Det är alltid lite jobbigt att känna sig som den som förstör partyt.
Men när jag går för att lyssna på de som nu startar projektet Saving Mount Everest 2011, så är det den rollen jag hamnar i.

Projektet i sig är lovvärt: Slarviga klättrare från hela världen har i åratal lämnat skräp efter sig på Mount Everests sluttningar. I takt med att klättrarna blir allt fler växer problemet, särskilt eftersom den lokala sophanteringen är i stort sett obefintlig. Därför har nu klättrare från Sverige och andra länder, lokalbefolkning, den nepalesiska regeringen och diverse sponsorer gått ihop och finansierat ett projekt för att förändra detta. Minst åtta ton skräp ska fraktas ned från berget. Såväl bergsklättrare som lokalbefolkningen ska utbildas i att inget avfall kan lämnas kvar i naturen. Och målet är också att hjälpa till att bygga upp en fungerande sophantering i bergen.

Alla på plats lyser av kärlek till Mount Everest. Men det är något som skaver trots allt prat om hur viktigt – och hotat – berget är, först och främst av skräpet men också av klimatförändringarna. Så jag ställer min fråga: Är det inte ett problem i sammanhanget att i stort sett alla klättrare kommer till Nepal med flyg, och därmed faktiskt bidrar till glaciärernas avsmältning? Kan det finnas en punkt där det vore bättre för berget om de inte kommer?

Först blir det tyst. Sedan kommer några förlägna skratt. För det där… det är ju en helt annan fråga. Inte det vi skulle prata om nu.
Goodwill-ambassadören David Breashears, filmare som har varit på berget många gånger och också intresserar sig för just klimatfrågan, mumlar att flyget är ju svårt att säga något om – men när klättrarna väl är på plats, då är deras CO2-fotavtryck faktiskt i det närmaste negativt.
Svaret känns minst sagt otillfredsställande, så efter presskonferensen fortsätter jag mitt frågande. Mr Lok Bahadur Khatri från Nepals turistministerium svarar med ett överseende leende att det där är två helt olika problem. När jag senare förstår att ministeriet inte bara har hand om turismen utan också om ”civil aviation” inser jag att något annat svar knappast hade varit att vänta.

I ett sista försök går jag fram till Renata Chlumska, Sveriges första kvinna på Mount Everests topp, som tidigare har talat om hur resan dit förändrade hennes liv och fick henne att inse hur skört allt är. Att det handlar om respekt för lokalbefolkningen att städa upp efter sig.
Jag frågar om flygresorna inte bidrar till att förstöra bergets ekosystem.
Hon tittar allvarligt på mig och säger att det där, det är en väldigt, väldigt svår fråga. Sedan tar hon sats och konstaterar att detta handlar ju inte bara om klättrarnas flygresor. För tänk på alla de som åker på helgresor till New York och en vecka till Thailand!

Jag pressar henne. Om du vet att din flygresa till Nepal bidrar till att förstöra glaciärerna på Mount Everest, skulle det kunna leda till att du låter bli att åka dit?
– Om jag visste att det skulle rädda världen. Men då gäller det ju inte bara resor till Nepal utan alla resor. För det finns ju alltid andra som flyger. Och alla kan ju inte ta cykeln som Göran Kropp, säger hon.

Jag ger upp och går hem. Att människor som tillhör den rika delen av världens befolkning skulle behöva kompromissa tycks inte finnas på kartan, ens för de som säger sig värna naturen och människorna någon annanstans på planeten. Vår rätt att se med våra egna ögon är – fortfarande – inte det minsta förhandlingsbar.