Värst var när Rockström på 90 sekunder använde, tror jag, ordet resillians 8 gånger. Ordet resillians finns nämligen inte på svenska – inte på riktig svenska, inte på popsvenska …

(Förmodligen har Rockström av lättja hämtat ett ovanligt ord ur engelskan, i vilken resillience betyder elasticitet, och, överfört, återhämtningsförmåga.)

Staffan Heimerson, Aftonbladet, 2015-12-28

Jag vet inte hur de arbetar på Aftonbladet. Men jag tror att det går snabbt. Inte nog med att Staffan Heimerson i en text om Johan Rockströms Vinter i P1 under mellandagarna 2015 lyckades skapa ordet »ensighet« och placera fotosyntesen i kategorin svårbegripliga ord. Han missade även hela grejen.

Rockström – professor vid Stockholm Resilience Centre – berättade i sitt vinterprogram om läget på planeten, som han såg det, under en av mänsklighetens mest avgörande perioder någonsin. Det handlade om katastrofer, globala avtal och en försiktig optimism. Heimerson – i dag 80 år – anlitades som recensent av Aftonbladet och gav Rockström betyget 1 av 5 i kategorin »Åh fan-faktor«.

Det som störde Heimerson allra mest, förutom självgodheten hos en domedagsprofet, var avsnittet som handlade om ett visst uttryck. »En enda gång har jag tidigare sett icke-ordet användas och då var det en twittrare som ville göra sig märkvärdig«, skrev Heimerson.

Och det är riktigt. Den som googlar på resillians hittar ett twitter-inlägg från den 12 augusti 2015 av den klimatpolitiska talespersonen för Grön Ungdom, Hanna Lidström.

Hade Heimerson – eller någon redaktör på Aftonbladet – i stället googlat på resiliens – eller för den delen engelskans resilience – hade de hittat desto mer. 45 700 000 träffar hade tagit dem till artiklar, diskussioner, tidskrifter, filmer, radioprogram – och hela forskningsinstitutioner – om ekologi; krishantering; socialekologiska system; stadsplanering; brittisk lagstiftning; omställning; fotboll; svält; humor; paddor; statssäkerhet; reinkarnation; räkodlingar; och mycket annat.

Föreställ dig frustrationen. Här viger du ditt liv åt att utforska utmaningarna för planetens framtid. Så sitter journalister och tyckare där ute och eldar upp sig, slögooglar och slungar ut egenhändigt ihopknåpade sanningar till stora delar av befolkningen helt utan faktagranskning.

En sak bör man dock ge honom rätt i, Heimerson. Resillians – eller resiliens som det heter – bör placeras under rubriken »svårbegripliga ord«.

På ett grundläggande plan är det ganska enkelt. Tänk på skillnaden mellan en tennisboll och en pingisboll. Om du pressar hårt mot tennisbollen anpassas den efter trycket. Släpper du, återfår den sin tidigare form. Den är resilient. Pingisbollen däremot klarar bara ett visst tryck. Därefter brister den, blir ett trasigt plastnystan som inte längre studsar. Pingisbollen har låg resiliens.

Men vi tar det från början. Det hela startar i romarriket med ordet resilio, som på latin betyder ungefär »att studsa tillbaka«. Resilio importeras till engelskan och blir »resilience«. Den tidigaste användningen hittar jag hos den brittiske författaren och ingenjören Thomas Tredgold (1788–1829) i artikeln »On the Transverse Strength of Timber« (1818), som avhandlar träslags förmågor att klara last med samma tyngd: timmersorternas skiftande resiliens.

Fram till 1973 är det främst inom materialforskningen som ordet dyker upp, återkommande med samma betydelse: förmågan hos ett material att ta emot och frigöra energi och behålla sin elasticitet. Med andra ord: Hur mycket blåst klarar bambuplantan innan den går av?

1973 förs den här metaforen om elasticitet över på skogen av ekologen C.S. Holling. Det hela kan verka snårigt, tekniskt och ointressant för en utomstående, men vad som sker innebär ett enormt skifte – en revolution – i hur vetenskapen förstår ekosystem.

Holling hade forskat på skogsområden i östra Kanada. Under 28 år hade hans team undersökt utbrott av skadeinsekter, en fjärilsart. Vad man upptäckte var att skogsekosystemet inte alls betedde sig som teorierna förutsåg: balanserat, stabilt, i gradvis utveckling.

I stället märkte Holling hur de återkommande utbrotten av skadeinsekter bröt ut som plötsliga nysattacker. De berodde på oerhört komplexa samband där gran, tall, björk, temperatur, fjärilar och nederbördsmängd samspelade. Det fanns ingen jämvikt i systemet. Allting stod och vägde. Plötsligt hände något omvälvande.

Dessa vågrörelser och oväntade katastrofer i skogens utveckling beskrev Holling som följden av att det var ett komplext adaptivt – det vill säga anpassningsbart – system. Att vara herre över skogen är som att försöka hålla en grupp treåringar disciplinerade och under kontroll.

Om naturen tidigare inom biologin hade ansetts vara förutsägbar, sågs den nu som fundamentalt oförutsägbar.

Jag ska inte gå in på alla turer inom forskningen och de olika debatter som följt på Hollings artikel. Det viktiga här är att förstå att det moderna resilienstänkandet föds med insikten om att ekosystemen inte befinner sig i jämvikt, utan i konstant förändring.

Ekosystemens grej – är ekosystemet i sig.

Vad som följer är en ny världsbild. Eller rättare sagt: en på många håll traditionell världsbild återupptäcks. Industricivilisationens vedertagna sätt att förhålla sig till tillvaron – att maximera produktionen – underkänns. I den omtalade boken Resilience Thinking (2006) skriver den australiensiska ekologen Brian Walker: »Det rådande paradigmet – att vi kan optimera delar av ett system, isolerade från resten av systemet – visar sig bristfälligt för att hantera den verkliga världens dynamik och komplexitet. Hållbara lösningar på våra växande resursproblem måste blicka bortom synsättet ’Business-as-usual’«.

Walkers resonemang grundar sig i systemtänkande och är ganska snårigt – men kärnan är denna: om du försöker optimera skörden av en viss gröda – eller optimera uttaget av ett visst trädslag ur skogen – kommer du förr eller senare att stå med utarmade jordar och skogar. Systemen förlorar sin mångfald, sin motståndskraft, sin anpassningsförmåga – alltså sin resiliens.

Om du bara tittar på det du vill ha: maximering av vete, av gran, missar du – precis som Staffan Heimerson – hela grejen. Ekosystemens hela grej – är ekosystemet i sig. En skog består inte av träd. Skogen är ett oöverskådligt virrvarr av arter, sammanlänkade i komplexa nätverk vars samverkan vi inte fullt kan överskåda. Från den minsta skalan med maskar, svampar, amöbor, kol, kväve, bakterier; via den större, med träd och andra växter; till den ännu större, med regn, fukt och temperatur; till den allra största, med klimatet, geologin och universum. Allt hänger ihop. Allt förändras. Allt i dynamik.

Donella Meadows var en av de systemtänkare som under 1970-talet utvecklade teorierna bakom resiliensforskningen. Hennes forskargrupp låg bakom rapporten Tillväxtens gränser från 1972. Meadows ifrågasatte människors strävan efter att »hitta lösningar« på komplexa problem. Komplexa problem går inte att lösa, menade hon. Det enda vi kan göra – som med treåringarna – är att dansa med systemet.

Resiliens ligger som grund för forskningsinstitutionen Stockholm Resilience Centre, där Johan Rockström är verksamhetsledare, och där jag själv skriver en masteruppsats. En av de viktiga frågorna handlar om förändringars plötslighet, om när ett system kastas över i ett nytt läge. En ny regim. Låt oss pröva med ett exempel:

Tänk dig ditt eget psyke som ett ekosystem av signalsubstanser, tankar, intryck, känslor.

Föreställ dig en grådaskig vintermorgon. Du stiger upp, äter frukost. På radion pratar de om främlingsfientlighet och värmerekord. Du är sen. Stressar på dig kläder, ger dig iväg. Det spöregnar ute. Två plusgrader. Irritationen stiger.

Vid affären sitter två kvinnor och ber om pengar. Ni möter varandras blickar, hastigt, du letar i fickan men har inga kontanter. Du går vidare. Ser bussen komma. Börjar småspringa. Och det är då marken försvinner under dig. Du halkar på en isfläck, blir liggande raklång på asfalten.

Nu kan ditt psykes system ta olika vägar.

Ett alternativ är att du chockas, men du reser dig, kliver på bussen och har snart glömt morgonens haveri. Ditt system var resilient för påfrestning. Det är kvar i sitt vanliga läge.

Ett annat scenario är: Detta var droppen. Tillvaron rämnar fullständigt. Till slut förbarmar sig någon över dig, hjälper dig upp och tar dig hem. Du går inte ut på resten av veckan och vid läkarbesöket blir du sjukskriven.

Ditt system var inte resilient för påfrestning. Det hamnade i ett nytt läge, från vilket det tar månader – eller år – att återhämta sig.

Resilienstänkandet sprider sig över jorden. Inom alltifrån omställningsrörelsen till politik och affärsvärlden pratas det om att »bygga resiliens«. Permakulturodlingar, lokala valutor, anpassning till stigande hav och diverse produktutveckling utgör exempel. Men det finns de som värjer sig. Systemperspektivet döljer ofta vem som har makten. »Sluta kalla mig resilient. Jag är inte resilient. För varje gång ni säger ’Å, de är så resilienta’ innebär det att ni kan utsätta mig för något mer«, säger medborgarrättsadvokaten Tracie Washington från Louisiana, citerad i Naomi Kleins Det här förändrar allt. Washington syftar på diskrimineringen av svarta i USA och menar att vad som behövs för utsatta grupper är inte motståndskraft eller anpassning, utan omfördelning av privilegier, medel och makt.

Anne Jerneck, docent vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling (LUCSUS) tillhör kritikerna. Men hon ser också poängerna.

– Jag tycker resiliens är intressant. När jag först läste om det tänkte jag: Det här är en väldigt intressant teori som ser jämvikt som problematiskt och därför analyserar ekosystem på ett nytt sätt. Som en parallell vet vi ekonomhistoriker att jämviktsteori inte är lämplig vid studiet av ekonomier som är under stark förändring, säger hon.

Den som letar efter resiliens hos ett system, riskerar dock att missa sociala relationer, makt och politik, menar Anne Jerneck och hennes forskarkollegor. De varnar för att ett utbrett resilienstänkande kan överskugga teori som är bättre på att förklara sociala relationer, processer och intressekonflikter.

– Om en teori ersätter alla andra, så riskerar vi att både analys och nödvändig fördelningspolitik går förlorade.

Jerneck och hennes kollegor är även kritiska till själva systemsynen och till hur resiliensbegreppet överförs på samhället.

– Även om resilienstänkare väljer att både se och studera världen som ett system – så är världen inte nödvändigtvis ett system. Och även om resiliens är önskvärt i vissa lägen så är det mindre önskvärt i andra.

Här syftar Jerneck på fall där strävan efter resiliens döljer behovet av djuplodande förändring och omfördelning, så som i fallet ovan med afroamerikaners rättigheter.

En annan kritik som lyfts fram mot resiliens, är hur företagsledare och politiker inom den nyliberala politiska ordningen tenderar att koppla resiliens till behovet av dynamiska tillväxtmarknader, medan frågor om rättvisa, fördelning och fossilbränsleindustrins makt lyser med sin frånvaro.

Wijnand Boonstra, sociolog vid Stockholm Resilience Centre, håller med om att resilienstänkare måste bli bättre på frågor om makt. Men till skillnad från Anne Jerneck och hennes kollegor i Lund – som anser att samhällsforskning och resilienstänkande på vissa sätt är oförenliga, och att resiliens håller på att ta över miljöforskningen – ser han framförallt potential.

– Resiliens tillåter ett dynamiskt perspektiv på världen. Jag håller med mycket av kritiken mot resilienstänkandet. Men jag tror att det handlar om att samhällsforskningens frågor inte alltid har hittat sin plats. Som maktfrågor, eller mänskliga tolkningar. Men jag ser främst möjligheter. Jag ser inga belägg för att resiliens håller på att ta över.

Med kritikernas tankar i bakhuvudet, skulle vi kunna sammanfatta resilienstänkandets potential så här: Det passar utmärkt när vi vill förstå hur jordbruksmark och skogar utarmas och hur biologisk mångfald stärker motståndskraften mot till exempel torka. Resiliensen i landskapet bestäms av sådant som jordbruks- och skördemetoder, maskar, kväve, fosfor, grödor och regn.

Men för att förstå människors sårbarhet, måste frågor om makt och pengar in. En fattig bonde kan vara hur bra som helst på att bygga resiliens i odlingssystemet. Men en dag är det kanske politiken som avgör allt. Ett beslut av markägaren vid ett blankpolerat bord inne i huvudstaden; en e-postkorrespondens mellan ledarna för en global firma som sysslar med land grabbing; eller klimatförändringarna, pådrivna av globala firmor och av rika konsumenter på andra sidan jorden.

Artikeln publicerades i Effekt nr 1, 2016