Denna krönika är tidigare publicerad i Sydsvenska Dagbladet

 

Jag har flera vänner som är jätteduktiga på återvinning. De diskar minutiöst
sina mjölkkartonger och yoghurtburkar och skaffar sig därigenom ett gott
klimatsamvete. Samtidigt är dessa de av mina vänner som mest obekymrat
flyger till London över helgen för att gå på konsert.

Denna kombination – stort klimatsamvete och stor klimatpåverkan – borde vara
svår att få till, men verkar för många fungera rätt bra. Jag gissar att det
beror på att (1) klimathotet hotar så viktiga saker i människors liv –
flygresor, bilåkande och köttätande – att politikerna gärna låter
klimatfrågan bli en fråga om moral snarare än om politik. Genom att bara
upplysa om vad som är bra och dåligt blir det upp till varje medborgares
samvete om utsläppen ska minskas eller inte.

Samt (2) att definitionen av vad som är ”klimatsmart” bestäms av de i
samhället som har råd att göra sådant som innebär stora utsläpp. Vilket gör
att det mest klimatsmarta anses vara återvinning av mjölkkartonger,
Kravmärkta tomater och att köpa ”miljöbil” för en kvarts miljon.

I en ny avhandling som just lagts fram vid Kungliga Tekniska Högskolan i
Stockholm undersöks det ofta osynliggjorda klassperspektivet på
klimatfrågan. Doktoranden Karin Bradley jämför ett svenskt välbärgat
villaområde med ett multietniskt fattigt miljonprogramsområde.

Områdena ligger precis bredvid varandra, men skiljer sig åt på alla sätt. I
villaområdet – Gamla Spånga utanför Stockholm – är folk duktiga på att
återvinna, de köper ekologisk mat och mellan villorna är det prydligt, rent
och prunkande grönt. De boende anser att de lever miljövänligt.

De som bor i höghusen i Tensta däremot är inte lika duktiga på återvinning.
Deras bostadsområde är skräpigt och mer betonggrått än grönt. De berättar
att de ser upp till de miljömedvetna ”svenskarna” (även om en intervjuad
beskriver dem som ”återvinningsfundamentalister”) och att de strävar efter
att bli lika miljöduktiga själva.

Ur ett klimatperspektiv borde det vara precis tvärtom.

De som bor i de energikrävande villorna flyger nämligen flera gånger om året
på utlandssemestrar, de flesta har bil och många äger fritidshus. Deras
klimatpåverkan är därför många gånger större än deras höghusgrannar vilka
sällan har egen bil och inte har råd att åka på Thailandsresor.

Samma mönster gäller i Sverige i stort där utsläppen ökar i takt med inkomsten
och där den rikaste tiondelen står för fyra gånger så mycket utsläpp som den
fattigaste tiondelen.

Följden av att glömma klassperspektivet i klimatfrågan och dessutom låta en
medelklassnorm styra vad som är klimatvänligt blir rätt nedslående. Bradley
berättar om ett Agenda 21-projekt som kommunen genomfört i det område hon
undersökt. I detta satsas 90 procent av resurserna på att få Tenstaborna att
lära sig återvinna, hålla området snyggt, åka kollektivtrafik och köpa
lågenergilampor. På villaborna i Gamla Spånga däremot spills knappt någon
energi alls. Deras klimatsamveten är på topp. Liksom deras koldioxidutsläpp.