Upploppen i London

Londonupproren, orättvisorna... och the Tories

Det är tisdag kväll. Jag står längst upp på Parliament Hill, en hög kulle på Hampstead Heath och en av de högsta punkterna i London. På bänkar sitter par och på en filt har ett gäng picknick. Några turister knäpper kort. Utsikten är magnifik. Framför oss i solnedgången breder stan ut sig. Men London brinner inte längre. Jag ser inga helikoptrar och ingen rök, hör inga sirener. De värsta upploppen ägde rum igår - vid det här laget har oroligheterna fortsatt ut i landet. Idag, i soldiset och den lätta dimman, ser stan lugn, nästan vacker, ut. Det är sällan London är en vacker stad, tänker jag.

De senaste åren har Storbritannien blivit allt mer segregerat. I trånga, överbefolkade London är klassklyftorna stora och fattiga och rika lever nära varandra – de sociekonomiska förutsättningarna skiftar från ett grannskap till nästa. Det är svårt att fjärma sig från misären för oss som har mer, och, antar jag, lika svårt för de underpriviligerade att missa att de allra flesta har helt andra förutsättningar än de. Reklam, TV och affärer sänder ut samma information: För att vara lyckad måste du konsumera, och äga, kläder, teknologiska prylar och bilar. Budskapen är tänkta till dem med köpkraft, men alla får dem tryckta i ansiktet.

Runtom i Europa krisar ekonomin. Storbritanniens konservativa regering har valt att tackla problemen genom att ta allra mest – relativt sett – från de allra fattigaste: Man har avvecklat hemlöshetscenter, dragit ned på flyktingmottagningar och höjt vårdkostnader. Dessutom har man stängt ungdomsgårdar och avbrutit program som vänder sig till unga kriminella för att hjälpa dem bort från brottsligheten. I Haringey, till exempel, har ungdomsgådarnas budget skurits ned med 75%. “If you withdraw state protection then there will be ever greater reliance on the groupings that emerge in that vacuum”, sa professor John Pitts apropå just det i en intervju med the Guardian för några veckor sedan. Vidare har universitetsavgifterna, som bekant, höjts rejält i Storbritannien samtidigt som program som ger stöd till studenter från familjer utan studievana dragits in.

Polisen gör inte alltid saken bättre. Upprepad polisbrutalitet skapar misstro och den brittiska polisen anklagas ofta för institutionaliserad rasism. Färgade ungdomar rapporterar hur de ständigt stoppas och visiteras, helt utan anledning. I hetsen efter bombdåden i London 7/7 2005 sköts brasilienaren Jean Charles de Menezes till döds i Stockwell. Ingen blev åtalad. När Mark Duggan dödades i Tottenham i torsdags gavs mycket lite förklaring till hans familj angående vad som hänt, trots en fredlig manifestation som vädjade till polisen att tala med de anhöriga. Sedan började upploppen.

Protester till följd av ekonomiskt sammanbrott går som en våg genom Europa. Flera manifestationer har arrangerats i Storbritannien, och demonstrationer och upplop har ägt rum i Spanien, Grekland, Portugal och Israel. (Kolla in den här sammanfattningen från CNBC.) Men här i London har många – både allmänhet och politiker – helt missat den aspekten av det som skett (eller rentav aktivt avfärdat den på direkt fråga, som Theresa May, kritiserad inrikesminister). Det är frustrerande. I stället fortsätter många i gamla hjulspår. “Tell your kids to stay in tonight! That is what real Mancunians (Manchester-invånare, min anm) would do!” vädjade Manchesters polischef naivt på BBC igår. Utan att inse att en del av problemet är att plundrarna knappast känner sig delaktiga i Manchesters glada gemenskap.

Som tur är finns det många som ser andra orsaker till problemen än något slags slumpmässigt uppblossad kriminalitet och girighet. Diskussionen om de underpriviligerades situation i London får nu, äntligen, den uppmärksamhet den behöver. "Looting comes from the belief that if you cannot get equality and cannot expect justice, then you better make sure that you ´get paid´. ´It's all about the money!´ is the motto of too many young black men, who have given up all hope of attainment in a white man's world”, skriver Stafford Scott i the Guardian. "This is what happens when people don't have anything, when they have their noses constantly rubbed in stuff they can't afford, and they have no reason ever to believe that they will be able to afford it", skriver Zoe Williams. "After decades of being ignored and marginalised and harassed by the police, after months of seing any conceivable hope of a better future confiscated, they (the rioters) are finally on the news", skriver Laurie Penny och citerar en ung man som intervjuas av NBC apropå mediarapportering:

Two months ago we marched to Scotland Yard, more than 2,000 of us, all
blacks, and it was peaceful and calm and you know what? Not a word in
the press. Last night a bit of rioting and looting and look around you.

Vidare: “As long as police persist in seeing themselves as above the law, young
people will carry on taking the law into their own hands”, skriver Joey McIntyre. Och slutligen: “A riot is the language of the unheard”, sa – tydligen – Martin Luther King.

Sammanfattning: De som gång på gång fått demonstrerat för sig att samhället skiter i dem slutar visa respekt tillbaka. 

Senast upplopp av den här storleken drabbade England var under Thatchers värsta nedskärningar på åttiotalet. De allra flesta kravallerna har ägt rum i områden där medellivslängden är upp till tre år kortare än i de rika delarna av stan. Det är klart att det inte är en slump. Det är klart att det handlar om orättvisa förutsättningar. Inbrott, skadegörelse och våld mot andra människor är inte försvarbart. Det är ledsamt för mig och andra Londonbor att se vår stad förstöras. Många är rädda. Det som händer är inte en väg framåt för någon: Inte för upprorsmakarna och inte för oss andra. Just därför är det så viktigt att fundera på vad upploppen beror på, och hur de kan förhindras. Det finns förstås inget enkelt svar. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att allt hade sett annorlunda ut om det brittiska samhället hade varit lite mer jämlikt.

Rättvisa och respekt. För att ta till ett försvenskat, engelskt uttryck: Hur svårt kan det vara?

Om den ekonomiska bakgrunden till upploppen i DN och i SvD.

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...