Text: Marion Guyonvarch. Illustration: Emelie Gårdeler

Det är en grå lördagsmorgon och regnet strilar över Trémargat, en liten by gömd i hjärtat av Bretagnes inland. Men på bytorget har en tyst armé trotsat dropparna, uniformerat sig i regnkläder och krattar, rensar och luckrar i blomrabatterna.

– Vi har en gemensam arbetsdag för att bli klara med omgörningen av vårt torg, förklarar borgmästaren Yvette Clément med en skottkärra i händerna.

– Här tar vi hand om grönområdena och i en lokal längre bort bygger ett annat lag sex träbänkar som ska ställas upp på torget.

Initiativet är långt ifrån det första: För två år sedan blev hela Trémargats centrum upprustat tack vare frivilliga bybor.

Sedan 20 år tillbaka har byborna vägrat låta någon annan definiera utveckling och ställt in siktet på att bygga ett ekologiskt och solidariskt lokalsamhälle.

– Det är en idé från vår förra kommunfullmäktige, berättar Yvette Clément, som för nio månader sedan valdes att leda kommunens 180 invånare.

– Ett privat företag gav oss ett prisförslag på en klassisk upprustning.Det hade kostat 120 000 euro [cirka 1,1 miljoner kronor, red. anm.] – nästan lika mycket som hela vår årsbudget.

I stället valde borgmästaren att fråga byborna om de ville hjälpa till att bygga en friluftsteater mitt i byn.

– Bönderna kom med sina traktorer, snickarna gjorde en pergola. Det är mycket finare, och det har inte kostat mer än 12 000 euro!

Bygget är typiskt för hur saker och ting fungerar i Trémargat. Här är deltagande inte ett tomt ord, utan ett verktyg som tillämpas på alla områden: politiskt, kulturellt och ekonomiskt.

– Vi använder oss av »kolibri-politik«, säger Yvette Clément och refererar till den franskalgeriske jordbruksfilosofen Pierre Rabhi.

Pierre Rabhis tanke är att alla drar sitt strå till stacken för de gemensamma utgångspunkterna ekologi, ömsesidig hjälp och ekonomisk nedväxt. Snarare än att bara dela ett geografiskt område delar invånarna i Trémargat en strävan efter att leva tillsammans, på ett annorlunda sätt.

Frankrike_2

Det var under 1970-talet som Trémargat hissade den gröna flaggan. På den tiden tömdes Bretagnes inland på sin befolkning och både kommunen och dess invånare levde på sparlåga. Ända tills några unga, nyblivna bönder bosatte sig i den fattiga byn, eftersom jorden var billig och enkel att få köpa. Alla gjorde de anspråk på att vara jordbrukare som trodde på ett förnuftigt jordbruk, långt från den då rådande storproduktionsmodellen. Bland dem fanns Yvette Clément och hennes man, som köpte en fårfarm på 40 hektar.

– Vi kom eftersom det fanns billiga gårdar till salu. Vi hittade andra jordbrukare som förstod de här frågorna och vi började fundera och arbeta tillsammans med alternativa lösningar för att ta hand om naturen, berättar hon.

Förförda av de nya tankar som sakta spred sig i grannskapet, lockades nykomlingar till byn under åren som kom. Krukmakare, hantverkare, frisörer och restaurangägare packade sina resväskor för gott och stoppade den demografiska förblödningen. Sedan början av 1990-talet har befolkningen stabiliserats i antal och dessutom avsevärt föryngrats. Nu finns här ett 30-tal barn och det har till och med blivit svårt för kommunen att tillmötesgå önskemålen från alla som vill flytta hit.

Frankrike_4

Även om klimatet i Trémargat sedan länge varit bra för alternativa idéer, dröjde det till 1995 innan idéerna började tillämpas i någon större utsträckning. Det var året när »de nya« tog över kommunhuset, som dittills styrts av en och samma familj under lång tid. De införde en verkligt deltagande lokal demokrati, som satsade på två värderingar som skulle forma sättet att leva: Ekologi och solidaritet.

Deras första beslut var att införa roterande ledarskap: I Trémargat kan borgmästaren aldrig sitta mer än en mandatperiod. De satte också upp ett handlingsprogram som beslutades tillsammans med byns invånare.

– Innan varje val ordnas fyra offentliga möten, där byborna tillsammans gör en utvärdering av förra mandatperioden och sedan bestämmer vad som ska prioriteras under nästa period. Efter det kan den som vill anmäla sig för att sättas upp på den vallistan, förklarar Mélanie, en av de folkvalda.

De stora dragen i handlingsprogrammet beslutas alltså av invånarna själva. Som i många andra franska småkommuner finns bara en lista att rösta på. När valet väl är över kan de som vill – och de är många i Trémargat – fortsätta att engagera sig i de arbetsgrupper som ska utföra handlingsprogrammet.

Madeline, en tjej i tjugoårsåldern, har nyss flyttat till kommunen. Hon arbetar med utbildningar i ekologiskt jordbruk och är förundrad över denna ”verkligt” deltagande demokrati:

– Det är egentligen vanligt folkvett och något som många pratar om – men utan att det någonsin händer. Här fungerar det faktiskt, eftersom alla strävar åt samma håll, säger hon.

Men det gäller att minnas att allt inte bara är idyll i Trémargat, varnar Jennifer Corbeau, en ung jordbrukare som är invald i kommunfullmäktige:

– Sådant här händer inte av sig själv. Det finns oenigheter, ändlösa diskussioner, projekt som inte lyckas och folk som inte deltar. Men på det stora hela fungerar det, eftersom majoriteten av de som bor här delar samma idéer och dras med i den kollektiva dynamiken. Det ger lust att engagera sig själv också, säger hon.

Frankrike_3

Att hålla rådslag, besluta och agera tillsammans har blivit en ryggmärgsreflex i Trémargat. Mottot är vägran att underkasta sig en utveckling som dikteras av andra, som Yvette Clément sammanfattar det:

– Vi ses ofta som en marginell grupp, men vi verkar inom samma ekonomiska system som alla andra. Vi hittar bara knep för att inte splittras utan behålla kontrollen.

Så när kaféet – som höll till i en byggnad som köpts av kommunen – letade efter en köpare 2008, bestämde en handfull bybor sig för att ta över som ett kooperativ. Idag kan man dricka och äta lokalt, ekologiskt och hantverksmässigt producerat på kafét. Det organiseras spelkvällar, föreläsningar, konserter och dokumentärfilmvisningar.

Kaféet drivs av en arbetsgrupp med åtta medlemmar och det dagliga arbetet utförs av ett femtontal frivilliga och tvåhalvtidsanställda. Nu har det blivit byns hjärta.

– Ett bykafé är en viktig plats, men kanske ännu mer här än på andra platser eftersom det finns en relation och en känslomässig koppling. På fredagskvällarna är det alltid fullt, förklarar Aurélie som är en av de två halvtidsavlönade.

Även denna tidiga eftermiddag är det helt fullt på kaféet. En stor gryta med soppa väntar på deltagarna från den gemensamma arbetsdagen på torget. Överallt springer barn omkring, medan deras föräldrar eller äldre bybor diskuterar torgrenoveringen eller utbyter det senaste skvallret. Jennifer, som lutar sig mot kafédisken, ler.

– Du ser, alla generationer blandas, det är alltid så här. Det finns en verklig vilja att leva tillsammans.

Längst inne i baren öppnar sig en dörr mot en annan av byns nyckelverksamheter: Speceriaffären. Även den är skapad av och för invånarna i Trémargat. När kommunen fick veta att lokalen bredvid kaféet skulle bli till salu bestämde man sig för att anmäla sitt intresse. Projektet med att återigen öppna en speceriaffär, tio år efter att byns senaste butik gick i graven, dammades av. Men det var inte frågan om att dra igång projektet i blindo. En marknadsundersökning gjordes för att utreda vad som kunde locka kunder till butiken.

– Det visade sig att majoriteten av de tillfrågade ville kunna köpa ekologiska och närproducerade produkter till ett bra pris, minns Vincent Munin som är vice borgmästare och med i arbetsgruppen som driver affären.

Öppettiderna har utformats efter kundernas önskemål och speceriaffären, som styrs av en förening, bedrivs med hjälp av frivillig arbetskraft. För att få till en bas av trogna kunder, har man skapat ett prenumerationssystem som ger prenumeranterna möjlighet att handla till självkostnadspris.

Och det fungerar. Två år efter öppnandet har affären, som samarbetar med trettio lokala producenter och tre ekologiska grossister, överträffat alla förväntningar. 25 familjer – det vill säga en tredjedel av kommunens hushåll – är prenumeranter. Därtill tillkommer ett 50-tal mer eller mindre regelbundna kunder från Trémargat eller de intilliggande kommunerna.

– Vi räknade med en omsättning på 60 000 euro för att kunna gå runt. Men vi hamnade på 80 000 euro om året, och i år blir det ännu mer! säger Vincent Munin.

Han ser affären som något som ytterligare förstärker nätverken i byn.

– Det blir ännu en viktig plats i livet. Här får man veta det senaste och informationen cirkulerar. För dem som inte går på kaféet är det en möjlighet att vara social.

Frankrike_5

Trémargat använder alla tillgängliga medel för att klara av att behålla kontrollen. I den lokala detaljplanen från 2006 målas en bild upp av byns framtid. Ovanligt nog för en kommun av den här storleken, skyddar planen våtmarker och andra viktiga naturvärden och utökar några av sina bostadsområden på landsbygden med ett fyrtiotal hustomter för att motverka bristen på mark. Framför allt tillåter detaljplanen kommunen att vara mer självbestämmande när det gäller sin framtida utveckling.

Trémargat är också den första franska kommunen som har valt att få sin energiförsörjning från energikooperativet Enercoop, som gynnar förnybar energi –något som i sin tur lett till att Enercoop har förlagt sitt huvudkontor i Bretagne.

Trots att många av invånarna i byn inte är religiösa, har kommunen gått med på att ta hand om renoveringen av kyrkan, till 90 procent finansierad av subventioner. Men på ett villkor: Även andra föreningar ska få hålla till där. Den första överenskommelsen i sitt slag har nu skrivits under av prästen, borgmästaren och olika föreningar.

Ett av de kanske viktigaste stegen för förändring och kontroll är försöken att påverka kommunens ekonomiska inriktning. Av byns 14 gårdar är i dag 12 medlemmar i Cedapa, ett forskningscenter som verkar för ett uthålligt jordbruk. För att behålla den utvecklingen är kommunen fast besluten att underlätta för ekologiska bönder att etablera sig här. Eftersom en fransk kommun inte har rätt att finansiera ett privat projekt, bildades ett slags fristående fastighetsbolag som ger möjlighet för privatpersoner, organisationer och andra att gemensamt köpa en byggnad eller en bit mark.

Några som fått hjälp av bolaget är Jennifer och hennes sambo.

– Vi hade köpt en gård mitt i byn och ville köpa ytterligare lite mark där våra tackor och våra mjölkkor kunde beta, berättar hon.

Paret hittade en idealisk bit mark i grannbyn, men eftersom de redan hade investerat mycket pengar i gården och en liten mejeriverksamhet, saknades 60 000 euro.

Fastighetsbolaget kallade till mobilisering och ett hundratal delägare – däribland kommunen – fick med gemensamma krafter fram pengar och köpte betesmarken.

– Det var fantastiskt att se den här entusiasmen, minns Jennifer. Vi hade kunder från Saint-Brieuc [en stad 5 mil bort, övers anm] som köpte andelar. Vilket stöd!

Sittandes i kaféet ser borgmästarenmed tillförsikt på framtiden och lägger fram de stora projekt som väntar i Trémargat.

– Vi har valt att koncentrera oss på bevarandet av naturområden som omfattar 50 procent av kommunen. Vi ska skapa en hemsida på internet och underhålla och förbättra bykärnan. Vi har också börjat fundera kring ett ekologiskt boende där olika generationer kan leva tillsammans.

Andra idéer cirkulerar, som till exempel en verkstad där man kan hjälpas åt och byta tjänster, reparera saker tillsammans eller dela på utrustning för att pressa äppeljuice.

Trémargat tycks rustad för att fortsätta leva som dess invånare vill. Tiden då grannarna sneglade misstänksamt på byn är glömd. I stället har den blivit en föregångare i alternativa sammanhang och får med tiden mer och mer respekt i allt vidare kretsar.

– Vi fortsätter förstås att förbrylla vissa människor. Men vi har bevisat saker och ting, och nu ses vi inte som drömmare utan som en nyskapande kommun som står på egna ben, säger Yvette Clément.

___

Fotnot: Texten är tidigare publicerad i franska tidningen Bastamag. Översättning och bearbetning för Effekt: Sara Jeswani och Guillaume Jaffrézic. Illustrationerna är gjorda utifrån foton av Marion Guyonvarch.