Det dröjer en vecka innan jag ser budskapet. På en tvärgata från mitt bed & breakfast har någon målat på gatans asfalt. Tre flera meter breda bokstäver. S O S.

Som turist är det svårt att se de kvarlevande såren i staden. Ännu svårare i människorna; New Orleans-borna är sociala, trevliga och överdrivet entusiastiska på det sätt som ett hyperkapitalistiskt hungriga-vargar-jagar-bäst-samhälle tycks frambringa.

Men de finns där, såren. Kvarlevorna av Katrinas framfart för nio år sedan. Kollapsade hus. Solblekta vimplar som säger »Restore Rebuild Recover«. Och inte minst i frånvaron av de drunknade, och i frånvaron av de mest fattiga och åsidosatta som lämnade staden och aldrig kom tillbaka när chockdoktrinens ingenjörer fick en chans att starta om staden från början. Men deras spöken vandrar längs gatorna.

På mitt lokala tvätteri stänger chefen av teven när en politiker pratar om Katrinas nionde minnesdag: »Varför ska de ta upp det varje år? Jag behöver inte bli påmind om något jag inte kan glömma.« Chefen pratar högt om dagar sittandes på ett tak medan alligatorer simmade omkring i hans vardagsrum. Hans röst skälver när han ropar något om att se en grannpojke dö på andra sidan gatan utan att kunna göra något.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Frågar du de boende var katastrofen George Bushs fel, borgmästarens fel, polisens fel, skyddsvallarnas fel. I detta överflödssamhälle pekar alla på beslutsfattarna. Ingen tittar ut över vattnet, ingen blickar upp i atmosfären, inte ens det allt mer opålitliga vädret tilldelas skuld.

Ingen lyssnar på spökena.

Frågar du New Orleans-borna om klimatförändringar fnyser de. Inte alla. Men de flesta. Precis som i gamla, franska Orléans eller i svenska Nyköping.

Antikvariatet Libraire Bookshop, i centrala French Quarter, är skevt och dammigt. Dess hyllor är halvfulla. Som att orkanen spolat bort butikens livsande. Här finns flera hyllmeter med New Orleans-litteratur: historiska böcker, romaner, novellsamlingar om spöken och voodoo, färggranna recept- och drinkböcker. Det är en stad som lever med och för sin historia, som varje stad beroende av sin turism. På disken vid ingången står böcker om Katrina uppradade. Journalistiska reportage- och analysböcker från etablerade förlag, fotoböcker, vittnesrapporter utgivna på lokala småförlag. Som en tyst kommentar har antikvariatets ägare kilat in ett exemplar av Tim Flannerys Vädermakarna: Människan och klimatet. Högre än så kan man inte skrika här.

Jag vet inte hur jag ska fråga honom om boken. Här finns så många halvläkta sår. Istället talar jag med spökena. De säger att hur förälskad jag än är, i maten, i musiken, i människorna, ska jag inte stanna. Åk, innan det blåser upp, viskar de. Åk.

Krönikan är publicerad i senaste numret av Effekt. Teckna din prenumeration här.