V

 

 

 

 

Lunchreklam och memorabilia i samband med brittiska välgörenhetskampanjen Red Nose Day.

Vintern är välgörenhetssatsningarnas tid. Världens Barn varvas med mindre galor och insamlingsprojekt. Här i England drar jätteprojektet Red Nose Day, med insamlingar, memorabilia och TV-gala, igång efter jul. Även klimatkampen har sina projekt, gamla Live Earth, till exempel. Satsningarna drar in pengar och skapar uppmärksamhet och diskussion kring ämnet de behandlar. Människor, kanske folk som är kända och som många ser upp till, visar att projektens tema är värt att jobba för, ger ansikten åt kampen.

Så varför är de ofta så irriterande? Liv Strömquist tar upp frågan i serielbumet Hundra procent fett. Man borde ha en omvänd välgörenhetsgala, föreslår hon, där afrikanska barn är programledare. ”Skänk 100 kr, lär Bengt Magnusson att sopsortera!”. Well. Det är när galan bara handlar om att skänka pengar som det blir problematiskt. Det riskerar att ta fokus från annat som måste göras. Att erbjuda ett falskt sätt för oss att köpa oss fria. Dessutom – vilka är projekten till för? Från, säg, Läkare utan Gränsers outtröttliga arbete till amerikanska charity events drivna av uttråkade hemmafruar går en skala av skarpt fallande altruism.

Att leva ett liv i väst innebär att dra nytta av andras dolda arbetsinsatser och betalningar varje dag. Billiga flygresor. Billiga kläder med “Made in India” på tvättrådsmärket. Turistresor till all-inclusive-hotell där lokalbefolkningen serverar oss en paraplydrink innan de går hem för att köa till sitt bostadskvarters enda vattenkran. Vårt välstånd bygger på det. (Ett enkelt ekonomiskt exempel är de fattiga ländernas skulder, ofta
uppkomna under sjuttiontalet i investeringar från väst. De fattigaste 48 länderna har skulder till västvärlden på 168 miljarder dollar, och de 128 fattigaste på 1,37 biljoner, enligt brittiska Jubilee Debt Campaign.) Men det syns inte på mina jeans att någon fått ryggvärk av att sy dem. Jag behöver inte tänka på att min nya kontorsbyggnad kunde uppföras så snabbt tack vare koldioxidspyende maskiner. Systemet är snillrikt uppbyggt. Om de fattiga länderna protesterar blir vi irriterade. Vi slipper inte bara göra grovjobbet. Vi slipper också tänka på att någon annan faktiskt gör det.

I TV-galorna har detta ännu en aspekt. Vårt dagliga överanvändande av resurser syns inte. Men välgörenhetsgalans insamling på några miljoner syns. I direktsändning samlas kändisar, programledare och musiker på scenen. Kolla på det här filmklippet, säger de. Åh, vad det är synd om dem! Åh, vad vi vill hjälpa till! Åh, vad vi känner oss bra, och snälla! Som en stor, enad familj! Hela jordklotet tillsammans! Här finns en sak till som människorna från fattigare länder kan göra för oss. De kan vara mottagare av vår välvilja. Samtidigt som vi importerar billiga kläder, exporterar sopor, fifflar med biståndsbudgeten och är medlemmar i IMF med sina statsskuldsindrivningar väntar vi oss att människorna i syd glatt ska spela rollen som tacksamma, vänligt inställda offer i TV-galans väl dramatiserade jättehappening. Vi tittare får känna oss goda på bästa sändningstid. Vilken TV-underhållning.

Självklart är det inte fel att skänka pengar. Finansiella medel behövs för att stärka långsiktiga utvecklingssatsningar (och Sverige behöver öka sitt bistånd och sluta fiffla med det vi redan ger). I stora kriser som den på Afrikas Horn är det finansiella medel till mat som behövs, snabbt, inte en lång och seg livsstilsförändring. Vem kan se folk svälta utan att dela med sig? Och visst, det är svårt, nästan omöjligt, att tråckla sig ur konsumtionsvanorna som automatiskt medföljer ett liv i väst. Klarar man inte att sluta köra bil, köpa nya kläder eller låta bli att använda dator är det bättre att ge en ekonomisk gåva än att inte göra något alls. Det gör jag precis som alla andra. Men det fixar ofta bara symptomen. En förändring av vår resursförbrukning har mycket större effekt. Vi kan konsumera mindre eller bättre, köra mindre bil, protestera mot företag som bygger sin profit på fattiga arbetare i andra länder eller rösta bort de politiker som fortsätter hålla konsumtionismen under armarna, som fortsätter låta de rikaste komma undan och som i stället kräver att alla andra jobbar ännu hårdare för att systemet inte ska kollapsa. En pengagåva riskerar, när den inte kombineras med information och engagemang, att bli ett avlatsbrev, ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete, ett sätt att inbilla sig att det går fint att fortsätta leva precis som vanligt. Det är det som gör vissa välgörenhetsprojekt så irriterande. De leder till en felaktig världsbild. Den orättvisa resursfördelningen beror, till stor del, på vår livsstil och vår konsumtion. Den beror inte på att vi inte skänker tillräckligt med pengar.