Det är alltid lite jobbigt att känna sig som den som förstör partyt.
Men när jag går för att lyssna på de som nu startar projektet Saving Mount Everest 2011, så är det den rollen jag hamnar i.
Projektet i sig är lovvärt: Slarviga klättrare från hela världen har i åratal lämnat skräp efter sig på Mount Everests sluttningar. I takt med att klättrarna blir allt fler växer problemet, särskilt eftersom den lokala sophanteringen är i stort sett obefintlig. Därför har nu klättrare från Sverige och andra länder, lokalbefolkning, den nepalesiska regeringen och diverse sponsorer gått ihop och finansierat ett projekt för att förändra detta. Minst åtta ton skräp ska fraktas ned från berget. Såväl bergsklättrare som lokalbefolkningen ska utbildas i att inget avfall kan lämnas kvar i naturen. Och målet är också att hjälpa till att bygga upp en fungerande sophantering i bergen.
Alla på plats lyser av kärlek till Mount Everest. Men det är något som skaver trots allt prat om hur viktigt – och hotat – berget är, först och främst av skräpet men också av klimatförändringarna. Så jag ställer min fråga: Är det inte ett problem i sammanhanget att i stort sett alla klättrare kommer till Nepal med flyg, och därmed faktiskt bidrar till glaciärernas avsmältning? Kan det finnas en punkt där det vore bättre för berget om de inte kommer?
Först blir det tyst. Sedan kommer några förlägna skratt. För det där… det är ju en helt annan fråga. Inte det vi skulle prata om nu.
Goodwill-ambassadören David Breashears, filmare som har varit på berget många gånger och också intresserar sig för just klimatfrågan, mumlar att flyget är ju svårt att säga något om – men när klättrarna väl är på plats, då är deras CO2-fotavtryck faktiskt i det närmaste negativt.
Svaret känns minst sagt otillfredsställande, så efter presskonferensen fortsätter jag mitt frågande. Mr Lok Bahadur Khatri från Nepals turistministerium svarar med ett överseende leende att det där är två helt olika problem. När jag senare förstår att ministeriet inte bara har hand om turismen utan också om ”civil aviation” inser jag att något annat svar knappast hade varit att vänta.
I ett sista försök går jag fram till Renata Chlumska, Sveriges första kvinna på Mount Everests topp, som tidigare har talat om hur resan dit förändrade hennes liv och fick henne att inse hur skört allt är. Att det handlar om respekt för lokalbefolkningen att städa upp efter sig.
Jag frågar om flygresorna inte bidrar till att förstöra bergets ekosystem.
Hon tittar allvarligt på mig och säger att det där, det är en väldigt, väldigt svår fråga. Sedan tar hon sats och konstaterar att detta handlar ju inte bara om klättrarnas flygresor. För tänk på alla de som åker på helgresor till New York och en vecka till Thailand!
Jag pressar henne. Om du vet att din flygresa till Nepal bidrar till att förstöra glaciärerna på Mount Everest, skulle det kunna leda till att du låter bli att åka dit?
– Om jag visste att det skulle rädda världen. Men då gäller det ju inte bara resor till Nepal utan alla resor. För det finns ju alltid andra som flyger. Och alla kan ju inte ta cykeln som Göran Kropp, säger hon.
Jag ger upp och går hem. Att människor som tillhör den rika delen av världens befolkning skulle behöva kompromissa tycks inte finnas på kartan, ens för de som säger sig värna naturen och människorna någon annanstans på planeten. Vår rätt att se med våra egna ögon är – fortfarande – inte det minsta förhandlingsbar.
Per E • 2 februari 2011 kl. 15:50
Om det handlat om att utveckla sophanteringen i Nepal hade man val kunnat ta projektet pa allvar, men 8000 kilo sopor pa en bergvagg? Med en sa stor organisation for att hamta ner lite sopor ar det sakert bara ren marknadsforing for okad Nepal-turism. Nagra sponsorer later sig luras, nagra bergsbestigare far resorna betalda och ytterligare nagra turister lockas till Nepal.
Det var bra gjort av Sara J att stalla fragorna. Forhoppningsvis tar de ansvariga sig samman och avslutar projektet.
Anders • 2 februari 2011 kl. 22:51
Modigt, imponerande och inspirerande!
I min egen naivitet hoppas jag att du lyckades påverka någon lite. Vet dock inte om jag själv skulle våga säga något liknande i ett sådant sammanhang.
Jonas Hansson • 2 februari 2011 kl. 23:30
Avoiding Politics: How Americans Produce Apathy in Everyday Life
– Nina Eliasoph
http://www2.metrotimes.com/arts/review.asp?rid=23597
Gäst • 3 februari 2011 kl. 10:11
Här finns en bra artikel från ”forum för hållbar utveckling” som rör ämnet etik och handlande:
http://www.cajomaconsulting.se/Etik.pdf
ex.
Per E • 4 februari 2011 kl. 07:04
Det ar vanligt att inte leva som man lar och hellre lata sig bedomas efter sina deklarationer an sina handlingar. Det ar manskligt men inte hedervart. Det ar ju fortfarande sa 2011 att om alla manniskor pa jorden levde som de mest namnkunniga foresprakarna for en god och uthallig miljo i Sverige skulle inte tre jordklot racka mer an forsta kvartalet vilket inte ar hallbart med dagens teknik. Edris ”avskitstovlisering” tog aldrig fart.
Sara Jeswani • 3 februari 2011 kl. 11:10
Tack Per och Anders för pepp, och tack för intressanta länkar! I det här fallet var det mest min förvirring över hur inkonsekvent hela tillställningen kändes som talade. Jag är medveten om att moraliska pekpinnar inte fungerar något vidare för att få människor att ändra beteende, man måste nog diskutera orsakerna till att så många faktiskt väljer att flyga trots att informationen finns. Och då hamnar man dels i politiska åtgärder, men också i större frågor kring vilka värderingar som faktiskt styr vårt samhälle och oss själva. Och det är lite svårt att hinna komma in på under en presskonferens 🙂
Gäst • 10 februari 2011 kl. 12:32
Så länge vi individualiserar klimatfrågan dvs ständigt fokuserar på enskilda personer och deras ”val” så blir det väldigt svårt för att inte säga omöjligt att få till stånd en varaktig förändring. Svaret måste som du antyder bli politiskt – makthavarna är de som har ansvar för att förändra, och gör de inte det åt det håll dit vi vill ha utvecklingen så ska vi ställa dem till svars för det och välja andra som gör det bättre. Vi får den politik vi förtjänar. Därmed inte sagt att individuella val är oviktiga, men man ska inte tro att man bidrar till att stävja klimathotet genom att själv t ex avstå alla flygresor och sen inte arbeta på politisk nivå för att åstadkomma förändring.
Olof B • 10 februari 2011 kl. 19:05
Bra rutet, Sara! Jag tillhör dem som tror att individuella val också har betydelse. Försöker hålla principen att inte använda flyg över huvud taget inom nordeuropa (norr om Alperna), och även ta tåg söder därom om det innebär ett dygns resa eller mindre. I Sverige har jag skaffat mig årskort på SJ, för att förebygga ”bilmissbruk”, i stan cyklar jag i ur o skur (men inte när jag har feber). Tyvärr ger min inställning ofta omgivningen dåligt samvete, och jag borde förstå att det sätt jag tänker endast är förunnat en person med bra inkomst (vilket jag som läkare har). Men jag menar fortfarande att man kan tänka ”av var och en efter förmåga”. Tyvärr har vi inte någon politik som underlättar detta. Årskortet på SJ blir allt dyrare och mer begränsat i takt med avregleringar och ändrade avtal (till o från Jönköping finns endast ett tåg dagligen som körs av SJ numera t ex, före 12 dec 2010 var nästan alla SJ-tåg). Vi behöver fungerande tåg och järnvägssystem, inte fler tågoperatörer. Samordning, helst borde väl Europa kunna göra som USA, ha ett överstatligt tågbolag (som Amtrack) och ha gemensamt biljettsystem i hela Europa. Sen kan man anlita de olika nationella tågbolagen t ex som utförare o med modern IT se till att alla får sina pengar…
Ja, det var en liten ”urspårning” kanske från flygämnet, men det hänger ihop.
John Liungman • 11 februari 2011 kl. 14:23
Hej Sara!
Som redaktör för Sveriges två klättertidningar kan jag bara hålla med. Jag har försökt lyfta frågan i en debattartikel, och med mina klättrande vänner. Intressant nog kan klättrare ägna tusentals inlägg (se bakgrund till en sådan diskussion här) åt att debattera några rostfria bultar som någon borrat in i en otillgänglig bergvägg i Chile eller Bohuslän. Men när det gäller verkligt miljömässigt relevanta frågor som klättrares ganska frekventa flygande, ja då blir det helt tyst.
Samtidigt är det som någon nämnt i tråden en större fråga än att bara ge sig på dessa Himalayaklättrare. Vad de gör är inte mer miljövidrigt än det vi andra gör när vi drar till Thailand två veckor. Det är möjligen så att det skär sig när man försöker framhäva en miljövänlig hållning samtidigt som man flyger ner dit. Men det är på politisk nivå (SKATT PÅ FLYGBRÄNSLE NU!!!) som de verkliga förändringarna kan tvingas fram på bred front.
Bättre använda sponsorpengar hade varit att betala lokala guideföretag att anlita bärare för att bära ner skräpet. Vad i hela friden ska svenska klättrare göra på plats? Det skall dock tilläggas att dessa bara är en del av projektet, som till stor del handlar om utbildning och utveckling av de lokala samhällena.
Sara Jeswani • 12 februari 2011 kl. 16:29
Hej John!
Roligt att höra att debatten faktiskt existerar bland klättrare.
Jag håller med dig, det behövs först och främst politiska förändringar för att minska flyget. Men samtidigt är det ingen som är tvingad att flyga bara för att det är så billigt. Därför skär det sig extra mycket när människor utger sig för att värna t ex Mount Everest och inte ens tycks se konflikten i att själva flyga dit.
Till projektets försvar ska jag säga att det faktiskt är lokal arbetskraft som kommer att anställas för att plocka ned skräpet. Ambitionen har varit att förankra arbetet lokalt och det har man såvitt jag förstår lyckats bra med.