Varför bry sig om jorden? Varför kämpa för den? Om ekomodernisternas högteknologiska vision hade varit möjlig att förverkliga för hela världens befolkning, skulle vi vilja leva så? Bekväma liv – mitt i storstadens puls – där det oftast räcker med att trycka på en knapp eller en skärm för att tillgodose våra grundläggande behov. Utan att någonsin behöva konfronteras med naturen annat än under en eller annan semesterresa. Tack vare avancerade maskiner, genmodifierade grödor och syntetiskt liv behöver vi inte heller bry oss så mycket om produktion och kan i stället obehindrat ägna oss åt konsumtion.

Ett sådant liv präglar den framtid som Aldous Huxley målar upp i sin dystopiska roman Du sköna nya värld från 1932. I denna värld är allt som kan upplevas som fysiskt eller mentalt obekvämt utraderat och separationen mellan människa och natur helt genomförd. Staten har beslutat »att avskaffa kärleken till naturen«, av ekonomiska skäl, enligt en av de statliga direktörerna: »Gullvivor och landskap, påpekade han, har ett stort fel: de är kostnadsfria. Kärleken till naturen håller inga fabriker igång.« I tidig ålder får barnen därför lära sig att naturen är farlig.

I den mån som de till synes lyckliga och sorglösa människorna i denna värld har någon kontakt med naturen inskränker sig denna till att antingen gå på »känselfilm« – en avancerad form av bio som ger »de mest häpnadsväckande känseleffekter« (som att uppleva vartenda hår i en björnpäls). Eller att göra flygresor till naturen för att ägna sig åt prylkrävande aktiviteter. Allt för att gynna konsumtionen.

På fler än ett sätt har Du sköna nya värld materialiserats för den rika och urbana delen av världens befolkning. På vissa platser har separationen pågått så pass länge och blivit så självklar att många inte längre söker sig till naturmiljöer. I Sverige har besöken i skogen minskat med omkring en tredjedel de senaste 20 åren, antalet barn på utflykt dit har halverats. Forskning på området visar att den oordnade och konsumtionsfria skogen upplevs som farlig och »ofräsch«.

På vissa platser har separationen pågått så pass länge och blivit så självklar att många inte längre söker sig till naturmiljöer.

Med sådana känslor är det ett naturligt steg att släppa fram eliter och experter för att agera Gud på planeten. Att kuva naturen en gång för alla. Det har för övrigt varit målsättningen under de 400 år som gått sedan filosofen Francis Bacon etablerade denna idétradition. Likt dagens ekomodernister var Bacon och andra renässansfilosofer ärliga i sitt uppsåt. Bacon hymlade inte med att han såg naturen som en elak styvmor som satt och höll på sina skatter. Hon behövde dissekeras och torteras för att lämna ifrån sig dessa. Vetenskapens ädla syfte var att skaffa sig makt över naturen, att »leda Naturen och alla hennes barn till dig så att hon hamnar i din tjänst och görs till din slav«.

Det som ger en viss förtröstan är att hur separerade våra liv än blir från den icke-mänskliga naturen, hur moderna vi än känner oss, kommer vi alltid att vara en del av naturen. Vi kommer aldrig ifrån vårt ursprung. Människan har blivit den hon är genom att hon under nästan hela sin evolution har levt som jägar-samlare – som en självklar del av naturen. En natur som var betydligt vildare än den vi själva är vana vid, med farligare, större och fler rovdjur. Det krävdes stor skicklighet för att överleva, både att göra de långa vandringarna i jakt på mat och att undvika att själv bli mat under färden. Det var genom detta liv som våra hjärnor programmerades för att upptäcka omgivningens alla tecken på möjligheter och faror, även de knappt märkbara: ett par ögon som glimmar till genom lövverket, lukten av honung, spår i leran, en slingrande rörelse i gräset. Egenskaper som vi fortfarande bär inom oss. Som författaren George Monbiot uttrycker det: »en gränslös förmåga att känna rädsla och förundran, nyfikenhet och förtjusning. Vi är förinställda på att leva i skog och mark; kodade för att reagera på naturen.«

Att vi oftast har dessa förmågor avstängda gör inte att de försvinner, inte heller försvinner behovet av att använda dem. Det är därför barn blir lugnare, sjuka blir friskare och de allra flesta mår bättre av att leva närmare naturen. Det är därför så många människor – hur bekvämt livet i betongen än är – dras till havet, till skogarna och sjöarna, till ängarna och bergen. Då stimuleras hundratusenåriga band till naturen som inte kan kapas ens med de mest manipulativa digitala distraktioner. Vi behöver något som det bekväma, välplanerade och ordnade livet inte kan erbjuda.

Hur moderna vi än känner oss, kommer vi alltid att vara en del av naturen.

»Civilisationen är tråkig«, för att än en gång citera George Monbiot som gjort återkopplingen till naturen till sin hjärtefråga. Monbiot berättar rörande om ett tillfälle då han under några dagar agerade naturguide vid Wales kust för en grupp barn från ett fattigt bostadsområde i London. Ingen av dem hade sett havet förut, de flesta hade inte varit utanför en stad. De plockade och åt vilda björnbär, undersökte en myrstack, kände hur en nässla bränns och fiskade räkor i havet. De gjorde detta för första gången i sina liv – men »de behövde ingen uppmuntran: den entusiasm som de utforskade den levande världen med tycktes vara instinktiv«. En pojke som hade svårt att finna sig till rätta i skolmiljön utmärkte sig med »en enastående observationsförmåga och intuition«. Vilket bekräftar den teori som menar att egenskaper som gör vissa barn till stökiga »problem« när de stängs in i ett klassrum förvandlas till tillgångar i en naturlig miljö.

Jag känner i viss mån igen detta i mig själv. Jag kunde aldrig förlika mig med livet i skolbänken. Det kliade för mycket i benen. Från tiden när jag gick i mellanstadiet har jag starka minnen av hur jag och mina kompisar ägnade tiden efter skolan åt att leka krig. Vi var fascinerade av militärgrejen, men det som framför allt lockade var att vårt krig alltid utkämpades i skogen. Själva pangandet var sekundärt. Den mesta av tiden smög vi omkring – omsorgsfullt kamouflerade – och försökte komma så nära hundägare och joggare som möjligt utan att de fick syn på oss. Eller så byggde vi kojor och gömställen. Så här i efterhand kan man tolka krigsleken som vårt sätt att iscensätta en miljö där våra jägar-samlar-instinkter kom till sin rätt.

När man inte lever av marken i ett nära samspel med naturen blir naturkontakten något konstruerat – ett fritidsintresse. När jag växte ifrån skogskrigandet blev fiske det som höll liv i min relation till naturen. Jakten på bra fiskevatten förde mig ut på sjöar och hav och vandringar genom skogen. Ända tills jag trädde in i min urbana och aktivistiska vegetarian-period där jag inte såg poängen med att närma mig den icke-mänskliga naturen mer än nödvändigt. Det var lyckligtvis en parentes i livet, för när längtan till ett mer jordnära liv började växa svämmade jag över av ett uppdämt behov av att aktivera mina naturliga impulser.

Vi behöver något som det bekväma, välplanerade och ordnade livet inte kan erbjuda.

På den gård där jag under fem år var delägare skaffade vi bin. Det var ett oväntat bra sätt att fördjupa förståelsen och uppskattningen för naturlivet. Vi skaffade bina för att få honung och för att bina är viktiga som pollinerare, men det visade sig att de gav mycket mer än så. Det tog inte lång tid från det att vi hade skaffat våra två bisamhällen tills vi började bry oss om deras liv – utöver att de skulle överleva. Framför allt ändrades vår syn på blommor. Maskrosor som brukar betraktas som ett ogräs förvandlades till den gula räddaren i nöden.

Den första våren som vi hade bin var ovanligt varm under de veckor när maskrosorna blommar som mest och bina fyllde därför flitigt på sina förråd med hjälp av maskrosornas nektar. På försommaren slog vädret om och under en månad var det i stället ovanligt ruggigt väder – kallt, blåsigt och regnigt. För att ett bi ska kunna samla nektar måste det vara mer än 15 grader varmt och det får inte heller regna eller blåsa för mycket. Det innebar att bina fick få chanser att samla föda under den period som i vanliga fall erbjuder ett smörgåsbord av nyutslagna blommor. När värmen till slut kom tillbaka var binas lager av maskroshonung nästan uppätet. Det var tack vare maskrosorna som de hade överlevt.

Inte bara maskrosor, utan alla blommor fick i och med bina en ny betydelse. Från att jag tidigare på sin höjd registrerat dem som fina, studerade jag dem nu mer noggrant. Är våra bin där och samlar nektar och pollen? Hur varmt måste det vara för att en viss blomma ska öppna sig? Vilken tid på året slår blomman ut? Och dessutom väcktes frågan: Hur kommer det sig att ett nyutslaget blombestånd från en dag till en annan är helt fullt av bin? Tipsar de varandra om var de bästa matställena finns?

Det gör de. Och inte nog med det, sättet de tipsar varandra på är synnerligen vackert:

Ett samlarbi börjar när det lämnat ifrån sig sin börda ett slags ringdans. Det springer med raska, trippande steg i trånga cirklar på det ställe av kakan där det just befinner sig, men ändrar ofta riktning så att det ett slag rusar åt höger och sedan tillbaka åt vänster.

Denna dans tilldrar sig i den tätaste högen av kamrater och blir därför särskilt demonstrativ och eggande, så att den smittar omgivningen. De bin som sitter närmast det dansande biet hoppar in bakom det, försöker med framsträckta antenner få kontakt med fördansarens bakkropp och härmar efter alla svängar, så att dansarbiet vid alla sina snurrande rörelser samtidigt får med sig en svans av andra bin.

Ringdansen utspelar sig när ett bi har hittat ett bra fynd mindre än hundra meter från kupan och den får bisamhällets närsamlare att börja jaga runt efter fyndplatsen inom detta område. Att bina klänger på varandra i dansen – ungefär som folk gör under tryckarna som spelas den sista kvarten innan dansstället stänger – innebär att de förnimmer den aktuella blommans doft och därför vet vad de ska söka efter.

Än mer imponerande blir det när avståndet ökar och en fjärrsamlare exempelvis upptäcker ett bestånd av äppelblommor som fullkomligt dryper av nektar. Biet flyger då tillbaka till kupan för att ge en uppvisning i så kallad »vippdans«. Det är en halvcirkeldans där det dansar med vippande, vrickande eller darrande rörelser med bakkroppen. Även denna dans eggar de andra bina som trippar efter och härmar. Halvcirkelns placering visar vinkeln mot solen och rytmen signalerar avståndet. Dansen tar även hänsyn till eventuella hinder och hur vinden blåser. Studier visar att bina är oerhört skickliga på att förmedla var fyndplatserna ligger, upp till flera kilometer bort från kupan.

Med en växande förmåga att se naturen kommer också en ökad kärlek och förståelse för den.

Att leva närmare jorden är att träna upp de där uråldriga förmågorna som gör oss till en del av naturen. Ju mer vi uppmärksammar det icke-mänskliga livet omkring oss, desto mer växer dessa förmågor. Det är ungefär som när vi ägnar oss åt en ny fysisk aktivitet och blir påminda om muskler som vi inte visste att vi hade. Med en växande förmåga att se naturen kommer också en ökad kärlek och förståelse för den. Vi bryr oss om naturen för dess egen skull, inte bara för vad den ger oss i form av resurser.

Texten är ett utdrag ur David Jonstads nya bok Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga (Ordfront förlag, 2016). Utdraget publicerades i Effekt nr 1, 2016.