Tillväxt

Jobben först? Även när luften blivit giftig?

Luften i Peking är nu så farlig att andas att de som kan överväger att överge staden, däribland många svenskar, rapporterar Svenska Dagbladet. Fallen av lungcancer skjuter i höjden och de dagar när det är som värst avråds folk från att över huvudet taget vistas utomhus.

Orsak: Kinas extrema ekonomiska expansion. Det vill säga, mer bilar, mer kolkraft, mer fabriker, mer mer mer.

Denna tillväxt är som bekant vad som håller många länder, däribland, Sverige under armarna medan Europa sjunker allt djupare ner i skuldkrisen. Den svenska välfärden är beroende av de jobb och skatteintäkter som skapas, direkt eller indirekt, genom efterfrågan från Kina.

Ironiskt nog går det svenska företaget Blueair extra bra just nu. De säljer luftrenare.Förra året fördubblades försäljningen.

– Alla indikatorer tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta, säger Jonas Holst, marknadsföringschef för Blueair till SVD.

Den livsfarliga luften, "luftapokalypsen", är det stora samtalsämnet i Peking. Men tillväxtens konsekvenser är inte begräsade till luften. Rent vatten har blivit en allt mer knapp resurs i Kina och mycket odlingsmark är numer förgiftad.

 

Hur mycket tycker vi det är okej att offra för att upprätthålla en resursslukande livsstil? Jag skrev nyligen en artikel i socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag om just tillväxten som vår tids offerkult. Det som inspirerade artikeln var det tydliga ställningstagande från vissa socialdemokrater som menade att jobben alltid går före miljön. Nu föreslås denna idé bli högsta prioritet för partiet:

Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.

Man anar rädslan bakom dessa ord. Rädslan för att välfärden ska falla ihop om vi inte jobbar som flitiga bävrar allihop. Skitsamma om dessa jobb bygger på en brutal exploatering av naturen. Skitsamma om den kinesiska bilboomen gör luften giftig. Så länge efterfrågan på svenskt stål fortsätter att öka och säkrar svenska industrijobb är det värt det.

Rikard Warlenius skrev nyligen ett intressant inlägg på sin blogg om den eventuella motsättningen mellan miljö och välfärd. Hans slutsats är att motsättningen oftast är falsk. Att det i princip skulle räcka med skattehöjningar (eller uteblivna skattesänkningar) för höginkomsttagare för att säkra välfärden utan att offra miljön.

Det är en tilltalande tanke, men hur realistisk är den i längden? Även pengar som tas in som skatt genereras ju i en ekonomi som bygger på storskalig förstörelse av naturen. Låt säga att vi skapade en värld där den enda tillåtna verksamheten var sådan som bygger på en långsiktigt hållbar användning av 100 procent förnybara resurser, med slutna kretslopp och utan avfall i någon form. Även med en mycket jämlik ekonomisk politik skulle skatteintäkterna vara högst begränsade. Välfärden, så som vi i Sverige har definierat den, skulle vara hotad.

Fast Rikard Warlenius har såklart rätt i att det skulle vara lättare att hantera miljöproblemen i en mer jämlik ekonomi. Om inte annat skulle detta göra att bördan av de miljöproblem vi skapar bars mer jämnt.

Från Peking rapporteras om det globala klassamhällets "lösning" på luftföroreningarna:

En del internationella skolor rapporteras ha börjat sätta upp “föroreningskupoler” – enorma tryckluftstält – för att barnen ska kunna röra sig “ute”.

International school of Beijing, där skolavgiften kostar så mycket som 35000 dollar (223000 kronor) per år, har precis invigt två nya kupoler. I den ena ryms sex tennisbanor.

Välfärd för vissa blir ovälfärd för andra.

Som jag ser det räcker det inte med ekonomisk jämlikhet, den behöver gå hand i hand med minskad konsumtion och minskad materiell standard i rika länder. Vilket i sin tur gör det möjligt att dra ner på arbetstempot: sänka arbetstiden och låta fler få jobba lite än vissa mycket och andra inget alls.

 

Foto: Wikicommons/Berserkerus

Läs också Ola Wongs krönika "Smoggen i Peking är nästan outhärdlig".

IMF-ekonomen Michael Kumhof talar klarspråk

Internationella valutaunionen har aldrig gjort sig kända för sin kritik av banksektorn eller sin oro för oljetoppen. Men även inom trögrörliga institutioner finns det de som vågar tänka ett steg längre, och som kommer med idéer som inte alltid går väl hem hos dem som sitter på makten. Michael Kumhof, som arbetar som forskare inom IMF, är en av dem. I början av veckan var han inbjuden av Global utmaning till ett seminarium i Stockholm, och han skrädde inte på orden. Det gäller för de demokratiska institutionerna att ta tillbaka makten över det finansiella systemet, för som Michael Kumhof frågade: ”Kan vi verkligen lita på bankerna”

Kumhof är tydlig med att en banks främsta kännetecken i dag är att den skapar pengar genom utlåning. Det som står i skolböckerna – om att bankerna behöver en kunds sparkapital för att förmedla dem som lån till nästa kund – kallar han ”totalt struntprat”. Och genom att låna ut pengar som har skapats ur tomma intet har bankerna skapat en kreditbubbla, där den totala pengamängden saknar all förankring i faktiska fysiska resurser.

Michael Kumhofs föreslagna lösning på den ekonomiska krisen bygger på den så kallade Chicago-planen, som togs fram som ett svar på 30-tals depressionen i USA. Den handlar om att bankernas ska tvingas ha reserver som motsvarar 100 procent av kundernas sparade pengar. Det skulle förhindra den bisarra tillväxt i konsumtionskraft som kommer av att bankerna lånar ut pengar som saknar ett motsvarande reellt fysiskt värde. Med dagens ordning där bankerna i princip fritt skapar pengar är vi i det närmaste garanterade att leva över våra ekologiska tillgångar.

Kumhof är öppen med att hans idéer inte är särskilt populära inom IMF, eftersom de skulle göra att makten flyttas tillbaka från bankerna till politikerna. Men han erkänner också att han inte kan säga de saker till sina chefer som en av seminariets andra talare, Bernard Lietaer, talade om. Lietaers specialområde är komplementära valutor, som ett sätt att göra ekonomin mer resilient. Och även om Kumhof i princip tror på idén, menar han att han skulle skjuta sig själv i foten om han började tala om ännu mer kontroversiella förslag innan IMF hade hunnit ta till sig Chicago-planen.

Lietaer tar sin utgångspunkt i ekologiska system, och pekar på att monokulturer som – även om de är effektiva för att skapa maximal kortsiktig avkastning – aldrig kan vara hållbara. En enda sjukdom eller parasit skulle kunna vara tillräckligt för att få hela systemet att kollapsa. Det samma gäller ekonomin menar Lietaer, så länge vi endast använder oss av enbart en valuta är systemet ytterst sårbart, i stället gäller det att ha en mångfald av olika penningsystem som samverkar.

Exempel finns redan, så som det räntefria WIR-systemet i Schweiz. Det har funnits sedan 1934 och används parallellt med schweizerfranc av cirka 60 000 medlemsföretag. En WIR är lika med en franc, och medlemmar kan sälja och köpa varor och tjänster av varandra med WIR. Skillnaden mot det traditionella penningsystemet är att alla WIR-medlemmar går i god för varandras underskott, i stället för att ett företag blir direkt skyldig till ett annat. Detta har skapat ett stabilt system som har klarat sig relativt väl genom ett antal bankkriser under de senaste 80 åren.

Lietaer menar att de lokala valutorna ska vara ett komplement till nationella sådana, och att Chicago-planen borde införas i sin helhet på den nationella nivån. Men istället för att bara låta våra nationellt folkvalda parlamentariker ta tillbaka makten över ekonomin från bankerna – enligt Kumhofs recept – så skulle Lietaer genom regionala valutor vilja föra makten över pengarna ännu närmare folket, till en lokal nivå där det går att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi som inte bygger på exponentiell tillväxt. Det är tänkvärda förslag för att hitta lösningar på kriserna vi befinner oss i.

Seminariet går att se i sin helhet på Global utmanings hemsida, eller på youtube. Webbtidningen Dagens Arena har också intervjuat Kumhof.

Foto: 401kcalculator.org (Creative commons)

Tvångsoptimistisk rapportering från Doha

Så här fungerar tvångsoptimismen i praktiken. Närmare bestämt i radions rapportering från klimatförhandlingarna i Doha.

Studion i Stockholm konstaterar först att det är den sista dagen på förhandlingarna, men att delegaterna inte har kommit överens om något avgörande (som vanligt). Bland annat är det oklart om Kyotoprotokollet ska förlängas eller ej.

Ekots utsända Annika Digréus bekräftar detta, men vill inte låta för negativ så även om det kanske inte händer så mycket just här och nu finns det annat att känna hopp inför:

Man får väl se att det händer saker vid sidan av förhandlingarna. Att det faktiskt finns en teknisk och ekonomisk utveckling för att motverka klimatåtgärder [antar att hon menar klimatförändringar].

Och så berättar hon att man hoppas kunna påbörja skrivningarna på ett nytt avtal som ska träda i kraft år 2020. Eftersom ett sådant avtal ska vara klart först 2015 finns det ju fortfarande en del tid kvar.

 

Så här skulle man också kunna beskriva samma saker, fast på ett annat sätt:

Förhandlarna kan inte ens enas om man ska skrota eller förlänga ett tandlöst avtal (Kyotoprotokollet) som sedan det infördes enbart har lett till accelererande utsläpp.

Att vänta till år 2020 med någon form av bindande åttaganden för utsläppsminskningar är, visar klimatvetenskapen, i princip det samma som att sikta in sig på åtminstone tre-fyra graders temperaturökning inom detta århundrade. Vilket krockar med den politiska ambitionen att begränsa temperaturökningen till max två grader.

Parallellt med klimatförhandlingarna sker en mycket oroande teknisk och ekonomisk utveckling. Nya, mer tekniskt avancerade, maskiner utvecklas hela tiden vilket ökar överkonsumtionen av resurser och förbrukningen av fossil energi. Den ekonomiska utveckling som går hand i hand med denna är än så länge negativ, det vill säga, den totala konsumtionen ökar. Dock ska sägas att det sker en viss ljusning i form av stagnerande tillväxt världen över.

 

Jag tror inte att Ekot har lägre ambitioner än att ge den mest sanna och relevanta bilden av verkligheten. Men tyvärr verkar tvångsoptimismen ha fattat ett hårt grepp inte bara om hela politiken, men även om delar av journalistkåren.

Konsten att ljuga övertygande för sig själv

Läkarundersökningar och provtagningar har pågått i ett par decennier nu, men resultatet fortsätter att vara icke-önskvärt. Vårt globala industriella samhälle – det enda vi känner – har av i stort sett samtliga tillfrågade läkare getts en diagnos som med stor sannolikhet kommer att innebära dess slut.

Egentligen vet vi att inget varar för evigt – vi kommer alla att dö någon gång – men just detta samhälle som vi är födda i hade vi kanske hoppats att det skulle leva länge till, rent av för alltid.

Så, hur tacklar vi detta besked?

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har utvecklat en välkänd modell där besked av den här typen hanteras i fem olika steg. Jag brukar vara skeptisk till sådana generella modeller eftersom de ofta låter mycket bättre än hur de fungerar i verkligheten. Men i detta fall är jag beredd att göra ett undantag. De fem stegen är följande (kompletterade med aktuella exempel):

1) Förnekelse. "Så där sa man på sjuttitalet också. Vi löste det då, vi löser det nu".

2) Ilska. "Det är oljebolagens fel!"

3) Förhandling. "Men om vi bygger ut kollektivtrafiken?"

4) Depression. "Världen kommer ändå att gå under snart."

5) Acceptans. "Hur ska vi hantera detta?"

De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt. Men på det stora hela fungerar faktiskt denna modell ganska bra med hur många hanterar den kollaps som vi står inför. Själv har jag betat av samtliga. I stort sett i ordningen ovan.

I förra veckan kom ett nytt utlåtande om världens tillstånd. Världsbanken påminde om att vi kan räkna med fyra graders global temperaturhöjning som en följd av det sätt som vårt samhälle fungerar på. Det var för övrigt en nyhet som skickades rakt in i ett nyhetsflöde som annars mest domineras av att världsekonomin går väldigt knackigt eftersom det konsumeras för lite.

Budskapet borde stämma till viss eftertanke. Kanske en mer mogen syn på vad som händer och vad som lär hända. Men nej. När miljöminister Lena Ek får frågan om hur vi ska komma till rätta med klimatkrisen framstår hon som hoppfull.

– Det finns så otroligt mycket teknik som hjälper oss på vägen. Teknik som gör att jag tror att vi faktiskt kan skapa bättre livsvillkor för den fattiga världen och samtidigt komma till rätta med klimatförändringen, säger hon i en intervju med Svenska Dagbladet.

Det är en kombination av 1) förnekelse och 3) förhandling.

Förnekelse av teknikens många begränsningar. Till exempel finns det för de långväga transporter som bär upp dagens globala samhälle (flyg, fartyg och lastbil) ingen känd teknik som kan trolla bort dessa transporters oljeberoende.

Förnekelse också av det faktum att den industriella teknik som Ek syftar på hittills i historien oftast har skapat mer problem än den har löst.

Förhandling med vetenskapens brutala krav på drastiskt minskande utsläpp i dag, inte positiva visioner för 2030.

Förhandling också med den logik med vilken det moderna samhället fungerar. Det vill säga, i stort sett alla investeringar och strävanden, såväl historiska som nutida, syftar till ökad konsumtion och därmed ökade utsläpp. Denna logik skulle, rent teoretiskt, kunna ställas på huvudet. Ett par miljarder människor drar samtidigt i nödbromsen. Men i teorin är allt möjligt, även att få alla kineser att hoppa samtidigt (för att testa om det blir jordbävning då).

Samtliga av de fyra första stadierna i Kübler-Ross-modellen går ut på att ljuga för sig själv. Givetvis så övertygande som möjligt i förhållande till verkligheten. En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)".

Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva...

Turligt nog verkar det sitta en backventil mellan de fyra första stadierna och acceptans-stadiet. Den som väl har tagit sig dit backar sällan tillbaka. Min erfarenhet efter att det senaste året pratat kollaps i ett sextiotal olika sammanhang är att det är många som redan har tagit detta steg. Och för varje dag är det några till som gör det.

Om det här stämmer innebär det att vi får en allt mer polariserad debatt. Mellan en grupp som allt mer frenetiskt övertygar sig själv om att alla lösningar ligger runt hörnet och en växande grupp som har accepterat att allt inte levereras med en lösning.

Tyvärr verkar folk som sitter på maktpositioner lätt fastna i den första gruppen. Det kommer med tiden att göra denna konflikt än mer spännande.

Energislavarna sviker

Alla civilisationer har vilat på den mängd energi som de har kommit över. Vare sig det har varit mänskliga slavar, stora jordbruksarealer eller som i vårt fall – fossil energi. Det som har avgjort tillgången på energi är hur mycket energi som har satsats för den energi som har utvunnits.

Kostar det mer att kriga till sig slavar än vad slavarna kan producera åt dig är det helt enkelt inte värt besvärt. Samma sak med matproduktionen. Eller utvinningen av fossila bränslen.

Just nu gästas Sverige av professor Charles Hall som är en av pionjärerna på forskning inom detta område. Det centrala begreppet stavas EROI, energy return on invested. Det låter kanske svårt, men som Charles Hall säger:

– De viktigaste sakerna att förstå är egentligen väldigt enkla. Det är bara det att vi inte lär ut dem.

EROI beskriver hur mycket energi som man får ut i förhållande till hur mycket energi som man investerar. Sin föreläsning på Medelhavsmuseet i Stockholm i går inledde Charles Hall med en bild på en av de första kommersiella oljekällorna, i Texas, USA. Den består av ett litet ruckel byggt av plankor men producerade ändå 18 miljoner fat olja om året. Investeringen var minimal, men avkastningen stor.

Nästa bild visar en modern oljeplattform i den Mexikanska golfen. En av sex tusen i dessa vatten. Det är ett stycke ultrakomplex industriteknologi. Dyr som satan. Ändå producerar den bara en bråkdel av det som träkonstruktionen i Texas gjorde. Enorma investeringar, liten avkastning. EROI har minskat rejält.

Skälet är att vi har plockat de lågt hängande frukterna. Vi har tagit den lättåtkomliga oljan. Kvar är den svåråtkomliga oljan. Charles Hall beskriver det som att "ju hårdare du borrar, desto mer inneffektiv blir du".

Den senaste frälsningen för folk som är tekniktroende heter "fracking", en metod där man med högt tryck för ner vatten och kemikalier i berggrunden för att spränga fram gas och olja. Vissa hävdar att detta är en så lovande teknik att den fossila energin snart kommer flöda igen som förr i tiden. Problemet är bara att det krävs sådana enorma investeringar för att få oljan eller gasen att flöda. Enligt Charles Hall behövs det 300–1000 lastbilar fullastade med material bara för att borra en enda källa. Energiavkastningen är låg.

Och vad är då problemet med allt detta? Jo, eftersom tillgången på (billig) energi är civilisationens grund innebär allt mer svåråtkomlig energi att grunden krackelerar. Som Charles Hall uttrycker det i en debattartikel i Svenska Dagbladet igår:

När den globala oljeproduktionstoppen inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever.

Han konstaterar samtidigt att politiker, forskare, andra makthavare och inte minst ekonomer har svårt att ta till sig denna information. Antagligen för att det krockar så totalt med deras världsbild och förväntningarna på ekonomisk tillväxt.

Charles Hall andra poäng, minst lika viktig, är att det inte räcker med att ha en energiavkastning som ger något mer än vad som satsas. Anledningen är att det går åt en massa energi för att energin ska kunna användas. Ta exemplet olja: När oljan väl kommit upp ur marken har vi inte så mycket nytta av den. Först när vi raffinerat den, transporterat den och kan tanka den i en bil gör den nytta – om vi också har byggt upp en infrastruktur där bilen kan köra. För att vi ska ha användning av oljan räknar Hall med att det krävs ett EROI på 3:1, alltså en avkastning på tre enheter energi för varje enhet som satsas. Vill man dessutom kunna odla mat, bygga hus, utbilda sig och kanske även få viss vård och omsorg av samhället krävs ett EROI på omkring 12:1. Just nu ligger EROI för oljeproduktionen i USA på omkring 18:1. Ner från 100:1 för åttio år sedan.

Den kanske mest häpnadsväckande siffran som presenterades igår var Charles Halls beräkning för solkraft i Spanien. EROI för denna är inte mer än 2,6:1.

Enligt Hall bör vi räkna med att våra ekonomier kommer att krympa snarare än växa som en följd av allt detta. Och det kräver väldigt mycket av nytänkande. Till exempel, "vilken typ av ekonomisk teori är användbar i en värld med minska energitillgång?".

Kjell Aleklett, professor vid Uppsala universitet, som också deltog i seminariet slog ett slag för det som jag själv brukar förespråka: en medveten förenkling av samhället. Att fokusera på sådant som vi verkligen behöver, matproduktion till exempel, i stället för att fortsätta bygga på den kostsamma och energikrävande överbyggnaden.

Att döma av hur tidigare civilisationer har hanterat minskande EROI är förenkling den oundvikliga utvecklingen.

ps. Cornucopia tipsar om Morgonpasset i P3 där Kjell Aleklett var gäst i morse. Mycket intressant att höra reaktionen på peak oil-budskapet i detta rätt glättiga sammanhang. Dock torde programledarna vara något förberedda, jag var där i vintras och pratade kollaps med dem :)

Kjell Aleklett kommer in 1.23 i sändningen.

Seminariet filmades och går att titta på Global Utmanings hemsida.

Foto (oljeplattform): WikiCommons/Chad Teer

Därför "måste" vi ha mer fossil energi

Om människors främsta prioritet är hur mycket pengar de har i plånboken är det svårt att skapa ett annat samhälle. Den svenska politiska debatten har under de senaste valen vridits mer och mer mot de så kallade plånboksfrågorna. Den stora debatten står mellan vem som på ett någorlunda trovärdigt sätt att kan ge de mest genersösa löftena till folket. Ungefär: "Rösta på oss så blir tillväxten högre och du får mer pengar". Minsta lilla avsteg från detta, om så bara en marginell höjning av bensinpriset i ljuset av klimatkrisen, framstår då som provocerande.

Och när politiken rättar sig efter detta – genom att motivera klimatsatsningar med ökad tillväxt – förstärks tendensen. Till slut framstår det som att det enda skälet att ställa om samhället är att det skapas nya jobb och genererar mer tillväxt. Vilket gör det hela till en återvändsgränd, vilket vi har skrivit om tidigare.

Extremfallet är som vanligt USA. Där liksom här har engagemanget för att minska samhällets klimatpåverkan till stor del försvunnit från politiken. Såväl Obama som Romney är inriktade på att skaffa fram så mycket billig energi de kan för att hålla igång maskinen. Obama har gjort några små försök att blidka den opinion som bryr sig om planeten, men i stort är skillnaden liten. I stället satsas det, precis som i Sverige, på retoriska grepp, som att prata om "clean coal" eller "green growth".

Här är några exempel på hur propagandan låter inför valet i november:

Men även från andra hållet är budskapet snarlikt, även om målet är ett annat. Motivet till att satsa på förnybart är att det skapar fler jobb. Problemet är att folk inser att också kolkraft skapar nya jobb, och dessutom är billigare än vindkraft.

Hittills i år har partier, industri och fackföreningsrörelse satsat över 153 miljoner dollar på annonser som propagerar för mer fossil energi, uppger New York Times.

Om man slåss för andra värdringar än de som handlar om pengar har man mäktiga motståndare. Men det är svårt att se någon annan utväg än att stödja ett värderingsskifte där vi värdesätter annat än hur tillväxten dunkar på. Först då uppstår möjligheten att skapa ett annat samhälle som inte urholkar grunden för vår överlevnad.

Socialdemokratiskt klarspråk: Jobben först, naturen sen

Jobben går före naturen. Det är Socialdemokraternas bestämda åsikt, förklarar Lisa Kalström, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, i Studio Ett. Hon verkar nervös i radiostudion så jag tänker att hon kanske har sagt fel, men programledaren frågar igen om det verkligen är så hon menar: jobben först och naturen sen. Japp, det är tveklöst Socialdemokraternas uppfattning, förklarar Lisa Kalström.

Tack för det, Lisa Kalström. Skönt med klarspråk. Det är ovanligt att höra det från en politiker och särskilt en socialdemokratisk politiker. Annars brukar dylika åsikter alltid lindas in i flera lager av passande lullull i gröna kulörer. "...hand i hand med hållbar utveckling", "miljöhänsyn går såklart alltid först", "hållbar tillväxt" etcetera etcetera. Men nu, pang på: Jobben går före naturen.

I detta fall gäller det Ojnareskogen (se bilden vänster) på norra Gotland där Nordkalk (se bilden till höger) vill bryta mer kalk, åtskilliga miljoner ton till ett totalt värde av cirka 17 miljarder kronor. Företagets ägare beräknas bli svinrika och omkring 150 personer beräknas få jobb under de 25 år som det kommer ta för företaget att tömma området på brytvärd kalk.

Baksidan är att man behöver göra mer av det som redan gjorts på många platser på Gotland: Skövla skogen och förvandla marken till ett öde månlandskap. Ojnareskogen är en tidigare orörd naturskog. Nu ska den offras på tillväxtens altare.

Förra året gick jag förbi dagbrottet där man bryter kalk i Slite på Gotland. Det påminde inte så lite om dagbrottet på planeten Pandora i filmen Avatar. Samma monstertruckar som ångar runt nere i brottet, med samma långsamma målmedvetna takt, med samma staket runt omkring som skiljer den mänskliga naturen från den icke-mänskliga.

Jobben först. Ingen vill neka någon möjligheten att försörja sig, men om det måste ske till priset av en skövlad skog, är det inte värt att komma på andra sätt till försörjning? Vad är meningen med jobben om det sker på bekostnad av den natur som människan inte redan tagit i besittning? Som om vi levde för att arbeta.

Om systemet är beroende av att rita om hela landskap för att det ska fungera, är det inte själva systemet som borde ritas om?

Så viktig är Nordkalks och ett par hundra personers möjligheter att tjäna pengar att varje hot mot detta ses med stränga ögon. I dag skeppades en polisstyrka på 70 man till ön. Inklusive terrängfordon och hästar. De demonstranter som försöker sätta käppar i hjulet för Nordkalk ska hållas borta till varje pris. Ungefär som marinsoldaterna som flygs till Pandora för att se till att infödingarna inte hindrar mineralbrytningen.

Slutligen, till Gotlands försvar ska sägas att de visst inte är så dåliga på grönt lullull. I kommunens visionsdokument kan man läsa följande:

De stora utmaningarna för att bygga ett hållbart samhälle på Gotland gäller energiförsörjning, tillgången på rent dricksvatten och en levande Östersjö. Det gäller att utveckla ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp och en god och hälsosam bebyggd miljö, hållbar förvaltning av produktiv mark och förutsättningar för att bevara olika natur- och kulturmiljöer.

Men det kan man naturligtvis strunta fullständigt i. Om det finns jobb att skapa.

Går vi mot en Grexit?

Försöken att bilda en ny regering i Grekland har pågått hela helgen utan resultat. När börsmarknaderna öppnade idag satte detta sin tydliga prägel. Trots att man tidigare påstått att oron över Grekland redan är tagen hänsyn till, eller "inprisad" som det heter på börsspråk, så föll kurserna kraftigt på flera håll idag.

Under dagen föddes också ett nytt ord, Grexit, en sammansättning av Greek och Exit. Hashtagen #grexit blev alltmer använd på Twitter allteftersom nyheterna strömmade in. Det handlar alltså om ett alltmer troligt scenario där Grekland lämnar Euron.

Det man ska vara medveten om är att det nu pågår ett antal olika chicken races. Det är dels EU mot den grekiska vänstern, som hittills inte velat släppa ståndpunkten att skuldkrisavtalen med EU måste omförhandlas.

Men det är också ett chicken race mellan marknaden och Greklands Euro-anslutning. En valuta kan bara existera så länge användarna av valutan har förtroende för denna. Och de alltmer tilltagande rykten under dagen riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Vid halv sju ikväll, svensk tid, rapporterade en brittisk reporter att hon med egna ögon sett hur ett valuthandelsföretag på Londonbörsen lagt in Drachman i sina datorsystem.

Valutahandlarna gissade att Drachman skulle komma att handlas mot Euron till kursen 1500 mot 1, jämfört med vad Drachman växlades till vid Euro-inträdet, 350 mot 1.

Bakom dessa siffror döljer sig den avgrund som säger att värdet på alla pengar i Grekland plötsligt skulle vara värda ungefär en fjärdedel av idag.

Hur stor är sannolikheten att det blir verklighet? Det är ingen som kan säga säkert, även om bettingbolag nu har sänkt oddsen betydligt för ett sådant scenario. Det vi vet är, att ju mer det spekuleras om ett sådant scenario, desto sannolikare blir det att det förverkligas. Om folk börjar agera som att det ska bli verklighet, ja då riskerar det också att bli ett oundvikligt händelseförlopp.

En beskrivning av hur det skulle gå till rent praktiskt utmålas av The Telegraph.

I kväll sitter både Eurozonens finansministrar och Greklands politiker i möten. Chickenracet pågår för fullt. Senaste ryktet är dock att mötena i Grekland, för att försöka bilda regering, har avbrutits.

Oavsett vad som händer nu, så pågår en långsam nedbrytning av det grekiska samhället. Ett exempel i mängden är det faktum att färjetrafiken i den stora grekiska övärlden är på väg att kraftigt försämras.

I morgon vet vi kanske om det blir nyval.

Så funkar en finanskrasch

Med tanke på att världsekonomin ser ut att gå in i en lite mer turbulent fas igen är det läge att rekommendera Chris Martenson. Han intervjuas av Alex Smith i den senaste podcasten i utmärkta Radio Ecoshock.

Chris Martenson har en bakgrund inom finansvärlden, men insåg för ett antal år sedan att vårt ekonomiska system inte kommer att ge oss den framtid som många förväntar sig: tillväxt, högre levnadsstandard, mer stabilitet och så vidare.

Han ställde om sitt eget liv och lever nu på att skriva och föreläsa om hur de olika kriserna som vi befinner oss i hänger ihop, bland annat genom sin videoserie Crash Course som nu också finns i bokform.

Chris Martenson är bra att lyssna till eftersom han är amerikanskt övertydlig.

Intervjun i Radio Ecoshock är exemplarisk. Den är lagom kort, rakt på sak och som sagt, väldigt tydlig.

I'm a realistic optimist. I do belive that the trends and forces in play will have to come to some sort of resoution. In that resolution I can't see any possible conclusion other than there's generally a lower standard of living. Because just economically we've been living well beyond our means, regard debt levels and all of that. But we've been living well beyond our means from our natural capital aswell, specifically energy, but also around soil, water and other things. We're gonna have to make an adjustment.

Han beskriver också vad som händer när finanssystemet kraschar, likt 2008. Hur kedjeeffekter gör att alla som på något sätt är inblandade i dagens globala pyramidspel riskerar att dras med i fallet.

Den andra intervjun i samma podcast handlar om solstormar. Ett scenario som låter väldigt science fiction, men som faktiskt är ett seriöst hot. Vilket för övrigt är ett skäl till att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, oroar sig för detta.

I dess mest extrema variant skulle en solstorm kunna leda till ett väldigt plötsligt sammanbrott för samhället, enligt Matthew Stein, författare till boken When Technology Fails.

Vi är på väg ut på djupt vatten

CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/Bild: CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/

Debatten om huruvida vi kommer att påverkas av en oljetopp eller inte är i stor utsträckning en kamp mellan naturvetare och ekonomer. Geologer och naturresursvetare ser en tydlig nedgång i oljetillgångarna, medan ekonomer menar att eftersom tillgång och efterfrågan regleras av pris, så kan tillgångarna räcka för lång (nåja) tid framöver.

I veckan lanserades en modell som kanske kan överbrygga de två perspektiven. Initiativet kommer, kanske något oväntat, från Internationella valutaunionen, IMF. SVT rapporterade översiktligt, The Economist i mer detalj. Modellen tar hänsyn till både geologiska och ekonomiska faktorer, och visar goda resultat när man testar den på det historiska oljepriset.

När man kör modellen framåt i tiden så visar sig en tydlig bild. Oljepriset kommer att vara dubblerat innan 2020. Vad innebär då en oljepris på 200 dollar/fat? Michael Kumhof, forskare och IMF-ekonom svarar så här:

- Vi vet nästan inget om vad oljepriser över 200 dollar innebär för världsekonomin. Vi kan bara spekulera. Att det påverkar negativt är helt klar. Frågan är hur mycket. En del menar att påverkan är gradvis. Andra att det finns "smärtbarriärer" som kan få mycket stora konsekvenser.

Några som fördjupat sig i frågan är miljö- och energiforskarna Carey King och Charles Hall. De använder sig av måttet Energy Return on Investement, EROI, alltså måttet på hur mycket energi det går åt för att utvinna energi ur ett visst energislag. I sin rapport från oktober 2011 ställer de sig följande enkla frågor: - Vad är den minsta EROI som ett industrisamhälle måste ha för att överleva? För att företag ska gå med vinst? För att vi ska ha råd med konst, kultur, utbildning och hälsovård? För att ha tillväxt?

De konstaterar att dessa centrala frågor knappast diskuteras alls, trots att de troligtvis är helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Vi behöver mycket mer forskning och debatt om ämnet.

En sak är dock ganska lätt att konstatera, vårt samhälle, så som det ser ut idag, är helt beroende av energi med mycket högt EROI. Och någon ersättare av det slaget för fossilbränslen, finns inte i sikte.

Vi är på väg ut på djupt vatten.


Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Hej, Effekt har inte på något sätt varit inblandade i...
  • Gäst: hej! jag har en fråga kring nationella provet, som ni...
  • Pella: När du har begravt dig själv som individ kanske du...
  • Sören: Har precis skummat rapporten och ur vetenskaplig...
  • Farfar: Du skriver.....”En arbetsgrupp sammansatt av...