vänsterpartiet

Vem vågar tala allvar?

 

Nyligen lade vänsterpartiet ut en enkät på nätet. I den berättar de fyra partiledarkandidaterna vilka politiska frågor som de tycker är viktigast idag. Lite senare läste jag en artikel i Financial Times. Först då förstod jag den ganska trista innebörden av vänsterkandidaternas svar

Och det handlade inte om att de visade brist på ekonomiskt ansvarstagande.

Det var den brittiske författaren och journalisten Simon Kuper som tog temperaturen på klimatdebatten. Tempen är låg. Något har hänt de senaste åren.

Simon Kuper menar att intresset för klimatet minskade när den ekonomiska krisen slog till år 2008. Hans cyniska slutsats är att västvärlden nu har vant sig vid tanken på global uppvärmning. I de rika länderna tror vi oss ha råd till anpassning. Bara vi kan få fart på tillväxten igen. Läget är annorlunda i Syd. Men:

If Bangladesh floods or Nigeria dries up, they probably won’t cope well. But then our mental health in the west is built on not worrying too much about what happens to Bangladeshis or Nigerians.

 

Nu är det ju inte så säkert att västländerna klarar att anpassa sig särskilt väl. USA och Australien genomlider redan svåra torkperioder. Förr eller senare drabbas USA av nya Katrinas. Sydeuropa är på väg mot ett nordafrikanskt klimat. Och framförallt: i en globaliserad ekonomi kommer klimatkatastrofer i Asien, Afrika och Latinamerika att påverka även oss.

Ändå har Simon Kuper förstås en poäng. Vi här i väst tror inte riktigt att vi kommer att drabbas så hårt. Och i den mån vi oroar oss, litar vi på att politiken och tekniken ska lösa problemen – till sist. Det finns så mycket annat att bekymra sig för.

Lyssna till exempel på vad (v)-kandidaterna tycker är den viktigaste politiska frågan, när de får frågan på partiets hemsida.

Hans Linde: Rätten till fasta jobb med lön man kan leva på.
Jonas Sjöstedt: Arbetslösheten och den ekonomiska krisen.
Ulla Andersson: Vi måste göra samhällsnyttiga och nödvändiga investeringar som ger jobb.
Rossana Dinamarca: Brinner för rättvisa och jämlikhet.

Jag är lite orättvis nu. I andra sammanhang har Jonas Sjöstedt poängterat klimatfrågorna. Ulla Andersson tar upp gröna investeringar, när hon preciserar sig. Men ändå: Bilden av att klimatet är något man engagerar sig för ”vid sidan av” blir plågsamt tydlig. Det är andra samhällsproblem som står i fokus.

Och då är det ändå vänsterpartiet som, tillsammans med miljöpartiet, har varit tydligast i riksdagen med att de svenska klimatmålen måste skärpas.

Frågan är om det är något man säger i högtidliga sammanhang, för att man måste? Det är tyvärr svårt att komma ifrån den känslan.

Klimatforskningens resultat är tydliga. Om vi ska hejda farlig global uppvärmning krävs det en snabb omställning. Fossila bränslen står för 85 procent av världens energiförsörjning. Större delen av dessa måste fasas ut på 20 år. Det är troligen den största utmaningen mänskligheten någonsin stått för. Omställningen är genomförbar, men kräver total mobilisering. Det kommer inte att räcka med några snabbtåg och ett antal vindkraftsparker. Det kommer att kräva att klimatfrågan ställs i centrum.

Av dessa grundläggande fakta syns ungefär ingenting i svensk politik just nu. Det vore klädsamt om de som åtminstone SÄGER att de litar till klimatvetenskapen, börjar ta utmaningen på allvar. Det skulle inte kräva att man lägger alla andra frågor åt sidan. Långt därifrån. Men det skulle kräva en grundläggande insikt: i det fall vi låter klimatförändringarna skena, spelar det ingen större roll om vi för några år räddar välfärden och jobben.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • Florsocker: De utsläpp planeten själv genererar (t.ex....