Så här fungerar tvångsoptimismen i praktiken. Närmare bestämt i radions rapportering från klimatförhandlingarna i Doha.

Studion i Stockholm konstaterar först att det är den sista dagen på förhandlingarna, men att delegaterna inte har kommit överens om något avgörande (som vanligt). Bland annat är det oklart om Kyotoprotokollet ska förlängas eller ej.

Ekots utsända Annika Digréus bekräftar detta, men vill inte låta för negativ så även om det kanske inte händer så mycket just här och nu finns det annat att känna hopp inför:

Man får väl se att det händer saker vid sidan av förhandlingarna. Att det faktiskt finns en teknisk och ekonomisk utveckling för att motverka klimatåtgärder [antar att hon menar klimatförändringar].

Och så berättar hon att man hoppas kunna påbörja skrivningarna på ett nytt avtal som ska träda i kraft år 2020. Eftersom ett sådant avtal ska vara klart först 2015 finns det ju fortfarande en del tid kvar.

 

Så här skulle man också kunna beskriva samma saker, fast på ett annat sätt:

Förhandlarna kan inte ens enas om man ska skrota eller förlänga ett tandlöst avtal (Kyotoprotokollet) som sedan det infördes enbart har lett till accelererande utsläpp.

Att vänta till år 2020 med någon form av bindande åttaganden för utsläppsminskningar är, visar klimatvetenskapen, i princip det samma som att sikta in sig på åtminstone tre-fyra graders temperaturökning inom detta århundrade. Vilket krockar med den politiska ambitionen att begränsa temperaturökningen till max två grader.

Parallellt med klimatförhandlingarna sker en mycket oroande teknisk och ekonomisk utveckling. Nya, mer tekniskt avancerade, maskiner utvecklas hela tiden vilket ökar överkonsumtionen av resurser och förbrukningen av fossil energi. Den ekonomiska utveckling som går hand i hand med denna är än så länge negativ, det vill säga, den totala konsumtionen ökar. Dock ska sägas att det sker en viss ljusning i form av stagnerande tillväxt världen över.

 

Jag tror inte att Ekot har lägre ambitioner än att ge den mest sanna och relevanta bilden av verkligheten. Men tyvärr verkar tvångsoptimismen ha fattat ett hårt grepp inte bara om hela politiken, men även om delar av journalistkåren.