute i något av kommunens naturreservat. Det kan vara med SFI­-klasser, med ensamkommande flyktingbarn, med grupper av asylsökande, eller så kan det vara mer allmänna turer med exempelvis förskoleklasser. Guidningarna genomför de oavsett temperatur, sol, regn eller snö.

– Antonios brukar säga att det är viktigt att integrera sig vad gäller vädret också, berättar Adil Sadiku och skrattar.

Adil Sadiku kom till Sverige från Kosovo för tre år sedan. Där var han ingenjör. Men när han pluggade svenska på SFI ihop med Antonios Hanna, en agronom från Syrien, fick de båda frågan om de gillade naturen. De sa ja, och det ledde till slut fram till att de fick ett jobberbjudande och att de därefter under sex månader kunde utbilda sig till naturguider.

– Vi har sedan dess, under 1,5 år, guidat folk från kanske 100 olika länder. Vi har hittills gjort runt 250 guidningar i den svenska naturen med närmare 2 500 deltagare, säger Adil Sadiku.

De allra vanligaste frågorna som ställs, berättar han, handlar om vad som är farligt.

– Många av de som kommer till Sverige har ju ingen aning om vad som finns i naturen här. Jag mötte en som bott nära ett naturreservat under många år, som hade sett röda orienteringsfärger på träden och som trodde det var varningsmarkeringar och som därför inte vågade gå där. En annan gång var jag ute med en grupp på 20 personer, och alla började plötsligt springa åt olika håll. De hade sett en snok.

 

Antonios Hanna jobbade som jordbruksguide i Syrien där han hjälpte andra bönder i sitt arbete, framför allt med bomulls- och veteodlingar. Men kriget kom, och nu hjälper han nyanlända i Sverige att förstå vad sådant som allemansrätten betyder.

– Det roligaste med jobbet? Det är att träffa alla de här nyanlända människorna som kommer från olika länder, från olika kulturer och som alla har olika bakgrunder att berätta om, säger Antonios Hanna.

I bussen på väg hem delar han och Adil Sadiku ut upptryckta faktablad på svenska och arabiska om vilka regler som gäller i den svenska naturen. De uppmanar alla att sprida denna information vidare till sina familjer, vänner och grannar.

– Kom ihåg att det finns mycket i naturen man får göra, men man får inte störa eller förstöra, säger Adil Sadiku.

När bussen är tillbaka i Lindesberg är dagens program slut. Men nästan alla stannar kvar en stund till och fortsätter prata.

apa-5-av-1_____

Denna artikel finns med i senaste numret av klimatmagasinet Effekt. För att inte missa nästa nummer kan en prenumeration lätt ordnas här.